Bloggar > Amelies

Amelies

En dag utan åska - Sarek 2018 - Dag 5

Vi vaknar än en gång till vackert väder, om än lite kyligare än de tidigare morgnarna. Idag är vi på väg mot Snávvávagge, men först ut på dagordningen står att ta sig över ett vad. Ett vad som vi läst kan vara lite klurigt. 

Att vada ja.. Det har blivit lite av ett projekt de senaste dagarna. Projekt "gå-torr-om-fötterna-genom-vatten". Jag har mina orsaker. En snabb tillbakablick i min korta vandringskarriär;  2015: första vadet någonsin gjordes i sandaler. Min kära bror föreslog att man nog ska ha strumpor i sandalerna, för att det kanske hjälper mot kylan. Nej. Fötterna krampade. 

Sen dess har jag kört med gympaskor (Bra att vada i, men torkade ju inte till kvällen när man ville ha de i lägret). Tunna skor med bra sula (Torkade lite bättre).

Oavsett skodon så har det varit ett himla projekt att ta av och på allt, så nu har jag försökt att spänna åt byxorna över kängorna samt använda regnbyxor och spänna åt dessa ordentligt. 

Resultatet? Blöta byxor, inte jätteblöta kängor (strumporna absorberade det vattnet som sipprade in, inte kalla fötter).

Ja, men tillbaks till vadet. Det var Tjåggnårisjåhkå och gick förvånansvärt lätt. Vi passade på att tvätta håret och när vi satt en bit från vattnet och torkade så kom paraply-tysken fram till vadet. Vi observerade honom på avstånd,  när han gick fram och tillbaks för att hitta en bra plats att ta sig över. Han valde en annan plats än den vi hittat, och här kommer mitt vadar-projekt in i bilden. Tysken valde helt enkelt att dra av sig byxorna och gå igenom det iskalla vattnet. Det var mycket djupare där han gick, och såg strömt ut. Men över kom han iallafall. 

Lunchen åt vi vid Bielavárásj och vi passade på att ta in vilken fantastiskt vacker plats vi befann oss på. Sen styrde vi oss mot Snávvávágge. Jag hade förväntat mig något värre, men var tacksam över att få gå i strålande sol. Att gå den vägen i ösregn likt de andra dagarna vi haft i Sarek i år hade inte varit roligt.

Där någonstans i branten går det en stig bort mot Snávvávágge.

Därifrån kom vi.

Sista biten när vi letade lägerplats kände jag verkligen hur trött jag var i fötterna. C var långt framför mig. Ja, det var ju inte bara fötterna som var problematiskt. Ungefär en månad innan turen hade jag dragit på mig ett löparknä som dessvärre gjorde sig påmint nu också. Så, när vi fått upp tältet och ätit middag var det skönt att ta en kvällspromenad utan ryggsäck bort till andra änden av Snávvávágge. Vi satt på en sten en stund och tittade ut över Rapadalen. Vackert. 

Kvällspromenad. Glada över att varken behöva gå upp eller ner här. 

Det här var faktiskt första dagen utan regn och åska. Hela dagen var faktiskt solig. Ja, inte bara solig, utan het. En sån där dag när man skulle behöva gömma sig från solen. Där har ju tysken det bra under sitt paraply, iallafall. 

Vi har haft en tradition av att ta med en (ätbar) överraskning och idag kändes det som att det var dags för min. Jag hade torkat fruktsallad och tagit med vaniljsåspulver. Min idé hade känts fantastisk där hemma, och jag riktigt väntade på att få äta fruktsallad med härligt god och krämig vaniljsås... Verkligheten? 

Inte så lyckad. Vaniljsåspulvret blandade sig knappt, det blev klumpigt och segt. Med lite fantasi kunde det för en stund vara gott, men inte mer än så.. 

Postat 2019-07-01 11:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Skydd i Mikkastugan - Sarek 2018 - Dag 4

(så, snart ett år efter senaste delen av förra årets vandring så återupptar jag skrivandet)

Álggavágge - Tjåggnårisoalgge

Det är morgon den 21 juli. Det regnar inte. Det åskar inte. Solen skiner och himlen är blå. Vi kan avnjuta frukosten utanför tältet före vi börjar ta oss mot Skárjá med planen att bestiga Låddebákte om några dagar.

