Hur ska bästa möjliga vandringsled se ut?

STF har ju sina stugor utlagda så att man ska kunna ta sig från stuga till stuga på en dag. Det är väl tillräckligt tycker jag. Är det lite längre, kanske uppåt 20 km och längre kan man kanske lägga ut någon slags rastplats emellan, ungefär som STFs små rastskydd/säkerhetsstugor.

Om man ordnar med eldplats kommer människor att börja leta bränsle i omgivningarna. Det bästa är nog då att köra upp ved så att inte det blir röjt kring platsen.

Instämmer i att avstånd är bättre. Inte för att det är så nödvändigt i och med kartan. Det känns som att det inbjuder till att man ska strunta i karta/kompass.

Varför inte följa samma stil på ledmarkeringar som i övrigt?

Med vänliga hälsningar
Peter P.

I låglandet förefaller mig avståndsmarkeringar helt överflödiga. Man kan uppskatta avstånden på kartan. I fjällen ger förstås höjdskillnaderna en fingervisning; det som dock inte syns på kartan är block, tät vegetation och andra terränghinder. Man ska vara förberedd på sådana överraskningar, dvs. såpass tränad, eller såpass lätt packad att man klarar av att en etapp plötsligt blir ett par timmar längre än beräknat.

Den största svårigheten med låglandsvandring (om det alls diskuteras här, det är ju ett fjällmöte!?) är vatten. På mina få låglandsturer har jag mest litat till läger vid vindskydd vid sjöar, eftersom det ofta finns platt och bra mark där. En gång tältade jag vid torpet Svensbo i Östergötland och var då beredd att traska iväg till en sjö någon kilometer bort, med läskeflaska. Till min stora glädje fanns 10 minuter bort en frisk källa invid vägen, märkligt nog inte markerad på kartan; ej heller signalerad vid torpet. Fast tvätta sig var lite svårare.

Annars är sjöarnas stränder ofta mycket svåra att bedöma. Speciellt i mina hemtrakter är många sjöar ofta nästintill omöjliga att nå fram till.

När det gäller bränsle så gillar jag arrangemanget utmed Sörmlandsleden där vandrare ofta uppmanas ett gott stycke före ett vindskydd att samla eventuellt bränsle från marken (att bryta grenar och kvistar är förbjudet). Inget jag behövde dock.

Något väsentligt som jag tror fattas på minst ett ställe i Östergötland (Öna)
är tydliga skyltar om när man går in i eller ut ur ett naturrreservat, och vilka reservationer som gäller. De är inte alltid markerade på kartan, vad jag kan minnas.
 
Vi gillar inte att gå på vandringsleder.
Fast frågan var ju inte var ni föredrar att vandra, utan hur bästa möjliga vandringsled skall se ut. :) Jag tycker inte heller om när det är för iordningsställt, men föreslår ändå grusvägar, för att vi alla någon gång måste gå på en led för att komma till den riktiga vildmarken, och då är det bra om det är lättgånget och att naturen vid sidan om inte slits i onödan. Dessutom blir naturen tillgänglig för fler människor, även för rörelsehindrade, ju mer lättgånget det är, och det unnar jag faktiskt dem!
 

Lästips

Paddla i sommar: Tips och inspiration från Utsidans medlemmar

Utsidans redaktion tipsar om fem bloggar och forumtrådar som får oss att längta efter att färdas fram på vattenytan.

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

De liftar och ploggar igenom Europa: ”Alla hjälpsamma får oss att orka”

Utsidan mötte upp Michaela och Jiří Dolan under deras Stockholmsbesök, och plockade skräp på ett lite annorlunda sätt – från kajak.

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.
Dessutom blir naturen tillgänglig för fler människor, även för rörelsehindrade, ju mer lättgånget det är, och det unnar jag faktiskt dem!

Så storartat.

