Hej! Funderar på att vandra i Jotunheimen i början av augusti, är det någon som kan säga nå't om det? Jag har vandrat en del i Storulvån och Hemavan, men vill nu prova Norge. Vill gärna ha tips om leder just vid Jotumheim. Hur "fungerar" det att vandra i Norge med markeringar och dylikt. Jag kan Sveriges "regler", men hur är det i Norge?
Jotunheimen?
- Trådstartare evsson
- Start datum
Untitled
Jotunheimen är lättvandrat om man följer T-lederna, t ex runt ytterkanten av
nationalparken. Det är en del upp och ned. På en längre tur kan man räkna
med höjder mellan 850 och 1600 meter. Går man mellan betjente hytter
kan en del etapper (Gjendesheim-Glitterheim, Torfinsbu-Gjendesheim)
bli långa, men de är i gengäld desto lättare. Block hade jag
på en etapp mellan Skogadalsböen och Olavsbu (selvbetjent),
aldrig annars.
Jag vet inget land (jag har vandrat i 8 stycken) där lederna är så tydligt
markerade som i Norge. Ett stort rött T, ofta dessutom gedigna rösen. En normal tur
följer dessutom dalstråken.
På min tur 1994 vadade jag en gång, ganska lätt och grunt, där jag tyckte
"bron", två smala, men stadiga, plankor, var i löjligate laget.
En avigsida med Jotunheimen kan vara vädret, genom närheten till
Atlanten. Kan regna en del, kan vara dimma några timmar på förmiddagen.
Jag gick sju dagar, hade vackert väder två (passade på att fylla 50 den ena
av dem) , förmiddagsdimma två, lite regn två.
En annan, speciellt i början av augusti, är att det är mycket folk. Jag gick
18-24 augusti, då är de betjente hyttene halvfulla.
En tredje är att två rätt användbara stödpunkter, Lerivassbu och Spiterstulen
är privata pensionat, med konstig stämning. Spiterstulen fanna jag direkt
otrevligt. Jag skulle vid en repris ta med tält och mat för kanske tre dagar
för att slippa dessa ställen (Leirvassbu ligger dessutom vid väg).
ANnars är det fint, dramatiska kontraster, toppar, glaciärer, ALperna sänkta 1000
meter och alpros bytt mot dvärgbjörk. Ha roligt!
il C.
Jotunheimen är lättvandrat om man följer T-lederna, t ex runt ytterkanten av
nationalparken. Det är en del upp och ned. På en längre tur kan man räkna
med höjder mellan 850 och 1600 meter. Går man mellan betjente hytter
kan en del etapper (Gjendesheim-Glitterheim, Torfinsbu-Gjendesheim)
bli långa, men de är i gengäld desto lättare. Block hade jag
på en etapp mellan Skogadalsböen och Olavsbu (selvbetjent),
aldrig annars.
Jag vet inget land (jag har vandrat i 8 stycken) där lederna är så tydligt
markerade som i Norge. Ett stort rött T, ofta dessutom gedigna rösen. En normal tur
följer dessutom dalstråken.
På min tur 1994 vadade jag en gång, ganska lätt och grunt, där jag tyckte
"bron", två smala, men stadiga, plankor, var i löjligate laget.
En avigsida med Jotunheimen kan vara vädret, genom närheten till
Atlanten. Kan regna en del, kan vara dimma några timmar på förmiddagen.
Jag gick sju dagar, hade vackert väder två (passade på att fylla 50 den ena
av dem) , förmiddagsdimma två, lite regn två.
En annan, speciellt i början av augusti, är att det är mycket folk. Jag gick
18-24 augusti, då är de betjente hyttene halvfulla.
En tredje är att två rätt användbara stödpunkter, Lerivassbu och Spiterstulen
är privata pensionat, med konstig stämning. Spiterstulen fanna jag direkt
otrevligt. Jag skulle vid en repris ta med tält och mat för kanske tre dagar
för att slippa dessa ställen (Leirvassbu ligger dessutom vid väg).
ANnars är det fint, dramatiska kontraster, toppar, glaciärer, ALperna sänkta 1000
meter och alpros bytt mot dvärgbjörk. Ha roligt!
il C.
torbjorn.i.tergesten@telia.se (Torbjörn Tergesten)
Gäst
Jotunheimen-Tips!
Hej Eva!
Tänkte bidra med några erfarenheter från ett tiotal besök i Jotunheimen:
1. Jag håller inte med Peter Hackman som skriver att de norska lederna är tydligt markerade. Norrmännen målar röda T:n på stenar som ligger här och var läns lederna. De här T:na är omskrutna i norska fjällböcker och norrmännen känner viss stolthet över dem. T ska stå för "trygghet", heter det. Men min erfarenhet är att målningarna underhålls dåligt, om ens alls, att avståndet mellan två på varandra följande markeringar kan variera avsevärt och att storleken på markeringarna också varierar. Själva stigen är ofta tydligare än de där T:na. Men det är ändå ganska lätt att orientera, främst tack vare att man oftast rör sig nere i dalstråken.
