Karhu pakura
Beskrivning
Naturreservat Karhu pakura ligger i det omkring 14000 ha stora ur- och naturskogsområde som omger lågfjället Luongastunturi. Området ligger ca 23 km sydöst om Svappavaara. Närmaste by är Övre Parakka, ca 3 km sydöst om Karhu pakura.
Skogen i reservatet domineras av gamla gran- och barrblandskogar som är starkt präglade av skogsbrand, där den senaste skogsbranden drog genom området omkring 1870. Spåren av branden skvallrar om att den var omfattande och att många tusen hektar skog brunnit under samma år i trakterna av Parakka.
Till största delen finns det i reservatet granskog med skiftande inslag av lövträd, mest björk men det förekommer även rikligt med sälg och del asp. På gammelgranarna finns arter som gammelgranskål och knottrig blåslav medan några av de äldre sälgarna agerar substrat till dofttickan. Marktypen är mestadels frisk ristyp men i dråg och områden med rörligt markvatten syns lågörter, som t. ex skogsnäva och gullris, sticka upp. I anslutning till myrar och bäckar finns ofta örtrika sump- och svämskogar som hyser en riklig mängd av gammal gran. Här och var syns spår efter den tretåiga hackspettens framfart.
Speciellt på nordsluttningen av berget har en ganska omfattande plockhuggning skett för länge sedan, sannolikt rör det sig om uttag av brandskadad skog till ved. I delar av nordsluttningen finns även spår efter mer sentida uttag, denna gång rörde det sig främst om uttag av stormfällt virke. Uttagen i kombination med branden har resulterat i ett brott i lågakontinuiteten i dessa delar av området. Den låga produktiviteten i nordsluttningen innebär också att död ved återbildas relativt långsamt. Ändå förekommer det en del torrträd och lågor i den glesa skogen, och på granlågor växer det bland annat granticka, ullticka och harticka.
I centrala delar samt på den södra sluttningen är produktiviteten högre, samtidigt som det här finns en del områden där branden haft ett lindrigare förlopp. Här finns gott om gammal och relativt högrest gran och tall, samtidigt som skogen är mer sluten. Mängden grov död ved är också betydligt större och det finns färre avverkningsspår. På granlågor förekommer arter som rosenticka, ullticka och granticka medan vissa av de gamla granarna är draperade med garnlav. I den sydligaste delen noteras spår av en mer sentida vedtäkt av björk.
I den södra delen slingrar sig en bäck som är klassad som ett värdefullt vatten samt är en del av Torne- och Kalixälvens avrinningsområde och är skyddat enligt EU:s Natura 2000-nätverk för skyddade områden.
Skogen i reservatet domineras av gamla gran- och barrblandskogar som är starkt präglade av skogsbrand, där den senaste skogsbranden drog genom området omkring 1870. Spåren av branden skvallrar om att den var omfattande och att många tusen hektar skog brunnit under samma år i trakterna av Parakka.
Till största delen finns det i reservatet granskog med skiftande inslag av lövträd, mest björk men det förekommer även rikligt med sälg och del asp. På gammelgranarna finns arter som gammelgranskål och knottrig blåslav medan några av de äldre sälgarna agerar substrat till dofttickan. Marktypen är mestadels frisk ristyp men i dråg och områden med rörligt markvatten syns lågörter, som t. ex skogsnäva och gullris, sticka upp. I anslutning till myrar och bäckar finns ofta örtrika sump- och svämskogar som hyser en riklig mängd av gammal gran. Här och var syns spår efter den tretåiga hackspettens framfart.
Speciellt på nordsluttningen av berget har en ganska omfattande plockhuggning skett för länge sedan, sannolikt rör det sig om uttag av brandskadad skog till ved. I delar av nordsluttningen finns även spår efter mer sentida uttag, denna gång rörde det sig främst om uttag av stormfällt virke. Uttagen i kombination med branden har resulterat i ett brott i lågakontinuiteten i dessa delar av området. Den låga produktiviteten i nordsluttningen innebär också att död ved återbildas relativt långsamt. Ändå förekommer det en del torrträd och lågor i den glesa skogen, och på granlågor växer det bland annat granticka, ullticka och harticka.
I centrala delar samt på den södra sluttningen är produktiviteten högre, samtidigt som det här finns en del områden där branden haft ett lindrigare förlopp. Här finns gott om gammal och relativt högrest gran och tall, samtidigt som skogen är mer sluten. Mängden grov död ved är också betydligt större och det finns färre avverkningsspår. På granlågor förekommer arter som rosenticka, ullticka och granticka medan vissa av de gamla granarna är draperade med garnlav. I den sydligaste delen noteras spår av en mer sentida vedtäkt av björk.
I den södra delen slingrar sig en bäck som är klassad som ett värdefullt vatten samt är en del av Torne- och Kalixälvens avrinningsområde och är skyddat enligt EU:s Natura 2000-nätverk för skyddade områden.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Norrbottens län
IUCN-kategorisering
Ib, Vildmarksområde (Wilderness Area)
Areal skog (ha)
155,17
Areal vatten (ha)
2,34
Areal land (ha)
233,14
Areal totalt (hektar)
235,46
(Logga in för att skriva en kommentar)
