Bloggar > Amelies

Amelies

En film i 10 delar från äventyret i Abisko Placerad på karta

Jag har inte riktigt hunnit få färdigt turbeskrivningen från Sarek 2018 än, men kan iallafall med glädje meddela att  filmen från äventyret 2019 iallafall äntligen finns att se! 

Vi startade vid Abisko turiststation för att 11 dagar senare avsluta vid riksgränsen.

Håll till godo!

här kan filmen ses

Postat 2020-04-05 19:28 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

1537 meter grushög (och en svårslagbar tältplats) - Sarek 2018 - dag 6

Idag är dagen för turens enda toppbestigning. Medvetna om att vi inte behöver packa ihop tältet och vår utrustning så belönas vi (min bror) med sovmorgon. Efter frukosten beger vi oss iväg mot Låddebakte. 

Vi går mot bergets nordsida för att ta oss upp den vägen. Terrängen är helt okej, inte för stenig och inte för brant. Det känns inte som att vi har mycket att klaga över. Till och med vädret är perfekt; soligt men med lite molntussar som ger behaglig skugga emellanåt. Det blåser visserligen, men det är svalkande. 

Som alla gånger förut (och fortsättningsvis) blir jag lätt lurad av att tro att toppen närmar sig. Särskilt eftersom jag inte följde med kartan slaviskt, men kanske i synnerhet eftersom jag luras av stora stenrösen som mycket väl skulle kunna vara topprösen.

Väl uppe vid det fejkade toppröset kunde vi iallafall (nästan) se toppen av berget. Så en liten promenad återstod, först längs bergets kant som stupade brant neråt. 

När vi väl fick syn på toppröset var det bara att hoppas att det inte var ett half-way-there-röse, vilket det inte heller var. Utsikten var, som man säkert förstår, helt fantastisk. På toppen fick vi förstås varsin liten chokladbit för att fira. Innan vi började gå ner mot tältet så spenderade vi en god stund på toppen med vår något defekta kikare. 

Och så vägen ner... Vägen ner är väl aldrig lika trevlig som vägen upp. Vägen kan vara brant på vägen upp, men då är den istället otroligtjättejättebrant på vägen ner. Eller som man kanske också kan kalla det; jaghasarmignerpårumpan-brant. 

Vi tog andra vägen ner ner. Jämfört med vägen upp var den här vägen bra mycket stenigare. Jag kan vara lite traumatiserad, men även om vi tänkte att det här vägvalet skulle vara närmre, så hade jag nog gått andra vägen om jag behövde göra det igen.

Vi hamnade bland en del branta (ja, de kändes iallafall branta..) partier ibland, men det som gjorde det mest krävande var förstås att stenen inte alls kände för att samarbeta och ligga stilla medans vi (jag) tog oss ner. Emellanåt ersattes småstenen av stora stenar, vilket såklart var ett välkommet avbrott...

Men efter att ha tagit sig ner för sten i olika storlek i två timmar så började mina (för övrigt ostabila och överrörliga) fotleder känna sig "ganska" färdiga. 

Tack, Låddebakte! Det var roligt, nu när det är förbi. 

Tillbaks i lägret

Det är en fin kväll och vi vet vad vi har framför oss. Nedsigningen från Snávvávágge tillbaks bort mot Pielaslätten, förbi Bierikjávrre för att någon dag avsluta vid Saltoluokta. 

Men det är det första partiet som vi tänker på. Det är bra väder idag, men vi vet inte hur vädret är imorgon. När vi gick upp till Snávvávágge så tänkte vi att "det regnar iallafall inte". För att få det överstökat, bestämmer vi oss för att packa ihop vårt tält och våra saker för att ta oss förbi branten redan ikväll. 

Vi kom dessutom ihåg att det fanns en liten klippa precis före branten, som vi såg fram emot att slå upp vårt tält på.

Det var kanske inte den plattaste och mest plana tältplats vi har sovit på. Men jag tror att det måste ha varit en av de vackraste. 

< Dag 5

Postat 2019-08-11 10:58 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En dag utan åska - Sarek 2018 - Dag 5

Vi vaknar än en gång till vackert väder, om än lite kyligare än de tidigare morgnarna. Idag är vi på väg mot Snávvávagge, men först ut på dagordningen står att ta sig över ett vad. Ett vad som vi läst kan vara lite klurigt. 

Att vada ja.. Det har blivit lite av ett projekt de senaste dagarna. Projekt "gå-torr-om-fötterna-genom-vatten". Jag har mina orsaker. En snabb tillbakablick i min korta vandringskarriär;  2015: första vadet någonsin gjordes i sandaler. Min kära bror föreslog att man nog ska ha strumpor i sandalerna, för att det kanske hjälper mot kylan. Nej. Fötterna krampade. 

Sen dess har jag kört med gympaskor (Bra att vada i, men torkade ju inte till kvällen när man ville ha de i lägret). Tunna skor med bra sula (Torkade lite bättre).

