Bloggar > Amelies > 1537 meter grushög (och en ...

1537 meter grushög (och en svårslagbar tältplats) - Sarek 2018 - dag 6

Idag är dagen för turens enda toppbestigning. Medvetna om att vi inte behöver packa ihop tältet och vår utrustning så belönas vi (min bror) med sovmorgon. Efter frukosten beger vi oss iväg mot Låddebakte. 

Vi går mot bergets nordsida för att ta oss upp den vägen. Terrängen är helt okej, inte för stenig och inte för brant. Det känns inte som att vi har mycket att klaga över. Till och med vädret är perfekt; soligt men med lite molntussar som ger behaglig skugga emellanåt. Det blåser visserligen, men det är svalkande. 

Som alla gånger förut (och fortsättningsvis) blir jag lätt lurad av att tro att toppen närmar sig. Särskilt eftersom jag inte följde med kartan slaviskt, men kanske i synnerhet eftersom jag luras av stora stenrösen som mycket väl skulle kunna vara topprösen.

Väl uppe vid det fejkade toppröset kunde vi iallafall (nästan) se toppen av berget. Så en liten promenad återstod, först längs bergets kant som stupade brant neråt. 

När vi väl fick syn på toppröset var det bara att hoppas att det inte var ett half-way-there-röse, vilket det inte heller var. Utsikten var, som man säkert förstår, helt fantastisk. På toppen fick vi förstås varsin liten chokladbit för att fira. Innan vi började gå ner mot tältet så spenderade vi en god stund på toppen med vår något defekta kikare. 

Och så vägen ner... Vägen ner är väl aldrig lika trevlig som vägen upp. Vägen kan vara brant på vägen upp, men då är den istället otroligtjättejättebrant på vägen ner. Eller som man kanske också kan kalla det; jaghasarmignerpårumpan-brant. 

Vi tog andra vägen ner ner. Jämfört med vägen upp var den här vägen bra mycket stenigare. Jag kan vara lite traumatiserad, men även om vi tänkte att det här vägvalet skulle vara närmre, så hade jag nog gått andra vägen om jag behövde göra det igen.

Vi hamnade bland en del branta (ja, de kändes iallafall branta..) partier ibland, men det som gjorde det mest krävande var förstås att stenen inte alls kände för att samarbeta och ligga stilla medans vi (jag) tog oss ner. Emellanåt ersattes småstenen av stora stenar, vilket såklart var ett välkommet avbrott...

Men efter att ha tagit sig ner för sten i olika storlek i två timmar så började mina (för övrigt ostabila och överrörliga) fotleder känna sig "ganska" färdiga. 

Tack, Låddebakte! Det var roligt, nu när det är förbi. 

Tillbaks i lägret

Det är en fin kväll och vi vet vad vi har framför oss. Nedsigningen från Snávvávágge tillbaks bort mot Pielaslätten, förbi Bierikjávrre för att någon dag avsluta vid Saltoluokta. 

Men det är det första partiet som vi tänker på. Det är bra väder idag, men vi vet inte hur vädret är imorgon. När vi gick upp till Snávvávágge så tänkte vi att "det regnar iallafall inte". För att få det överstökat, bestämmer vi oss för att packa ihop vårt tält och våra saker för att ta oss förbi branten redan ikväll. 

Vi kom dessutom ihåg att det fanns en liten klippa precis före branten, som vi såg fram emot att slå upp vårt tält på.

Det var kanske inte den plattaste och mest plana tältplats vi har sovit på. Men jag tror att det måste ha varit en av de vackraste. 

< Dag 5

Inlagt 2019-08-11 10:58 | Läst 892 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in