Naturreservatet Sörilandhuvudet ligger några kilometer söder om Råneåälven, ca 15 kilometer nordväst om Råneå. Reservatet omfattar den flacka, skogsbeklädda kullen Sörilandhuvudet och dess västra, norra och östra sluttning och utgörs av ett välbevarat brandpräglat naturskogslandskap. Området är variationsrikt med hänseende på naturtyper och innefattar allt från bördiga granskogar med ett rikt inslag av gamla grova aspar och sälgar, till välbevarade lövbrännor och brandpräglade tallskogar. Jordarten i reservatet är till största delen morän, men mindre inslag av svallsediment och berg i dagen förekommer uppe på Sörilandhuvudet.

Längs foten av Sörilandhuvudet, i nordost, växer en produktiv och lövrik granskog som vuxit upp efter brand. En bit upp efter sluttningen övergår den rika granskogen i ett skarpt band av högvuxen och relativt stamtät tallskog. Skogen har en naturlig, ogallrad karaktär vilket är typiskt för likåldriga tallbestånd som vuxit upp efter hårda skogsbränder. Mängden liggande död ved är sparsam men tallarna har börjat självgallra och ofta finns det gott om stående döda träd. Här och var står överståndare, tydligt äldre än övriga träd och märkta av branden genom brandljud. På några av dessa tallar lever den sällsynta skalbaggen reliktbock i den exponerade grova barken. Högre upp på Sörilandhuvudet blir marken mer svallad och högst upp finns flera partier med berg i dagen och inslag av block. Högst upp på Sörilandhuvudet finns ett mindre område med riktigt gammal tallskog med hög andel mycket gamla tallar, ofta äldre än 300 år. Dessa har överlevt flertal skogsbränder, sannolikt på grund av att marken är blockig och mager. Här är mängden död ved också större än i den yngre brandföryngrade tallskogen runtomkring.

Längs bergets ostsluttning går ett stråk från ungskogen i norra delen av reservatet till reservatets södra del med en asprik så kallad lövbränna. En lövbränna är ett skogsbestånd som utvecklats naturligt efter brand och som har en påtagligt högre lövträdsandel än omgivande skog. I svackor och på fuktigare mark uppe på platån, liksom ner på norra och östra sidan av berget, finns också stora arealer med lövrik blandskog och ibland nästintill rena lövskogsbestånd, uppkomna efter brand.

Lövbrännorna på Sörilandhuvudet är välbevarade och representerar en allt ovanligare naturtyp. Skogen är i huvudsak uppkommen efter den senaste branden, 1868 och består i överlag av långa och slanka aspar, vårtbjörkar och barrträd. Men den har också inslag av märkbart äldre och grövre träd. På rikare mark, är ofta graninslaget större och riktigt grova aspar kan hittas. Även om mängden död ved i lövbrännorna inte är anmärkningsvärt stor, har självgallringen börjat ta fart på flera platser.

Området längs norra/nordvästra foten av Sörilandhuvudet, ligger utmed båda sidor av vägen mellan Prästholm och Ubbyn/Gemträsk. Här utgörs skogen övervägande av frisk-fuktig granskog med stort inslag av gamla och grova lövträd, inte minst asparna når ibland imponerande dimensioner. Marken är näringsrik och markvegetationen ofta örtrik. Också denna skog är i stora delar föryngrad efter en äldre skogsbrand, troligen samma brand som svept över toppen och östra delen av Sörilandhuvudet, men där resultatet efter branden, på grund av mark- och föryngringförhållanden blivit annorlunda. På denna del blev resultatet en grövre och högre skog som ger intryck av att vara äldre men där också fler äldre granar kan ha överlevt branden på den fuktiga marken.

Skogarna på Sörilandhuvudet hyser en stor biologisk mångfald. Bland annat påträffas samtliga av länets hackspettsarter på Sörilandhuvudet och i kantskogarna kring Mossabäcken. I de döende lövträden av asp och björk finns gott om insekter vars larver är föda för hackspettarna, men även andra fåglar. På barken på de gamla lövträden påträffas sällsynta lavar, som bland annat stiftgelélav och lunglav. Två arter som nästan uteslutande påträffas i gamla, lövrika skogar av naturskogskaraktär.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

138,20

2,05

148,83

150,92