Det är lättgånget genom Álgavágge och det första som verkar bli lite problematiskt är att vada Guohperjåhkå. Stigen som vi följer går rakt ut i det forsande vattnet. Det ser djupt ut. Rentav omöjligt och sådär lagom idiotiskt att försöka sig på. Det brukar kanske gå att vada här, men inte idag. Vi följer jokken västerut och hittar en plats som känns bra. Blöta blev vi såklart, men vi passar på att äta lunch och dricka kaffe i solskenet medans vi torkar strumpor, skor och byxor i gräset. En tysk man kommer förbi och menade att man kunde hoppa över stenar lite längre bort.

 

När vi närmar oss Rapadalen så märker vi att det börjar mörkna i dalen. Vi är ju vana vid det här nu, vi vet precis vad det betyder. Det kommer börja spöregna och det kommer börja åska. Vi vilar oss en stund och försöker ta snygga time-lapses av molnen (det misslyckades). 

Regnet är egentligen helt okej. Uttycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" verkar stämma. Jag är varm, lite blöt. Men det är okej.

Vi kommer fram till Mikkastugan och bestämmer oss för att vänta ut ovädret. Molnen som kommer från vårt håll ser allt annat än trevliga ut. Vi står utanför en stund, försöker oss på time lapses igen (det går bättre nu). Efter en stund har vinden blivit starkare och regnet hårdare. Vi väntar inne i stugan nu. Tysken som vi träffade tidigare är inne i stugan, men efter en stund så väljer han att trotsa ovädret och gå. Han fäller upp sitt paraply, och försvinner bort mot bron över Smájlajjåhkå.

Efter en liten stund kommer två genomblöta tyskar till. Det kanske är vi svenskar som är extra noga med vår utrustning eller så är vandringskulturen bara annorlunda. Tyskarna bar varsin genomblöt träningsoverall. De såg ut att frysa. Men, kläderna var kanske snabbtorkande iallafall. 

Vi fortsätter efter 1,5 timma vid stugan, för ovädret har dragit vidare norrut. 

Vi gick ungefär tre kilometer till, det kändes skönt och vilan i Mikkastugan hade gett lite extra kraft även om det var ganska sent. Vi vadar en jokk, och slår upp tältet lite senare. Vi brukar sätta upp vår lägerplats vid 18-tiden. Idag är klockan nio när vi är färdiga. 

Det är uppehåll. Det är otroligt mycket myggor. Jag är nöjd i min myggtröja som håller kräken borta och jag får dessutom användning för min mygghuva. 

Det är något speciellt med ljuset den här kvällen och jag kan inte hålla mig från att springa omkring och fotografera omgivningen. 

Det går aldrig att fånga verkligheten på bild. Men kvällen var speciell. Kanske för att vi än en gång får njuta av en fin kväll efter att behövt utså regn, blåst och oväder. 

< Dag 3

Postat 2019-06-26 19:29 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Är renar rädda för åskan? - Sarek 2018 - Dag 3 Placerad på karta

Niejdariehpvágge - Álggavágge 

Dagens tur var inte direkt lång, men med tanke på omständigheterna så var det helt tillräckligt. 

Vi börjar med sovmorgon. Från att normalt vakna vid 6 (eller ja, kl 23, 01, 03, 05:30 och 06) så var jag först upp den här dagen och då var klockan åtta. Det låg lite moln nere i Sarvesvágge som snabbt försvann, och det var fint att se bergen omkring oss. Kvällen innan hade moln och lätt dimma dragit in, så utsikten då var inte den bästa. 

Efter att återigen ha fått njuta av gröt, kaffe och knäckebröd så tog vi oss vidare mot Álggavágge. Vägen över Niejdariehpvágge gick lättare än jag räknat med (eller så hade sovmorgonen gjort susen..). Det fanns en del snö att gå på vilket säkert underlättade lite. Vi stötte på dagens första renar och lite spår av älg i snön. 

Dagens äventyrligheter började strax efter lunch. Också idag hann vi (dock med lite bättre marginal) slänga i oss lunchen innan dagens åska kom emot oss. Det kom liksom från alla håll; bakom bergen & genom dalen.. 

Om jag trott att jag upplevt regn och åska, så var de tidigare dagarna ingenting mot denna. Det regnade om möjligt ännu mer än dagen innan. Vi gick nere i Álggavágge och behövde stundtals navigera genom videsnår. Sjukt snälla videsnår måste jag säga. Luftiga och med finfina stigar (om än lite blöta just vid det här tillfället...) 

