Förnuft och snusförnuft - om gruvorna

För några veckor sedan skrev jag en text här på utsidan om de gruvplaner som finns i fjällen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise. Jag fick många, utförliga och tankvärda kommentarer. De flesta delade min tveksamhet men för en del var frågan inte lika självklar. Därför vill jag försöka förtydliga vad som drivit mig att ta ställning mot gruvplanerna och bemöta några invändningar.

Filosofen Arne Næss var klättrare och fjällvandrarare. Förnuftet är för honom det som leder oss till rätt beslut och visar vad som är förenligt med våra djupaste värderingar och känslor. Ett förnuft utan en känslomässigt klangbotten och utan tydliga värderingar blir ihåligt. Det blir vad Næss kallar snusförnuft - sådant som är förnuftigt bara i ett mycket snävt perspektiv, men oförnuftigt sett i ett bredare, värdeperspektiv.

Om jag överför Næss tänkande på frågan om gruvor i obruten fjällmark kan vad som först kan tyckas förnuftigt ur ett arbetsmarknadsperspektiv, bli just bara snusförnuftigt i ett längre tidsperspektiv. Dels för att vinsten i arbetstillfällen är så relativt liten och kortvarig när den ställs mot den ödeläggelse i evighet av mark och vatten som en gruva innebär. Dels för att den typ av arbeten det handlar om hjälper lite eller inte alls att bygga upp ett ekonomiskt hållbart lokalsamhälle. Tvärt om riskerar gruvorna slå sönder turist- och rennäringen - två näringar med lång historia och en hållbar framtid.

Jag har blivit kallad naturromantiker när jag tagit ställning mot gruvorna. Det tror jag på sätt och vis är träffande. För detta är inte en fråga där fördelar och nackdelar enkelt och sakligt kan summeras. Istället tror jag det är känslorna som bäst vägleder förnuftet. Känns det rimligt att förgöra ett fjäll och riskera förgifta vatten för något hundratal arbetstillfällen i några år? Vad kan vi acceptera idag - och vad kan våra barn och barnbarn att förlåta? Gruvarbetare, renskötare och fjällvandrare har olika relation till berget, olika behov . Men jag tror att när vi går till våra grundläggande värderingar och till vår naturkänsla finns det mer som förenar än som skiljer.

Hur vill vi att fjällvärlden och Norrland ska se ut om, säg, hundra år? Jag önskar levande fjäll. Jag tror på en stark rennäring och jag hoppas att fjällen kring Kebnekaise fortfarande välkomnar gäster till glädje, gemenskap och eftertanke. Jag ser framför mig ett livskraftigt lokalsamhälle med meningsfulla arbeten. Bara så kan vi skapa ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Bara så kan Norrland leva.

Om det är vad man vill så är de gruvor som nu diskuteras är ett steg i fel riktning.

Jag hoppas att under de kommande veckorna återkomma med korta inlägg om gruvornas ekonomi, konsekekvenser för vatten och fiske, och gruvnäringen sedd i ett historiskt perspektiv.

Den första texten kan läsas här: http://www.utsidan.se/cldoc/gruvhot-i-kirunafjallen.htm