Men det finns en poäng med fula grusvägar i naturreservatet. Jag hörde om ett reservat någonstanns som hade en intressant lösning. Först en bilväg upp till parkeringen. Däromkring ett område med markerade rundleder, grillplatser och liknande. Utanför det en zon med markerade leder men inga faciliteter i övrigt. Den zonen var större än den första zonen. Slutligen den riktigt stora zonen med inga leder eller någonting.

Resultatet? 90% av besökarna höll sig helt frivilligt i den inre zonen, och lämnade därför de två yttre zonerna lediga för eliten, sas. Alla blev nöjda och glada, man fick vara ensam i skogen, och slitaget begränsades till ett litet område, nära bilvägen ifall skogsvårdarna behöver köra dit och fixa till det.
 
Men det finns en poäng med fula grusvägar i naturreservatet. Jag hörde om ett reservat någonstanns som hade en intressant lösning. Först en bilväg upp till parkeringen. Däromkring ett område med markerade rundleder, grillplatser och liknande. Utanför det en zon med markerade leder men inga faciliteter i övrigt. Den zonen var större än den första zonen. Slutligen den riktigt stora zonen med inga leder eller någonting.

Resultatet? 90% av besökarna höll sig helt frivilligt i den inre zonen, och lämnade därför de två yttre zonerna lediga för eliten, sas. Alla blev nöjda och glada, man fick vara ensam i skogen, och slitaget begränsades till ett litet område, nära bilvägen ifall skogsvårdarna behöver köra dit och fixa till det.
Var det Lemmenjoki i Finland? Jag hörde något liknande om den nationalparken i ett Lars Monsen-program.
 
Naturreservat, speciellt i Sydeuropa, är lite märkliga konstruktioner. Bilparkering, strikt markerade och väl preparerade leder, inrättade rastplatser, pedgogiska tavlor, tältförbud. Naturen under glashuv till beskådan, men inte till att umgås med. Lyckligtvis kan de ofta undvikas, eller man kan lägga etappen genom och övernatta utanför. Kan bli lite lustigt. I början av september 07 kom jag till Val Troncea i Italien och konstaterade att ALLT var förbjudet:



http://www.huthyfs.com/alp07/pages/078.html

(märkligt nog fanns ingen informationstavla vid passövergången in i parken)

Eftersom "bivacco alpinistico" kan vara tillåtet, även om det råder campingförbud frågade jag en vakt och han bekräftade, totalförbud. Men det gick bra att tälta i en alldeles vanlig parkanläggnng precis utanför gränsen.
 
Så ironiskt! Tycker du det är fel att vilja handikappanpassa naturen?
Först en bilväg upp till parkeringen. Däromkring ett område med markerade rundleder, grillplatser och liknande. Utanför det en zon med markerade leder men inga faciliteter i övrigt. Den zonen var större än den första zonen. Slutligen den riktigt stora zonen med inga leder eller någonting.
Det är väl så vi alla vill ha det? Har någon sagt något annat?
 
Allt förbjudet

Givetvis med allmänhetens bästa för ögonen......Men ack så tryggt.
//J

PS påminner det inte om 198.....??

PS 2 den som vill studera handikappvänliga fjäll kan göra det i Åre....
 
Så ironiskt! Tycker du det är fel att vilja handikappanpassa naturen?

Det är väl så vi alla vill ha det? Har någon sagt något annat?

Picea, kan inte det här va något för de som tycker det är rått o otäckt med den vilda naturen ???
 

Bilagor

  • tältplats.jpg
    tältplats.jpg
    113 KB · Visningar: 270
Senast ändrad:
Picea, kan inte det här va något för de som tycker det är rått o otäckt med den vilda naturen ???
Ja, finns det behov av det, så skall det väl finnas. Fråga dem som vill ha det så, jag själv skulle sky det som pesten. :) Skulle jag råka ut för en olycka och bryta ryggraden eller nåt, så hoppas jag på grusvägar och handikappanpassade torrdass i litet vackrare miljöer...
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips