Artiklar > Vägen mellan tre hav

Vägen mellan tre hav

Av: Gustav Cronhamn

Att få stå i sista bergspasset, Ipek Gecidi på 2040 meter över havet, blicka ut över Turkiets kanske enda snöklädda topp, Mount Ararat på 5137 meter, fantisera om utsikten därifrån och tänka att ”där står jag om några dagar”, var en riktigt härlig känsla.

I östra Turkiet, påväg mot Mount Ararat.

Jag började trampa från den gigantiska 15 miljonersstaden Istanbul, på europeisk mark. Bara en båtfärd bort hade jag korsat floden som skiljer Asien och Europa åt. Att Istanbul är en storstad märks, främst på alla snabbmatskedjor som poppar upp längs vägen. På det sättet känns det nästan som hemma.

Att Turkiet inte är ett platt land får jag fort erfara. Jag känner en frustration när jag blir påmind om att Istanbul ligger på havs nivå och mitt första delmål är Mount Ararat på 5137 meter över havet. Däremellan måste jag cykla 153 mil över flera höga bergspass. Trots den vetskapen fortsätter jag min resa längs E-80. Från Svarta havet viner vindarna och greppar tag om min 60 kilo tunga cykel och vagn. Någonstans mitt i ännu en backe, i 40 graders värme, börjar man fundera. Kommer detta verkligen att gå?

Jag kan bara räkna dagar och kilometer till målet. Vad som väntar mig är bortom min egen kontroll. Från svenska ambassaden i Teheran får jag höra att det pågår en stor militäroffensiv mot kurdiska motståndsmän i just mitt område. Att fortsätta cyklingen över Irans gräns råder helt avrådan ifrån. Jag ser längs vägen både militärer och tungt beväpnade poliser, men fortsätter att trampa.

Lerbostäder i turkiska öknen.

Fattigdom
I takt med att kilometermätaren tickar och jag cyklar allt längre österut i Turkiet blir det glesare mellan städerna och fattigdomen gör sig påmind. Att utländska turister inte upptäckt dessa delar av Turkiet är uppenbart. Jag förvandlas själv till ett spännande objekt när jag kommer farande längs landsvägarna. Vägen försämras när skyltningen till Ankara (huvudstaden) upphör, och i samma veva haglar punkteringarna. Mitt ute i öknen i stekande värme tvingas jag återigen stanna och laga dagens fjärde punktering. Jag trodde inte det var sant. De punkteringsfria däcken fyller liksom inte sin funktion! Jag blir ännu lite mer orolig när jag inser att mitt reparationskitt håller på att ta slut och jag har fem mil kvar att trampa till närmsta stad. Men som en skänk från ovan klarar jag mig hela vägen. Rädslan för punkteringar gör mig väldigt nojig, och ibland känns det som att luften går ut av bara värmen. Jag stannar flera gånger, men när jag efter tio timmars cykling på stekhet asfalt försöker hitta felet finns där inga hål.

Dagarna innan jag når Dogubayazit, som min Mount Ararat-tur utgår ifrån, passerar jag några av Turkiets fattigaste byar. Barnen kastar stenar efter mig och ropar förtvivlat “money, money”. Det är bara att koncentrera sig på att inte tappa farten och fortsätta trampa. Det känns både iskallt och stenhårt, men även om det vore den största av alla viljor att få lägga några slantar i de smutsiga barnens små händer, kan man tyvärr inte hjälpa alla.

Bilder från Mount Ararat (Noaks berg).

ABBA “money, money” från BC
Tillsammans med en stor armenisk grupp börjar jag vandringen uppför Mount Ararat. I min packlista rensar jag och skär ner på det mesta. I just denna grupp deltar en känd armenisk musiker som inte kunnat lämnat sina musikinstrument hemma. Från Base Camp (3370 m) har vi något så svenskt som en ABBA-konsert. Via Camp 1 (4107 m) fortsätter vi upp, tidigt på natten i snöyran. Vi ser en stjärnklar himmel, ett upptänt Dogubayazit, och berget “lilla” Ararat som blickar upp mot vårt heliga mål. Uppe på toppen några timmar senare kan vi njuta av utsikten, även om toppen av ”lilla Ararat” är nästan det enda vi ser ovanför molnen. Som ett lock i dalarna sveper molnen in och på vägen ner hamnar vi i en hagelstorm. Det är nästan 3000 meters nedstigning den dagen, så musklerna kändes som gelé dagen efter. Då kunde jag unna mig en vilodag.

En av alla punkteringar i Turkiet.

Sanktionernas land
Att åka över gränsen till Iran var inte som att passera gränsen till helvetet, även om man nästan förväntade sig något sådant efter alla hemska förvarningar. Makthavarna är förvisso åt diktator-hållet. Man har offentliga avrättningar och staten verkar vilja att landets cirka miljon extremislamister ska utgöra hela Irans befolkning. Men nu består Iran av 70 miljoner människor. “Dom har tagit ifrån oss kvinnorna och alkoholen”, säger en kraftigt spritdoftanden internetcafé-ägare i Maku.

Det var en mils lastbilskö till gränsen. När jag passerar gränsen möts jag av det vänligaste folket jag någonsin träffat. “Välkommen till mitt land!”, utbrister en. Jag vet först inte om jag ska tolka det som någon slags sadistisk ironi eller en verkligt menad hälsning. Men när även militären hälsar vänligt på mig och alla människor försöker hjälpa mig, inser jag att det kommer bli en ganska trevlig resa genom Iran också.

