I en pressbyråbutik hittade jag häromdan en tidning, eller tidningsbilaga, med "allt om löpning", säkert 140 sidor. Jag slog upp teknikavsnittet; och där rekommenderades klart och tydligt att man ska landa mellan hälen och mitten av foten (var är det?) och "rulla fram".
Det är exakt motsasen till det som rekommenderas i "Det perfekta löpsteget". När detta diskuterades här förnågra år sen gav jag akt på hur jag själv gör, och jag kunde under ett löppass lätt konstatera att jag sätter i framfoten först - troligen har jag "alltid" gjort så. Tre olika instruktörer har med gillande konstaterat detta också. Det verkar ju också naturligt, eftersom foten hänger nästan vertikalt i luften.
När jag besöker stadens stora bokhandel ser jag ofta in i Löplabbet som ligger i direkt anslutning och jag ser att nästan alla som prövar skor landar på hälen. Förbi huset där jag bor springer också många på väg till ett motionsspår i närheten och jag gör samma iakttagelse där. Det verkar på mig väldig oekonomiskt - men det betyder kanske mindre för unga människor.
Den sista av mina tränare betonade också frånskjutet - tydligen något jag försummat lite de senaste åren. När jag koncentrerade mig på den saken gick mina backpass 5-6 sekunder snabbare (säg 57-58 sekunder mot 63) vilket är en påtaglig skillnad och säkert bra för flåset - jag tycker mig märka det på mina andra pass. Igår var det treminutersintervaller och de gick kanske inte fortare än vanligt, men lättare.
När jag grubblat vidare på detta med "spetsigt knä" och "vinkla upp höften" har jag insett att det är ett misstag att koncentrera sig på knäet - det lyfter och skjuts fram (och därmed även höften) om jag koncentrerar mig på a) hållningen, b) vart foten tar vägen i frånskjutet.
På så vis blir det mesta automatiskt - allt hänger ihop, det ena ger det andra. Och så var det antagligen när jag var som bäst på att springa, i åldern 40-45 år.
Det är exakt motsasen till det som rekommenderas i "Det perfekta löpsteget". När detta diskuterades här förnågra år sen gav jag akt på hur jag själv gör, och jag kunde under ett löppass lätt konstatera att jag sätter i framfoten först - troligen har jag "alltid" gjort så. Tre olika instruktörer har med gillande konstaterat detta också. Det verkar ju också naturligt, eftersom foten hänger nästan vertikalt i luften.
När jag besöker stadens stora bokhandel ser jag ofta in i Löplabbet som ligger i direkt anslutning och jag ser att nästan alla som prövar skor landar på hälen. Förbi huset där jag bor springer också många på väg till ett motionsspår i närheten och jag gör samma iakttagelse där. Det verkar på mig väldig oekonomiskt - men det betyder kanske mindre för unga människor.
Den sista av mina tränare betonade också frånskjutet - tydligen något jag försummat lite de senaste åren. När jag koncentrerade mig på den saken gick mina backpass 5-6 sekunder snabbare (säg 57-58 sekunder mot 63) vilket är en påtaglig skillnad och säkert bra för flåset - jag tycker mig märka det på mina andra pass. Igår var det treminutersintervaller och de gick kanske inte fortare än vanligt, men lättare.
När jag grubblat vidare på detta med "spetsigt knä" och "vinkla upp höften" har jag insett att det är ett misstag att koncentrera sig på knäet - det lyfter och skjuts fram (och därmed även höften) om jag koncentrerar mig på a) hållningen, b) vart foten tar vägen i frånskjutet.
På så vis blir det mesta automatiskt - allt hänger ihop, det ena ger det andra. Och så var det antagligen när jag var som bäst på att springa, i åldern 40-45 år.