Gitsfjället
Beskrivning
Gitsfjället är ett 45 000 hektar stort lågfjällsområde som ligger på ömse sidor gränsen mellan Dorotea och Vilhelmina kommun, ca 5 mil nordväst om Vilhelmina och 1 mil sydost om Saxnäs. Reservatet omfattar Gitsfjället med anslutande barrskogar, sänkan med Gitssjöarna, en myrplatå i öster, samt Vaellienjohkes breda öppna dalgång i väster. Området är myrrikt, men utöver de stora myrmarkerna finns omkring 8 000 ha produktiv skogsmark där en betydande del utgörs av högproduktiva, urskogsartade granskogar.
Gitsfjället (1062 m ö h) karaktäriseras som ett lågfjäll och utgör en isolerad utliggare i övergångszonen mellan ett lokalmaritimt område i väster och ett lokalkontinentalt i öster. Det är skiljt från den övriga fjällregionen i väster genom Saxnäs-Båtas fjällsänka. I den stora sänkan rinner bl.a. Vallenjukke och Satsån, men här ligger också Rapksvuome, ett område med otaliga moränkullar och ryggar. Sedda uppifrån ger de ett mycket karaktäristiskt mönster. Mellan ryggarna och kullarna ligger små tjärnar och myrar, i de flacka delarna mest myr. Sammantaget ger detta en mycket variationsrik och värdefull myrmosaik. Särskilt välutbildad är den i trakterna kring Vaellienjohke.
Längst i nordväst löper reservatsgränsen i Satsån som rinner norr ut mot Saxnäs. Landskapets växlingar mellan barrskog, björkskog, videsnår, myrar, tjärnar, och kalfjället ger ett rikt och varierat fågelliv. Gitsfjällets södra sluttningar, ca 800 m ö h, är delvis avbrutna av berg och ryggar som höjer sig 100-200 meter över omgivningarna. I reservatet är vissa bergssidor utbildade med lodräta hammare med
rasbranter, t.ex. Baksjöklumpen och Heligsjöknulen. Mellan bergsryggarna finns platåartade, myrdominerade avsnitt med många små tjänar och mindre sjöar.
Barrskogarna på Gitsfjällets sluttningar domineras av välslutna och produktiva granbestånd. Ända upp mot 700 m ö h finns högvuxen granskog. Det finns sparsamt med fjällbjörkskog med undantag av Vallenjukkes dalgång där den är väl utbildad. Fjällbjörken går ovanligt högt på 820 m ö h, enstaka björkar i gynnsamt läge på ostsidan växer på hela 850 m ö h. Kulturpåverkan på skogarna är mycket låg och de kan till stor del klassas som urskog med höga naturvärden. I de större bäckarna har en
mycket begränsad flottning bedrivits. De större myrarna har slagits under lång tid och då även myrar upp mot kalfjället och långt från bebyggelse. Inom reservatet finns spår av två gamla bosättningar: Lill-Månkersvallen vid Svansjön och Sjul-Annas vid Brånet. Vid Lill-Månkersvallen ligger också en stuga.
Vilhelmina södra sameby har sin flyttled över Gitsfjället och vidare ned mot Blaikfjället. Hela området är av riksintresse för naturvården och de höglänta delarna av riksintresse för rennäringen.
Gitsfjället (1062 m ö h) karaktäriseras som ett lågfjäll och utgör en isolerad utliggare i övergångszonen mellan ett lokalmaritimt område i väster och ett lokalkontinentalt i öster. Det är skiljt från den övriga fjällregionen i väster genom Saxnäs-Båtas fjällsänka. I den stora sänkan rinner bl.a. Vallenjukke och Satsån, men här ligger också Rapksvuome, ett område med otaliga moränkullar och ryggar. Sedda uppifrån ger de ett mycket karaktäristiskt mönster. Mellan ryggarna och kullarna ligger små tjärnar och myrar, i de flacka delarna mest myr. Sammantaget ger detta en mycket variationsrik och värdefull myrmosaik. Särskilt välutbildad är den i trakterna kring Vaellienjohke.
Längst i nordväst löper reservatsgränsen i Satsån som rinner norr ut mot Saxnäs. Landskapets växlingar mellan barrskog, björkskog, videsnår, myrar, tjärnar, och kalfjället ger ett rikt och varierat fågelliv. Gitsfjällets södra sluttningar, ca 800 m ö h, är delvis avbrutna av berg och ryggar som höjer sig 100-200 meter över omgivningarna. I reservatet är vissa bergssidor utbildade med lodräta hammare med
rasbranter, t.ex. Baksjöklumpen och Heligsjöknulen. Mellan bergsryggarna finns platåartade, myrdominerade avsnitt med många små tjänar och mindre sjöar.
Barrskogarna på Gitsfjällets sluttningar domineras av välslutna och produktiva granbestånd. Ända upp mot 700 m ö h finns högvuxen granskog. Det finns sparsamt med fjällbjörkskog med undantag av Vallenjukkes dalgång där den är väl utbildad. Fjällbjörken går ovanligt högt på 820 m ö h, enstaka björkar i gynnsamt läge på ostsidan växer på hela 850 m ö h. Kulturpåverkan på skogarna är mycket låg och de kan till stor del klassas som urskog med höga naturvärden. I de större bäckarna har en
mycket begränsad flottning bedrivits. De större myrarna har slagits under lång tid och då även myrar upp mot kalfjället och långt från bebyggelse. Inom reservatet finns spår av två gamla bosättningar: Lill-Månkersvallen vid Svansjön och Sjul-Annas vid Brånet. Vid Lill-Månkersvallen ligger också en stuga.
Vilhelmina södra sameby har sin flyttled över Gitsfjället och vidare ned mot Blaikfjället. Hela området är av riksintresse för naturvården och de höglänta delarna av riksintresse för rennäringen.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Västerbottens län
IUCN-kategorisering
Ib, Vildmarksområde (Wilderness Area)
Areal skog (ha)
7 605,54
Areal vatten (ha)
1 459,12
Areal land (ha)
43 646,46
Areal totalt (hektar)
45 105,19
(Logga in för att skriva en kommentar)