Att inte prata med kvinnor och bära långbyxor får man acceptera. I gengäld blir man hela tiden inbjuden på te och mat. Gästvänligheten i Iran kan inte jämföras med något jag upplevt någon annanstans. I detta sanktionernas land, ”med människoförtryck och terrorister överallt”, finner jag en slags ro och glädje.

Att cykla i städerna var de mest adrenalinfyllda momenten under den här resan. På en trefilig väg använder man i Iran gärna två filer till parkering och tillfälliga stopp. På en fyrfilig väg får man i Iran lätt plats med fem bilar i bredd. Att trafikregler inte respekteras och att tutorna ljuder konstant får man också lära sig att finna sig i. Likaså att ta plats och att inte vara feg, för vem vill på riktigt köra på en västerlänning?
Huvudstaden Teheran har 10 miljoner invånare och är sammanvuxen med kringliggande byar. Att cykla in där, utan karta, och att försöka hitta ett hus i röran, är lite som att leta i en stor rishög. Hur stor är då sannolikheten att man blir stoppad av en svensktolk i grannstaden Karaj som bjuder hem mig och visar mig vägen till just detta hus i rishögen? Troligtvis vanligtvis inte så stor - men jag hade tur!

En väldigt sliten skola i östra Turkiet.

En rolig liten skylt i Iran.

Gasad
Från Teheran åkte jag taxi till Polur Resort där resan fortsatte upp i bergen på en mycket dålig väg till Saheb al Zamvan Mosque (3020 m). Där börjar vandringen i den vulkaniska terrängen upp till Camp 3 (4200 m). Från ett stormigt C3 börjar jag och guiden tidigt vår vandring mot toppen av Asiens högsta vulkan. Ett moln sveper gång på gång över toppen. ”Nu blir det snart ett riktigt oväder”, tänker jag. Men gång på gång försvinner också molnet. Vindarna är så kraftiga att vi knappt kan röra oss. Ibland faller jag omkull och jag är hela tiden mentalt förberedd på att guiden ska meddela att vi vänder om. Men timmarna går, vi kommer allt närmare toppen och inget beslut hörs. Till slut är vi så nära att vi känner svaveldofter. Strax under toppen går vi in i molnen som jag sett hela morgonen. Molnet visar sig i själva verket vara svavelgaser, så ett väldigt snabbt foto tas på toppen innan det bär av i rasande tempo ner för berget.

Från Irans högsta berg Mount Damavand.

Kaspiska havet, det sista havet längs färden mellan tre hav.

Text: Gustav Cronhamn
Foto: www.cronhamn.net

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-09-24 19:05   Mahija
Vilket äventyr! Verkligen intressant att läsa!
 
Svar 2012-09-25 09:45   Gustav Cronhamn
Tack! Iran kan jag verkligen rekommendera, det tillhör ett av mina favoritländer efter detta äventyret.
 
2012-09-30 20:33   Dryaso
Spännande läsning. Kan bara instämma i att jag också gärna åker dit igen efter en tvåveckors tur i våras.
 
Svar 2012-10-03 09:40   Gustav Cronhamn
Vad bra, det visar bara att UD hade väldigt fel när man helt avrådde från resa dit. Det roligaste var, när jag fick avrådan från ambassade i Teheran då var jag långt cyklat i östra Turkiet och enligt deras mail redan i riskområdet (trotts alla vänliga människor).
 
2012-10-03 07:21   Worldcitizen
Häftig värre!
Jag är en Iranier som bott i Sverige sedan jag var 3år, Några år sedan bilade jag Stockholm-Dubai och tickade av bergen längs vägen, bland anna Ararat och Damavand. Precis som du var jag jätte rädd innan jag skulle till dessa område men som du har skrivit; jag har aldrig träffat så minga vänliga männikor som dessa. Ju fattigare, ju trevligare är min erfarenhet!
Tack för en trevlig läsning
 
Svar 2012-10-03 09:43   Gustav Cronhamn
Tack!
Härligt äventyr det med att bila till Dubai. Du måste ha passerat många inspirerande länder längs vägen.
 
2012-10-08 15:48   Banankontakt
Mycket inspirerande läsning.
Hoppas på att själv cykla igenom Iran nästa år.
 
Svar 2012-10-08 22:57   Gustav Cronhamn
Tack! Hör av dig om du har några frågor eller funderingar, så ska jag försöka ge dig mina råd längs vägen. Fråga inte UD eller någon ambassad, för då ska du inte åka alls. Lycka till, Iran är ett mycket härligt mål att resa till.
 
2012-10-30 19:25   jofa22
Rolig läsning. Jag var själv på Ararat och Mt Suphan i augusti. Blev massa besök i olika städer i Östra Turkiet. Iran får det bli i April. Vad hette företaget du åkte med....man måste ju ha guide pg av gränsområdet.
 
Svar 2012-10-31 11:19   Gustav Cronhamn
Tack!
Burhan hetter guiden jag hade på Ararat. Kommer inte ihåg företagsnamnet. Hade även guide på Damavand, men det berodde på miss i språket mellan hon jag bodde hos i Iran och mig. Man behöver egentligen inte det.
Sen hade jag ingen guide längs cyklingen utan det räcker med visum till Iran. Permit till Damavand köper man på plats, kostar ca 50 dollar.
 
2012-11-19 09:26   Anette Grinde
Jag har hört flera resenärer säga att Iran är ett mycket vackert och mycket gästvänligt land. Man blir glad av att höra detta, när man annars så ofta hört (eller kanske bara tänkt sig hört) motsatsen. /Anette
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!