Vandra ensam?

Jag har försökt att hitta någon att vandra med men utan större framgång.
Har tänkt att gå i området runt Ammarnäs i slutet av augusti, början av September. Är aktiv orienterare, så jag kan läsa karta och med lite vana av fjällen. Fast hade tänkt hålla mig till leder.Gick i en större grupp i Norge förra året.

Nu undrar jag vad ni tycker, kan man vandra själv en vecka eller ska man ha sällskap?
Om någon vill hänga med, hör av er.

c.dahlin@vagkonsult.se

Christer
 

Lästips

Europas okända pärlor – 10 vandringar bortom turiststråken

Sugen på att packa väskan och vandra utanför Sverige? Då är den här listan för dig!

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.

Prisade prylar: här är vinnarna av Scandinavian Outdoor Award

Bland de vinnande produkterna finns bland annat en slittålig lättviktsryggsäck och en designklassiker i rostfritt stål.
Ja

Du verkar ha tillräcklig erfarenhet för att gå ensam. Längs led är riskerna försummbara. Det är farligare att leva i stan. Lämna en detaljerad färdplan och skriv in dig stugorna du passerar Tag gärna med något orange eller neongult som kan användas som signal som syns från helikopter och kanske en visselpipa.
 

Guest

Gäst
QUOTE]
Nu undrar jag vad ni tycker, kan man vandra själv en vecka eller ska man ha sällskap?
[/QUOTE]

Härom tvistar de lärda.

Jag föredrar ensamvandringar/turer.
För mig är mina vistelser i vildmarken högre prioriterad än ett trevligt sällskap.
Jag fotar ganska så mycket, företrädesvis med stativ, kan stanna till 15 minuter för att knäppa ett kort, vandra vidare och upptäcka 10 meter senare att här finns ett nytt motiv. Följeslagare på en sådan tur prövas hårt om de ej själv är fotografer.

När jag vandrar själv så går jag helt i min egen takt och tar mina egna vägar på mina vilkor.

Med en färdkamrat så skall man ge och ta på gott och ont.

Däremot när jag vandrat själv i Sarek eller åkt skidor i Sarek ensam så hade jag gärna haft med en kompis om en olycka skulle vara framme.

Jag tycker att det som bör avgöra är hur pass säker du känner dig inför en tur med Murphy som följeslagare.

Det är också viktigt att väga in om man gärna ser vandringen som en social samvaro med meningsutbyten osv.

Känslan för olycka och säkerhet, framför allt hur van du är att handskas med detta, bör fortfarande avgöra.

Därmed inte sagt att alla olyckor kommer under en tur, men det är ju i alla fall någon slags "VÄRSTA SCENARIO".
 
Gå ensam!!

Gå ensam av den enkla anledningen att det är skönt! Inget ont sagt om människor och kompisar att vandra med, men att få vara ensam en vecka med sig själv, få vara kung, gud, president i sitt eget liv, få dagdrömma en vecka utan att något eller någon stör är en minst lika stor anledning att gå i fjällen som naturupplevelsen själv.

Visst kan det hända något, men som med allt annat, en del risker tar man, se på alla som röker! Och duktiga vana bilförare dör till höger och vänster i trafiken. Om människor kan sticka ut i fjällen utan karta, kompass, vettigt tält, ordentlig skor, nog med mat, utan att gå under så är det löjligt för dig att ens fundera över risken.

Ha det riktigt skönt!!!!!
Peter
 
Tack för åsikterna

Tack för alla svar. Fler åsikter mottages gärna.
Till saken hör att jag har arbetat lite för mycket det senaste året och känner för en avstressande vecka.
Jag är lite av en ensamvarj, även om lämpligt sälskap kan vara kul.
Christer
 
ingen stor fråga!

Kanske den ena av de ovan anvisade trådarna gett tillräckligt
att tänka på; den andra startades av en posör utan
seriöst syfte,
vilken givetvis
drog sig ur den diskussion han startat. Det finns ett par
sådana här på Utsidan och man lär sig snart att undvika dem.

Men vad är nu detta att diskutera, egentligen? Sedan femton
år (jag började sent) känner jag dragningen till bergstrakter
så starkt att en sommar utan vandring vore katastrof,
vilket en sommar, 1997, först verkade bli (hälsenebesvär).
De fyra senaste somrarna har jag brunnit och hunnit
mer än någonsin, drygt 120 vandringsdagar.


Har detta livsvärde
samma laddning för den som startade denna tråd så
är det inget att grubbla på, ut och vandra, och ta
riskerna,
men förbered dig väl. Ska du dö så dö levande.

Folk frågar mig ofta om och varför jag går ensam (jag känner ingen
som har samma intresse, förstås) och vad gör du om du
bryter benet osv. och på det senare svarar jag
alltid "då dör jag" - vilket effektivt avslutar
diskussionen. Jag försöker parera risker, t ex genom att
inte lämna lederna där det är ovisst om jag kan korsa vattnen,
men jag lever mig inte in i dem.

Jag har kanske
2 gånger på drygt 370 vandringsdagar svävat i livsfara,
dels en gång när älven tog mig, dels nyligen i Italien
på en brant eroderad passage där jag en stund
kunde varken upp eller ned och plötsligt började glida.


Jag tar dessa erfarenheter med mig som abstrakt kunskap
och drar slutsatser redan på planeringsstadiet - jag
längtar t ex mindre än någonsin till trakter där
djupa vad hör till. Det finns så mycket annat.

Jag har verkligen ingen detaljerad färdplan, tvärtom
har framförallt
mina alpvandringar blivit alltmer improviserade,
så till den grad att jag senaste gången bytte utgångspunkt
samma dag vandringen skulle börja. Vilket jag var
tillräckligt förberedd för, genom ett överdåd av kartor.
Hade jag någon som helst plan så försköts den
i ett huj med
två dagar.

Ha roligt! Brinn!

il C.
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips