Världens bästa led på plast och betong

Alla som någon gång bläddrat i en  klättertidning har sett dem, bilderna på klippor och berg som får fantasin och klätterlusten att skena. Det kan vara allt från världens finaste fyra till highballproblem, tunna islinjer i Alaska och stenhård sportklättring i Spanien. Vassa snökammar, perfekta sprickor i granit, överhängande väggar. Det saknas knappast inspiration för klätterresor.

Det är däremot mer sällsynt med inspirerande bilder och reportage från den plats där de flesta klättrare tillbringar så mycket tid: klättergymet. Är det någon som längtar efter semestern för att resa långt och prova den där fantastiska leden, inomhus? 15 meter hög? Det fungerar inte riktigt så.

Många invänder säkert mot jämförelsen. Och med all rätt. Det är ju inte alls samma sak. 

Men om man tar plastgreppen och bygger en led utomhus. Och inte bara en fjuttig led på några meter som man kan se på lekplatser, utan en riktig led där den som klättrar får ordentligt med luft under fötterna? Och kanske till och med känner sig liten och samtidigt får ett härligt sug i magen av exponeringen? Om man lyckas med det så kan klättring på plast ändå vara något som får klättrare att längta efter semestern.

Klättringen på kraftverksdammen Diga di Luzzone är allt detta. En dröm för alla klättrare som vill prova något annorlunda, och definitivt en riktigt våt dröm för alla som älskar sitt klättergym men tycker att det kan bli lite instängt och kvavt ibland. Det här är en av världens längsta konstgjorda klätterleder, 165 meter på fem replängder. Lite sva i början, vertikalt på mitten och med en överhängande avslutning. Bara hängande standplatser, allt på en gigantisk vägg av betong.

De två kruxreporna håller 6a+ men det riktiga kruxet är ändå att vänja sig vid väggen. Den upptar hela synfältet tack vare sin välvda form. Exponeringen och höjdkänslan är suverän, och det redan efter första replängden. Sedan blir det ännu bättre. Det finns inget att fästa blicken vid och ju högre upp man kommer desto mindre känner man sig. Djupkänslan gör att replängderna känns betydligt längre än vad de är. 

Solen är på väg att gå ned när vi klättrar och alla färger runtomkring oss blir vackert mjuka, från de vackra snöklädda bergen till dalens grönska och den märkliga blandningen av betong och gula, gröna och röda grepp. Det är helt tyst. Vi är ensamma på väggen, om man bortser från svalorna som susar fram högt däruppe. För svalorna är greppen balkonger med vacker utsikt, och ibland också toaletter. Det här är en led där man inte vill vara först på säsongen.

Sista standplatsen är i räcket som dagens publik, en familj med två barn, lutar sig mot. Jag klipper i min Reverso, sätter mig tillrätta i selen och säkrar Pia som glider upp för väggen med solens sista värme i ryggen. Vi får applåder av vår publik men av barnens uppspärrade ögon är det svårt att säga om de är avskräckta för all framtid, eller om de redan drömmer om hur de själva klättrar över räcket efter sista replängden.

Diga di Luzzone är en märklig hybrid i klättervärlden. Inne möter ute. Mäktig storväggskänsla men på välbekanta grepp och fotsteg. Bultarna sitter tätt men man klättrar ändå med ett skönt sug i magtrakten. Och inte för en sekund behöver man bekymra sig över varken routefinding eller att inte hitta insteget. Här finns bara en led, och när du står vid stegen är du framme.