Oavsett skodon så har det varit ett himla projekt att ta av och på allt, så nu har jag försökt att spänna åt byxorna över kängorna samt använda regnbyxor och spänna åt dessa ordentligt. 

Resultatet? Blöta byxor, inte jätteblöta kängor (strumporna absorberade det vattnet som sipprade in, inte kalla fötter).

Ja, men tillbaks till vadet. Det var Tjåggnårisjåhkå och gick förvånansvärt lätt. Vi passade på att tvätta håret och när vi satt en bit från vattnet och torkade så kom paraply-tysken fram till vadet. Vi observerade honom på avstånd,  när han gick fram och tillbaks för att hitta en bra plats att ta sig över. Han valde en annan plats än den vi hittat, och här kommer mitt vadar-projekt in i bilden. Tysken valde helt enkelt att dra av sig byxorna och gå igenom det iskalla vattnet. Det var mycket djupare där han gick, och såg strömt ut. Men över kom han iallafall. 

Lunchen åt vi vid Bielavárásj och vi passade på att ta in vilken fantastiskt vacker plats vi befann oss på. Sen styrde vi oss mot Snávvávágge. Jag hade förväntat mig något värre, men var tacksam över att få gå i strålande sol. Att gå den vägen i ösregn likt de andra dagarna vi haft i Sarek i år hade inte varit roligt.

Där någonstans i branten går det en stig bort mot Snávvávágge.

Därifrån kom vi.

Sista biten när vi letade lägerplats kände jag verkligen hur trött jag var i fötterna. C var långt framför mig. Ja, det var ju inte bara fötterna som var problematiskt. Ungefär en månad innan turen hade jag dragit på mig ett löparknä som dessvärre gjorde sig påmint nu också. Så, när vi fått upp tältet och ätit middag var det skönt att ta en kvällspromenad utan ryggsäck bort till andra änden av Snávvávágge. Vi satt på en sten en stund och tittade ut över Rapadalen. Vackert. 

Kvällspromenad. Glada över att varken behöva gå upp eller ner här. 

Det här var faktiskt första dagen utan regn och åska. Hela dagen var faktiskt solig. Ja, inte bara solig, utan het. En sån där dag när man skulle behöva gömma sig från solen. Där har ju tysken det bra under sitt paraply, iallafall. 

Vi har haft en tradition av att ta med en (ätbar) överraskning och idag kändes det som att det var dags för min. Jag hade torkat fruktsallad och tagit med vaniljsåspulver. Min idé hade känts fantastisk där hemma, och jag riktigt väntade på att få äta fruktsallad med härligt god och krämig vaniljsås... Verkligheten? 

Inte så lyckad. Vaniljsåspulvret blandade sig knappt, det blev klumpigt och segt. Med lite fantasi kunde det för en stund vara gott, men inte mer än så.. 

< Dag 4

Dag 6 >

Postat 2019-07-01 11:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Skydd i Mikkastugan - Sarek 2018 - Dag 4

(så, snart ett år efter senaste delen av förra årets vandring så återupptar jag skrivandet)

Álggavágge - Tjåggnårisoalgge

Det är morgon den 21 juli. Det regnar inte. Det åskar inte. Solen skiner och himlen är blå. Vi kan avnjuta frukosten utanför tältet före vi börjar ta oss mot Skárjá med planen att bestiga Låddebákte om några dagar.

Det är lättgånget genom Álgavágge och det första som verkar bli lite problematiskt är att vada Guohperjåhkå. Stigen som vi följer går rakt ut i det forsande vattnet. Det ser djupt ut. Rentav omöjligt och sådär lagom idiotiskt att försöka sig på. Det brukar kanske gå att vada här, men inte idag. Vi följer jokken västerut och hittar en plats som känns bra. Blöta blev vi såklart, men vi passar på att äta lunch och dricka kaffe i solskenet medans vi torkar strumpor, skor och byxor i gräset. En tysk man kommer förbi och menade att man kunde hoppa över stenar lite längre bort.

 

När vi närmar oss Rapadalen så märker vi att det börjar mörkna i dalen. Vi är ju vana vid det här nu, vi vet precis vad det betyder. Det kommer börja spöregna och det kommer börja åska. Vi vilar oss en stund och försöker ta snygga time-lapses av molnen (det misslyckades). 

Regnet är egentligen helt okej. Uttycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" verkar stämma. Jag är varm, lite blöt. Men det är okej.

Vi kommer fram till Mikkastugan och bestämmer oss för att vänta ut ovädret. Molnen som kommer från vårt håll ser allt annat än trevliga ut. Vi står utanför en stund, försöker oss på time lapses igen (det går bättre nu). Efter en stund har vinden blivit starkare och regnet hårdare. Vi väntar inne i stugan nu. Tysken som vi träffade tidigare är inne i stugan, men efter en stund så väljer han att trotsa ovädret och gå. Han fäller upp sitt paraply, och försvinner bort mot bron över Smájlajjåhkå.

Efter en liten stund kommer två genomblöta tyskar till. Det kanske är vi svenskar som är extra noga med vår utrustning eller så är vandringskulturen bara annorlunda. Tyskarna bar varsin genomblöt träningsoverall. De såg ut att frysa. Men, kläderna var kanske snabbtorkande iallafall. 

Vi fortsätter efter 1,5 timma vid stugan, för ovädret har dragit vidare norrut. 

Vi gick ungefär tre kilometer till, det kändes skönt och vilan i Mikkastugan hade gett lite extra kraft även om det var ganska sent. Vi vadar en jokk, och slår upp tältet lite senare. Vi brukar sätta upp vår lägerplats vid 18-tiden. Idag är klockan nio när vi är färdiga. 

Det är uppehåll. Det är otroligt mycket myggor. Jag är nöjd i min myggtröja som håller kräken borta och jag får dessutom användning för min mygghuva. 

Det är något speciellt med ljuset den här kvällen och jag kan inte hålla mig från att springa omkring och fotografera omgivningen. 

Det går aldrig att fånga verkligheten på bild. Men kvällen var speciell. Kanske för att vi än en gång får njuta av en fin kväll efter att behövt utså regn, blåst och oväder. 

< Dag 3

Dag 5 >

Postat 2019-06-26 19:29 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Är renar rädda för åskan? - Sarek 2018 - Dag 3 Placerad på karta

Niejdariehpvágge - Álggavágge 

Dagens tur var inte direkt lång, men med tanke på omständigheterna så var det helt tillräckligt. 

Vi börjar med sovmorgon. Från att normalt vakna vid 6 (eller ja, kl 23, 01, 03, 05:30 och 06) så var jag först upp den här dagen och då var klockan åtta. Det låg lite moln nere i Sarvesvágge som snabbt försvann, och det var fint att se bergen omkring oss. Kvällen innan hade moln och lätt dimma dragit in, så utsikten då var inte den bästa. 

Efter att återigen ha fått njuta av gröt, kaffe och knäckebröd så tog vi oss vidare mot Álggavágge. Vägen över Niejdariehpvágge gick lättare än jag räknat med (eller så hade sovmorgonen gjort susen..). Det fanns en del snö att gå på vilket säkert underlättade lite. Vi stötte på dagens första renar och lite spår av älg i snön. 

Dagens äventyrligheter började strax efter lunch. Också idag hann vi (dock med lite bättre marginal) slänga i oss lunchen innan dagens åska kom emot oss. Det kom liksom från alla håll; bakom bergen & genom dalen.. 

Om jag trott att jag upplevt regn och åska, så var de tidigare dagarna ingenting mot denna. Det regnade om möjligt ännu mer än dagen innan. Vi gick nere i Álggavágge och behövde stundtals navigera genom videsnår. Sjukt snälla videsnår måste jag säga. Luftiga och med finfina stigar (om än lite blöta just vid det här tillfället...) 

Det bullrade på rätt bra och även om det var sådär lagom obehagligt så hade vi ändå den här dagen lite annat att tänka på. Jag tror att vi hade varit på riktigt dåligt humör om det inte var för sällskapet vi fick. Det kom nämligen renar springandes från alla håll, ner från fjället och mot dalen. När vi stod vid en öppning kunde vi se hur dalen fylldes av dem, och när vi gick genom snåren kunde vi som bäst höra dem. 

(Det var blå himmel framför oss nästan hela tiden, kändes lite elakt - precis som om regnet och åskan bestämt sig för att hänga just ovanför oss)

När man en gång trodde att det inte skulle finnas fler renar, så kom en till hjord rusande. De samlades alla nere vid Álggajåhkå, och när åskan verkade vara över så sprang de tillbaks upp på fjället.

Vi hade två vad framför oss, där det ena inte ens borde ha varit ett så vadigt vad. Men med tanke på vädret så rann det på riktigt ordentligt. C kom över ganska lätt, han har ju långa ben. Jag behövde kasta i stenar och få draghjälp för att ta mig över. Så här i efterhand vet jag inte hur smart det var - men det gick ju bra iallafall. 

Sen var det dags att byta sida i Álggavágge, vi hittade snabbt ett enkelt ställe att ta oss över på, där vi inte ens behövde bli blöta om fötterna - Sucess! Ja, för mig då. Mina kängor höll mina fötter torra... Annat var det ju med min brors. 

Vi stannade ganska snabbt efter sidbytet, satte upp tältet och började torka våra saker. 

Kvällen bjöd på solsken och god mat. Regnet och åskan kändes väldigt långt borta

Lins- och böngryta, korngryn och smörstekt aubergine. 

< Dag 2

Dag 4 >

Postat 2018-08-11 10:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in