Längs med Östra Ringsjöns strand växer en artrik askskog. Genom reservatet löper även den branta strandklint som består av röd och vit sandsten som bildades för omkring 400 miljoner år sedan. Större delen av naturreservatet Klintaskogen täcks av högvuxen grovstammig bokskog. På våren blommar vitsipporna i mattor, för att senare ersättas av gulplister och skogsbingel. På de delvis kalkrika jordarna växer också mer ovanliga örter som ramslök och vitskråp. Längs stranden växer på gammal sjöbotten en askskog, med ett mycket artrikt buskskikt. Det finns också områden med relativt ung ekskog. Det område som idag kallas Klintaskogen var under första delen av 1800-talet slåtteräng. Så småningom övergick marken från Klinta by till kyrkan och skogsbruk inleddes. 1883 genomfördes en sjösänkning i Ringsjön, då ytan sänktes med 1,5 meter. Det tydliga hak man idag ser parallellt med sjöstranden är den gamla strandklinten. Runt sekelskiftet bröts röd och vit sandsten i södra delen av reservatet som skeppades på pråmar till Fogdarp. Härifrån kunde den sedan transporteras vidare med järnväg och udden i södra delen av reservatet är troligen resterna av en pir. Sandstenen och de övriga bergarterna i området bildades för ca 400 miljoner år sedan. De är på sina ställen mycket fossilrika. Vid den här tiden, som kallas silur på den geologiska tidsskalan, låg Sverige vid ekvatorn. De djur vi idag kan se rester av som fossil, levde i ett grunt tropiskt hav. Det är lättast att nå strandkanten i norra delen av reservatet. Om man följer den stig som leder ned till sjön här, passerar man resterna av en gammal linbastu.

Länsstyrelsen i Skåne län

0, Områden som ej kan klassificeras enligt IUCN: s system.

13,54

8,12

14,03

22,25