2. Peter har helt rätt om vädret. Det är oftast dåligt, dimmigt eller mulet. Jotunheimen fångar upp lågtrycken som kommer svepande från Atlanten, och när den fuktmättade luften tvingas i höjden av bergen avkyls den med nederbörd som följd. Därför kommer det lite nederbörd i områdena som ligger i Jotunheimens regnskugga, t ex Rondane.
3. En fördel med Jotunheimen är att det är lite mygg, ja, lite insekter över huvudtaget. Vet inte vad det beror på, jag har varit där samtliga sommarmånader men aldrig haft några problem med mygg.
4. Jotunheimen påminner en del om Sarek i fråga om topografi: det är höga, branta berg, mycket glaciärer och relativt frodiga dalgångar. Men det finns en jätteskillnad - Jotunheimen är sönderstyckad av vägar och det är lätt att nå även de centrala delarna med bil. Fläskiga husvagnar är ingen sällsynthet. Lättillgängligheten gör att det blir mycket folk. Gillar man att köra in bilen till en fjällstation och göra toppturer är det idealiskt, men man kan få en känsla av "trängsel", i synnerhet i närheten av de mest populära ställena: Leirvassbu, Spiterstulen, Juvasshytta och Gjendesheim. Tänk också på att fjällterrängen här gör att det ibland kan vara besvärligt att hitta bra tältplatser.
5. Håller också med Peter om en annan sak: stämningen. Det är naturligtvis fel att skriva att stämningen är "dålig" i Jotunheimen. Ändå är det vad jag tycker. Norrmännen har sin stil och sin inställning till fjäll- och vildmarksliv, och den överensstämmer inte alltid med vår svenska stil. Med det vill jag inte säga att vår inställning är bättre - den är bara annorlunda. Men det är den vi är vana vid. Jag har t ex alltid uppfattat svenskt fjällfolk som hjälpsamma, vare sig det har varit anställda vid fjällstationer, andra vandrare eller samer. Det är inte alltid samma sak i Norge, min uppfattning är att där gäller mer "sköt dig själv". Det gäller att hålla sig framme och ta för sig ... Har själv bott på både Leirvassbu och Spiterstulen och där gäller husmors speciella regler, och "ve den" som bryter mot dem ...
6. En annan nackdel är givetvis att det mesta är dyrare i Norge. Det går ju inte att leva på bara sirapskorv och vaniljpudding. Jotunheimen medför ett bra tag i börsen.
Slutklämmen kommer här: Jotunheimen är Skandinaviens fjällområde nr 1, det måste betraktas som oomkullrunkeligt. Av de tvåhundra högsta fjälltopparna ligger ju nästan alla här. Vill man vandra i ett område med mycket folk där det är en del fart, på gott och ont, då är Jotunheimen perfekt. Vill man ha en mellanöl för 80 spänn om kvällen går det också bra här. Jagar man 2000-meterstoppar finns heller inget bättre. Men söker man ro, avskildhet och själafrid bör man nog helst söka sig någon annanstans. Min uppfattning är att norrmännen och de flesta andra turister ogärna bor i tält. Att tälta kan därför vara ett sätt att få rå sig själv.
Fjällhälsningar!
/Tobbe
Hej Eva!
Tänkte bidra med några erfarenheter från ett tiotal besök i Jotunheimen:
1. Jag håller inte med Peter Hackman som skriver att de norska lederna är tydligt markerade. Norrmännen målar röda T:n på stenar som ligger här och var läns lederna. De här T:na är omskrutna i norska fjällböcker och norrmännen känner viss stolthet över dem. T ska stå för "trygghet", heter det. Men min erfarenhet är att målningarna underhålls dåligt, om ens alls, att avståndet mellan två på varandra följande markeringar kan variera avsevärt och att storleken på markeringarna också varierar. Själva stigen är ofta tydligare än de där T:na. Men det är ändå ganska lätt att orientera, främst tack vare att man oftast rör sig nere i dalstråken.
2. Peter har helt rätt om vädret. Det är oftast dåligt, dimmigt eller mulet. Jotunheimen fångar upp lågtrycken som kommer svepande från Atlanten, och när den fuktmättade luften tvingas i höjden av bergen avkyls den med nederbörd som följd. Därför kommer det lite nederbörd i områdena som ligger i Jotunheimens regnskugga, t ex Rondane.
