Gunnar Andersson har skrivit en bok om hela Sörmlandsleden. Andersson är, om nu en del inte känner till det, Sveriges mest kända friluftsskribent (det står så på förlagets hemsida). Det är ett omfattande projekt som säkert kräver åtskilligt av hängivenhet och kärlek till fastlandets näst flackaste landskap. Jag har tittat i boken och som vanligt är jag nyfiken på utrustningstipsen.
Ett av dem är att ha med långkalsonger, utifall att. Själv har jag aldrig långkalsonger utom när jag springer och det är under ett par plusgrader: då har jag korta löparbrallor och långkalsingar under. På turer i fjällen och på kontinenten har jag funnit underställ direkt opraktiska; eftersom temperaturen varierar kraftigt under dagen vill jag ta av och på kläder, men inte närmast kroppen, det är ju stolligt. Nå, är man van vid dessa plagg kanske man vill ha dem under sena hösten och tidiga våren, så det är kanske ingen stor sak.
Ett annat gäller skor. Först betonas vikten av rejäla vandringskängor med vridstyv sula
(han är avbildad med sådana pjuck), senare är det bara sulan som betonas.
Det är viktigt när man är 50+ och balansen börjar försämras. Löparskor är till för löpning slås det fast. Jag har gjort fyra låglandsturer i Östergötland, Sörmland och Närke. På den första var jag 62, på den sista knappt 66; jag blir snart 67.
På den andra turen hade jag ett par uttjänta löpardojor och skitade ner strumporna rejält. På den fjärde hade jag ett par mycket lätta skor av märket New Balance, på gränsen för löpning. Kanske sulan var för glatt; det var på den turen jag halkade på en spång och fick radiusfraktur i höger hand, gips och rehab.
Övriga skor var ett par Garmont och ett par Icebug, som kanske kan sägas ha vridstyv sula.
Just sulan verkar enligt min erfarenhet ha mycket ringa betydele på låglandet, men avgörande i alpin terräng.
Jag har extremt dålig balans från unga år, jag har t ex aldrig lyckats lära mig åka skridskor, knappt ens skidor, och icke en sekund har löpardojor känts otillräckliga ur den synpunkten. (I alpin terräng har jag lätta fotknölshöga kängor, mycket för att mina hälar verkar kräva det i brant terräng).
Jag har börjat gå hos en PT som gått igenom hela min kropp och noterat dess styrkor och svagheter, och givetvis
har hon hakat upp sig på min balans. Den "kan bli bättre" (ett felslut beroende på att den knappast kan bli sämre)
så hon envisas med diverse övningar, bl a de av mig så fruktade blundövningarna. Dessa ska göras utan skor på fötterna, för att vissa sensorer ska aktiveras och utvecklas (det har jag inte gjort förut)
Jag kunde ändå inte låta bli idag att testa skillnaden mellan strumpläst
och löpardojor och även om resultatet var beklämmande så var det enorm skillnad redan mellan dessa två.
Har jag tid ska jag givetvis även testa med mina vandringskängor.
För något år sedan skrev Andersson en berättelse om några dagar på Östgötaladen. I början nämner han att han i en affär blir tilltalad på tyska - betjäningen hade aldrig sett en svensk med kängor på väg till leden ...
Ett av dem är att ha med långkalsonger, utifall att. Själv har jag aldrig långkalsonger utom när jag springer och det är under ett par plusgrader: då har jag korta löparbrallor och långkalsingar under. På turer i fjällen och på kontinenten har jag funnit underställ direkt opraktiska; eftersom temperaturen varierar kraftigt under dagen vill jag ta av och på kläder, men inte närmast kroppen, det är ju stolligt. Nå, är man van vid dessa plagg kanske man vill ha dem under sena hösten och tidiga våren, så det är kanske ingen stor sak.
Ett annat gäller skor. Först betonas vikten av rejäla vandringskängor med vridstyv sula
(han är avbildad med sådana pjuck), senare är det bara sulan som betonas.
Det är viktigt när man är 50+ och balansen börjar försämras. Löparskor är till för löpning slås det fast. Jag har gjort fyra låglandsturer i Östergötland, Sörmland och Närke. På den första var jag 62, på den sista knappt 66; jag blir snart 67.
På den andra turen hade jag ett par uttjänta löpardojor och skitade ner strumporna rejält. På den fjärde hade jag ett par mycket lätta skor av märket New Balance, på gränsen för löpning. Kanske sulan var för glatt; det var på den turen jag halkade på en spång och fick radiusfraktur i höger hand, gips och rehab.
Övriga skor var ett par Garmont och ett par Icebug, som kanske kan sägas ha vridstyv sula.
Just sulan verkar enligt min erfarenhet ha mycket ringa betydele på låglandet, men avgörande i alpin terräng.
Jag har extremt dålig balans från unga år, jag har t ex aldrig lyckats lära mig åka skridskor, knappt ens skidor, och icke en sekund har löpardojor känts otillräckliga ur den synpunkten. (I alpin terräng har jag lätta fotknölshöga kängor, mycket för att mina hälar verkar kräva det i brant terräng).
Jag har börjat gå hos en PT som gått igenom hela min kropp och noterat dess styrkor och svagheter, och givetvis
har hon hakat upp sig på min balans. Den "kan bli bättre" (ett felslut beroende på att den knappast kan bli sämre)
så hon envisas med diverse övningar, bl a de av mig så fruktade blundövningarna. Dessa ska göras utan skor på fötterna, för att vissa sensorer ska aktiveras och utvecklas (det har jag inte gjort förut)
Jag kunde ändå inte låta bli idag att testa skillnaden mellan strumpläst
och löpardojor och även om resultatet var beklämmande så var det enorm skillnad redan mellan dessa två.
Har jag tid ska jag givetvis även testa med mina vandringskängor.
För något år sedan skrev Andersson en berättelse om några dagar på Östgötaladen. I början nämner han att han i en affär blir tilltalad på tyska - betjäningen hade aldrig sett en svensk med kängor på väg till leden ...