Det bullrade på rätt bra och även om det var sådär lagom obehagligt så hade vi ändå den här dagen lite annat att tänka på. Jag tror att vi hade varit på riktigt dåligt humör om det inte var för sällskapet vi fick. Det kom nämligen renar springandes från alla håll, ner från fjället och mot dalen. När vi stod vid en öppning kunde vi se hur dalen fylldes av dem, och när vi gick genom snåren kunde vi som bäst höra dem. 

(Det var blå himmel framför oss nästan hela tiden, kändes lite elakt - precis som om regnet och åskan bestämt sig för att hänga just ovanför oss)

När man en gång trodde att det inte skulle finnas fler renar, så kom en till hjord rusande. De samlades alla nere vid Álggajåhkå, och när åskan verkade vara över så sprang de tillbaks upp på fjället.

Vi hade två vad framför oss, där det ena inte ens borde ha varit ett så vadigt vad. Men med tanke på vädret så rann det på riktigt ordentligt. C kom över ganska lätt, han har ju långa ben. Jag behövde kasta i stenar och få draghjälp för att ta mig över. Så här i efterhand vet jag inte hur smart det var - men det gick ju bra iallafall. 

Sen var det dags att byta sida i Álggavágge, vi hittade snabbt ett enkelt ställe att ta oss över på, där vi inte ens behövde bli blöta om fötterna - Sucess! Ja, för mig då. Mina kängor höll mina fötter torra... Annat var det ju med min brors. 

Vi stannade ganska snabbt efter sidbytet, satte upp tältet och började torka våra saker. 

Kvällen bjöd på solsken och god mat. Regnet och åskan kändes väldigt långt borta

Lins- och böngryta, korngryn och smörstekt aubergine. 

< Dag 2

Dag 4 >

Postat 2018-08-11 10:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lite mera åska - Sarek 2018 - Dag 2 Placerad på karta

 

Någonstans - Sarvesvágge/ Niejdariehpvágge

Med tanke på nattens mullrande och blixtrande (blixtar som syntes igenom stängda ögon, ögonbindel och tält (förvisso tunn tältduk, men ändå...)) så blev jag förvånad när jag spänt plockade ur öronpropparna (hörs det något droppande på tältduken?). 

Öppnar tältduken och.. Himlen är blå? Det har alltså varit fint väder i en evighet, och varje ny dag med blå himmel känns liksom osannolik. 

Vår morgonprocedur tar ca 2 timmar. Jag vet inte om vi är långsamma, men det känns ju som det iallafall. Men på två timmar hinner vi njuta av gröt med sylt och mjölk, knäckebröd med mjukost och en eller två koppar kaffe. Ja, och packa då, att äta tar (tyvärr) inte två timmar. 

Ganska snabbt behöver vi krypa under ett renstängsel. Efter en stund kommer ett par renar förbi oss och ännu lite senare kommer ett stort gäng renar förbi. (Ja, och åter igen - vi trodde det var ett stort gäng renar.. det kommer att förändras det med)  

Vi kommer fram till sluttningen ner mot Sarvesvágge. Tar in utsikten en stund, andas in den och njuter. Slås av hur vackert det kan vara. 

Vid 12:30 ser vi att det mörknar på från väster, vi bestämmer oss för att vada en liten jokk och sedan äta lunch. Vi lyckades ungefär på sekunden slänga i oss vår chili con carne (C lyckades dessutom springa iväg till jokken och diska?!), packa ner grejerna och med en halv sekunds marginal få på regnkläderna innan det började regna.

Vi hade ju faktiskt suttit och sett regnet komma emot oss, så vi borde ha kunnat förbereda oss bättre kan man tycka. Men det gick snabbare än vi trodde för det att komma.. 

I min dagbok skrev jag att det regnade JÄTTEmycket. Men, det regnade som tur inte jättemycket jättelänge. Det slutade ju att regna då och då, för att regna lite till när man väl trodde att det var över. Ja, och så åskade det förstås. Gårdagens obehag fick alltså utmanas lite. Dags att gå i åskan. Jag hoppades ungefär hela tiden på att åskan ändå var på ett säkert avstånd och att blixtarna höll sig borta. När det mullrade på som värst var jag iallafall glad över att jag inte var ensam...

Men, ungefär lika snabbt som regnet och åskan kom (ungefär lika snabbt, inte snabbt) så försvann det och solen tittade fram. Det är liksom uppskattat att ha möjlighet att torka sina blöta grejer. Fick dessvärre lära mig att min schnozzel inte duger som drybag. Som tur hade den skyddat sovsäcken rätt bra, och sovsäcksfodralet hade bara hunnit bli fuktigt. 

Det här var vår första hela vandringsdag och det kändes på eftermiddagen. Varje steg uppför kändes i fötterna, de var liksom ovant trötta. Jag vill minnas att mitt knä började kännas av den här dagen - uppförsbackar var som tur lugnt. Annars kändes det lite som löparknä. Vi var lite osäkra på hur långt upp för passet över till Álggavágge som vi faktiskt kunde gå före tältplatserna tog slut, så vi bestämde ganska tidigt att det var bäst att hitta en lägerplats i tid. Vi lade faktiskt ner ganska mycket med tid på att hitta en okej plats. Dessvärre inte bästa utsikten, men jag tror att den var relativt plan iallafall...

Dagens lärdom: Lita inte på vindarna. Regn och åska skiter i vilket håll det blåser ifrån. 

< dag 1

dag 3 >

Postat 2018-08-04 20:21 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Från sol till åska - Sarek 2018 - Dag 1 Placerad på karta

Göteborg - Stockholm södra - Mariaplan - T-centralen - Coop - Burgerking - Stockholm Central - Murjek - Jokkmokk - Kvikkjokk Helikopterflygplats - Tarraluopal - Någonstans mellan Vássjájávrátja och Skiejákvárásj

Vägen upp till Norrland var förvånansvärt problemfri. Det största bekymret som dök upp på resan var när jag mitt i natten behövt besöka toaletten på nattåget. Min trötta hjärna lyckades inte komma ihåg vilken sovkupé som jag kom ifrån och det tog ett bra tag innan jag förstod att numren på dörrarna faktiskt betydde vilka platser som gömde sig inne i kupén OCH att jag faktiskt visste att plats 81 och 83 hörde till mig och min bror. 

Ja, det var alltså efter att jag tyst försökt öppna tre olika kupéer för att kika in och se om det var rätt. 

Så väl framme i Kvikkjokk fick vi vänta en timme ungefär på att få åka iväg. Det var totalt 6 personer som skulle till Tarraluopal, så vi fick glatt vänta. Det betydde ju också att vi fick en "egen" helikopter. 

Det var soligt och klart, och det var roligt att få se några de platser som vi gått på för två år sedan. Allt såg liksom.. så litet ut. Fast ändå så stort. 

Sedan blev vi avsläppta, och det tog inte lång tid efter att helikoptern lyft före jag lyckades fylla kängorna med vatten. Överskattade min förmåga att gå på stenar genom en jokk. Eller så tänkte jag bara att kängorna var lite högre än de verkligen var... Byte av strumpor och iväg igen, för att kort därefter behöva stanna. Begynnande skoskav. Aj. 

Fuktiga liners och lite för tjocka strumpor var ingen jättebra kombination. Otejpade fötter dessutom. Den ena hälens skav besvärade mig inte mer under resan, och den andra var nöjd åtminstone för tillfället.

Vi gick inte så långt den här eftermiddagen, vi var varken speciellt pigga eller fulla av energi (ingen ordentlig frukost, ingen ordentlig lunch). Vädret började också se sämre ut, och när vi väl hittat tältplats och fått upp tältet så började det också regna. Regn... som lite senare drog ihop sig till åska. Till en början höll åskan sig på avstånd och det mullrade en hel del från Sarek. Men, natten bjöd på mer regn, blixt och dunder. 

Jag tycker mycket om åska. Ja, sån åska som man kan stå på en balkong och titta på. Fjällåska i Sarek är kanske inte min favorit. Men den här kvällens åska var ju dock ganska harmlös, men min åskerfarenhet i fjällen var vid det här tillfället fördelat på två gånger. Så obehagskänslan var den här kvällen och natten ganska hög.

Jag visste ju inte att det skulle komma att ändras...

Dag 2 >

Postat 2018-08-04 15:01 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

 

Logga in

Tips!