3. En fördel med Jotunheimen är att det är lite mygg, ja, lite insekter över huvudtaget. Vet inte vad det beror på, jag har varit där samtliga sommarmånader men aldrig haft några problem med mygg.
4. Jotunheimen påminner en del om Sarek i fråga om topografi: det är höga, branta berg, mycket glaciärer och relativt frodiga dalgångar. Men det finns en jätteskillnad - Jotunheimen är sönderstyckad av vägar och det är lätt att nå även de centrala delarna med bil. Fläskiga husvagnar är ingen sällsynthet. Lättillgängligheten gör att det blir mycket folk. Gillar man att köra in bilen till en fjällstation och göra toppturer är det idealiskt, men man kan få en känsla av "trängsel", i synnerhet i närheten av de mest populära ställena: Leirvassbu, Spiterstulen, Juvasshytta och Gjendesheim. Tänk också på att fjällterrängen här gör att det ibland kan vara besvärligt att hitta bra tältplatser.
5. Håller också med Peter om en annan sak: stämningen. Det är naturligtvis fel att skriva att stämningen är "dålig" i Jotunheimen. Ändå är det vad jag tycker. Norrmännen har sin stil och sin inställning till fjäll- och vildmarksliv, och den överensstämmer inte alltid med vår svenska stil. Med det vill jag inte säga att vår inställning är bättre - den är bara annorlunda. Men det är den vi är vana vid. Jag har t ex alltid uppfattat svenskt fjällfolk som hjälpsamma, vare sig det har varit anställda vid fjällstationer, andra vandrare eller samer. Det är inte alltid samma sak i Norge, min uppfattning är att där gäller mer "sköt dig själv". Det gäller att hålla sig framme och ta för sig ... Har själv bott på både Leirvassbu och Spiterstulen och där gäller husmors speciella regler, och "ve den" som bryter mot dem ...
6. En annan nackdel är givetvis att det mesta är dyrare i Norge. Det går ju inte att leva på bara sirapskorv och vaniljpudding. Jotunheimen medför ett bra tag i börsen.
Slutklämmen kommer här: Jotunheimen är Skandinaviens fjällområde nr 1, det måste betraktas som oomkullrunkeligt. Av de tvåhundra högsta fjälltopparna ligger ju nästan alla här. Vill man vandra i ett område med mycket folk där det är en del fart, på gott och ont, då är Jotunheimen perfekt. Vill man ha en mellanöl för 80 spänn om kvällen går det också bra här. Jagar man 2000-meterstoppar finns heller inget bättre. Men söker man ro, avskildhet och själafrid bör man nog helst söka sig någon annanstans. Min uppfattning är att norrmännen och de flesta andra turister ogärna bor i tält. Att tälta kan därför vara ett sätt att få rå sig själv.
Fjällhälsningar!
/Tobbe
harald.nordius@spray.se (Harald Nordius)
Gäst
Ledmarkering i Norge
"Varderne skall vise vei, ikke merkingen. Malingen er kun en signatur som viser at det er en turistforeningsrute." Citat ur DNT:s Merkeinstruks som gäller vid all ny- och omvardning av leder. Det ska således heller inte målas på fast fjäll och jordfasta stenar. Tyvärr finns det en hel del gammal sådan märkning kvar och den är inte så lätt att bli av med. Det är alltså varderna man ska följa. I princip ska man kunna se från varde till varde, men ibland kan det vara svårt att få till. T.ex. så är dugnadsgängen (de som vardar) ofta ute före högsäsong och då kan det fortfarande ligga rätt mycket snö. Mer om hur det går till att märka leder i Norge kan du läsa på min hemsida http://hem.spray.se/harald.nordius/dugnad.htm
"Varderne skall vise vei, ikke merkingen. Malingen er kun en signatur som viser at det er en turistforeningsrute." Citat ur DNT:s Merkeinstruks som gäller vid all ny- och omvardning av leder. Det ska således heller inte målas på fast fjäll och jordfasta stenar. Tyvärr finns det en hel del gammal sådan märkning kvar och den är inte så lätt att bli av med. Det är alltså varderna man ska följa. I princip ska man kunna se från varde till varde, men ibland kan det vara svårt att få till. T.ex. så är dugnadsgängen (de som vardar) ofta ute före högsäsong och då kan det fortfarande ligga rätt mycket snö. Mer om hur det går till att märka leder i Norge kan du läsa på min hemsida http://hem.spray.se/harald.nordius/dugnad.htm
Skoj med respons
1. Mitt påstående om markeringar är kanske ett medelvärde av alla norska områden jag besökt.
I Jotunheimen betyder markeringar *mycket* lite för orienteringen. På andra håll,
där kanske inte ens stig är trampad (och leden inte finns på kartan), är de viktiga
och av mycket hög kvalitet. VIssa sträckor i Saltfjellet (nära Polcirkeln) är pedantiskt
markerade, så även min senaste favorit, Tafjordfjella i Sunnmöre.
