varför bara fjällen

[skogis]

hej jag undrar bara varför det alltid ska vandras i fjällen eller på andra svårtillgängliga ställen? det finns ju mycket fin natur alldeles runt husknuten också. det är ju bara att ta ryggsäck och tält och ge sig ut i skogen en helg eller så, men det är det ingen som skriver om. det ska krånglas till så mycket. ta bara det här med prylar, man ska ju ha en stor säck med pengar till märkes prylar verkar det som.
Till slut! jag ska också försöka att ta mig till fjällen någon gång, för visst är det vackert där också!

 

[il C]

inte så bara

Att det inte skrivs så mycket om husknutar beror nog på att det är rätt gott om dem,
var har sin,
och att det går fortare att utforska dem själv än fråga någon annan.
Jag beger mig ofta om vårarna till de små sjöarna norr om min hemstad
Linköping, eller de stora sjöarna söder därom och delar mina erfarenheter
med närboende i lokala diskussionsfora. Det är upplyftande utflykter;
det har sin tjusning att leta upp källor, mossar och gölar, och man kan bli r'ätt
överraskad. Men det är inte vandring.


De som vandrar i fjällen (eller Alperna och Pyreneerna som jag gjort åtskilliga
gånger) gör det som semester. Man reser bort och til något helt annat.
För mig har vandringarna, gärna kring två veckor, blivit ett slags resor
i sig själva. Det är väsentligt att dagar och veckor i sträck inte behöva
transportera sig med bussar eller tåg eller studera tidtabeller.


Det här är nu investeringar i både pengar och tid och det är naturligt att ta till
sig av andras erfarenheter. Det är skälet att det frågas så mycket om
fjällen i sådana här fora. Och svar kräver frågor; vad är du själv nyfiken på?


Helt otillgängliga är nu inte fjällen. De sydnorska fjällen i Dovrefjell, Jotunheimen,
Trollheimen och Hardangervidda är inom 13 timmars tågresa från Sydsverige,
med lite tur och planering. Det är väl ungefär lika långt till Jämtland.
På min senaste fjällvandring i Norge (Tafjordfjella) hade jag fullbordat
första etappen inom 25 timmar från avresan. Förra året tog jag mig
till Saltfjellet vid Polcirkeln med tåg plus några kilometer landsväg.
Det tog ett dygn vilket inte är märkvärdigt för en semesterresa.
Det längsta jag rest för att vandra var till Lescun i Pyreneerna,
36 timmar, men då gick jag också 19 dagar i sträck.


Har du redan ryggsäck och tält är du beredd till det värsta "krånglet".
Även för en låglandsled krävs hyggliga skor och sen är det inte så
mycket mer med prylar.


il C.

 

[r8n@bigfoot.com (Sven)]

Fjällen = nationalromantik

Anledningen till att folk i Sverige mest snackar om fjällen är att det är en kvarleva av förra sekelskiftets nationalromantik, STFs första decennier etc.


Dessutom är distansskryt vanligt i alla fritidsaktiviteter -- en banal aktivitet långt borta ger fler poäng än samma aktivitet hemma i byn.


Det är ju givet att man kan vandra alldeles utmärkt i mer tättbefolkade bygder. Att vandra är att förflytta fötterna på marken, det behövs inte vildmark för det.


Många svenskar är ganska ensidigt inställda på naturupplevelser under vandringen, medan man i länder med mer normal befolkningstäthet vandrar mellan byar, pubar eller vallfärdsorter. (England, tyskland, Spanien t ex) De har glädaje av det och kan även ibland tänka sig mer exotiska vandringar i rena vildmarken. Men för dem utesluter inte kulturupplevelser och naturupplevelser varandra.