När den frågande talar om "regler" misstänker jag att hon tänker på svenska
vintermarkeringar; permanenta vintermarkeringar hag jag utanför Sverige
(vandrat i 8 länder) bara sett i Sylan. I Norge gäller "kvistede ruter",
ruskmarkeringar.
2.. Mygg saknas i alla sydnorska områden utom Sylan och Femundsmarka. Lite finns
väl i Trollheimen (på aningen sydligare breddgrad än ex.vis Helags i Sverige),
men ingen myggplåga.
4. Vägar. När jag gick i Jotunheimen hade jag vandrat åtskilligt i Alperna,
både öst och väst; jag var angelägen om något lite annorlunda och föresatte
mig att mellan inledning och avslutning aldrig beträda en väg.
Det gick, men jag fick hoppa vid Leirvassbu. Jag höll mig alltså
helt i de östra delarna, öster om Skogadalsböen, där man ledigt klämmer
in en sjudagarstur utan väg. Det är nu så med Norge, att civilisationen
alltid är nära, eller om det är fjällen som är det. Det kan kännas inklämt ibland.
Det vackraste område jag vet är Dovrefjell, men det är också klämt av en
kjerreveg i norr, av Hjerkinn Skytefelt i sydväst, av kraftledningar
och konstsjöar i nordväst (även om jag aldrig såg dem på min tur).
Dovrefjell är överhuvudtaget mycket ensammare än Jotunheimen.
5. Stämning. Spiterstulen och Leirvassbu är, som sagt, privata pensionat.
DNT-hyttene är överlag *stora*. En natt på den selvbetjente hytten Olavsbu
återställer kanske perspektivet.
6. När jag gick i Jotunheimen kostade en natt på betjent hytte c:a 350 kroner
för halvpension, om ens det. (medlem). En stugnatt på en CAF-stuga
i Frankrike går på 200 francs, för mindre komfort, det är inte mycket mindre
(jag är medlem i CAS; den schweiziska alpklubben).
Nog är svenska fjällstationer dyrare.
il C.
1. Mitt påstående om markeringar är kanske ett medelvärde av alla norska områden jag besökt.
I Jotunheimen betyder markeringar *mycket* lite för orienteringen. På andra håll,
där kanske inte ens stig är trampad (och leden inte finns på kartan), är de viktiga
och av mycket hög kvalitet. VIssa sträckor i Saltfjellet (nära Polcirkeln) är pedantiskt
markerade, så även min senaste favorit, Tafjordfjella i Sunnmöre.
När den frågande talar om "regler" misstänker jag att hon tänker på svenska
vintermarkeringar; permanenta vintermarkeringar hag jag utanför Sverige
(vandrat i 8 länder) bara sett i Sylan. I Norge gäller "kvistede ruter",
ruskmarkeringar.
2.. Mygg saknas i alla sydnorska områden utom Sylan och Femundsmarka. Lite finns
väl i Trollheimen (på aningen sydligare breddgrad än ex.vis Helags i Sverige),
men ingen myggplåga.
4. Vägar. När jag gick i Jotunheimen hade jag vandrat åtskilligt i Alperna,
både öst och väst; jag var angelägen om något lite annorlunda och föresatte
mig att mellan inledning och avslutning aldrig beträda en väg.
Det gick, men jag fick hoppa vid Leirvassbu. Jag höll mig alltså
helt i de östra delarna, öster om Skogadalsböen, där man ledigt klämmer
in en sjudagarstur utan väg. Det är nu så med Norge, att civilisationen
alltid är nära, eller om det är fjällen som är det. Det kan kännas inklämt ibland.
Det vackraste område jag vet är Dovrefjell, men det är också klämt av en
kjerreveg i norr, av Hjerkinn Skytefelt i sydväst, av kraftledningar
och konstsjöar i nordväst (även om jag aldrig såg dem på min tur).
Dovrefjell är överhuvudtaget mycket ensammare än Jotunheimen.
5. Stämning. Spiterstulen och Leirvassbu är, som sagt, privata pensionat.
DNT-hyttene är överlag *stora*. En natt på den selvbetjente hytten Olavsbu
återställer kanske perspektivet.
6. När jag gick i Jotunheimen kostade en natt på betjent hytte c:a 350 kroner
för halvpension, om ens det. (medlem). En stugnatt på en CAF-stuga
i Frankrike går på 200 francs, för mindre komfort, det är inte mycket mindre
(jag är medlem i CAS; den schweiziska alpklubben).
Nog är svenska fjällstationer dyrare.
il C.
