Utdrag ur boken "Längs vägar i Afrika"

– Är ni redo? skriker vår guide Aemon. En brittisk modern luffare med rastaflätor och hela paketet. En globetrotter som bott och arbetat vid Vic Falls i mer än två år och som tidigare under dagen undrat vart lönen tar vägen.

– Jag har ingen stor TV, inget hus och ingen bil. Men öl dricker jag, skämtar Aemon och fortsätter;
– Så här kan man inte leva. Jag har sökt ett jobb i Norge, som forsränningsguide. Riktigt välbetalt, faktiskt. Hoppas att jag får det.

Vi ger oss ut mot de skummande forsarna och lämnar trygga "Boiling point" (kokande punkten) där vi övat och styr sakta mot skummet. Vår farkost är utrustad med åror och Aemon sitter i aktern och styr oss genom forsarna.
– Ni paddlar tills jag säger ner, skriker Aemon i ett försök att överrösta forsarna. Aldrig tidigare och aldrig senare. Ner.
Vi kastar oss ner i båten och håller krampaktigt fast i repet som finns längs relingen.
– Upp igen, skriker Aemon och den här gången är vi nästan framme vid forsen.
- Paddla, paddla, fortare, fortare.

Jag paddlar allt vad jag orkar. Jag är livrädd för de vita forsarna. Jag vill inte trilla i. Varför är jag rädd? Jag kommer knappast att drunkna då vi har tre egna räddningskajaker. Vi passerar första forsen och alla sitter kvar i flotten. Otroligt. Det fungerar ju.
– Var det kul? skriker Aemon, påtagligt berusad av adrenalin och upphetsning.
– Kom ihåg att aldrig släppa flotten om ni trillar i vattnet. Om ni kommer ifrån flotten är det viktigt att ni simmar tillbaka så fort ni kan. Om ni sugs ner i strömmarna får ni inte drabbas av panik. Ta det lugnt och slappna av. Ni kommer upp igen.

I fors nummer 12A händer det oundvikliga - vi välter. Jag kastas av flotten och hamnar fem, sex meter bort från båten i det skummande vattnet. Jag får upprepade kallsupar och kämpar med att hålla mig uppe. Hosta, andas. Hosta, andas. Var är båten? Jag känner olustheten gripa tag i mig. Långt borta ser jag flotten. Jag simmar ditåt, men dras åt andra hållet.
Jag närmar mig fors 12B, snabbt och hänsynslöst. Jag är rädd. Skummet är överallt. Jag ser ingenting. Vet inte vad som är fram eller bak. Upp eller ner. Jag sugs ner vid upprepade tillfällen och ploppar upp en bit bort. Visst stämmer det att man alltid kommer upp, men det är oerhört otäckt. Precis efter fors 12B är det någon som griper tag i mig bakifrån. En av räddningskajakerna har hunnit i fatt mig och killen som paddlar skriker något till mig som jag inte hör.
– Har du förstått? skriker mannen och spänner de vita hårda ögonen i mig.
Jag svarar ja utan att egentligen veta vad jag svarat på. Ytterligare en kille som trillat av från någon annan flotte hissas upp och tillsammans hänger vi under kajaken som känguruungar hänger på sin mammas mage. Med kajaken mellan benen, med båda benen slingrade runt kajakens skrov och med armarna krampaktigt fast i kajakens ände. Han i fören och jag i aktern. Jag är fortfarande rädd. Riktigt rädd.

Kajaken går vingligt och många gånger är vi ytterst nära att återigen välta. Killen paddlar för allt vad han är värd och vänder sig om. Hans ansiktsuttryck är knappast uppmuntrande. I alla fall inte om man är rädd. Jag hoppas vi kan hålla ihop.
Det lyckas. Efter fors 12C får jag släppa kajaken och simma fritt. Guiden på en flotte en bit bort skriker åt mig att komma dit och slutligen lyckas jag ta mig upp i flotten med hjälp av besättningen ombord. I två minuter får jag vara ombord. Tvingas sedan tillbaka ner i vattnet igen för att simma tillbaka till min egen flotte. Då jag äntligen är tillbaka i båten känns allt genast mycket bättre. Kristina är kvar i flotten. Hon flög också av då vi välte, men hon lyckades hålla sig kvar i repet längs relingen. Jag är livrädd. Hon lyser av glädje.

Halvvägs tar vi lunch på Zimbabwe-sidan. Äter en buffé av grönsaker och kött. Riktigt gott faktiskt. Ironiskt nog äter turisterna från Zimbabwe lunch i Zambia, medan grupperna från Zambia lunchar i Zimbabwe. Ett dagligt bus som SafPar spelar med de båda länderna då vi landstiger utan visum.

Vi välter en gång till samma dag, men denna gång lyckas jag hålla mig kvar vid båten. När Aemon skall välta flotten rätt hamnar jag under och får både Aemon och båten i huvudet. Jag trycks under och får kämpa för att komma upp. Överallt stoppas jag av sprattlande ben när gruppens deltagare försöker komma upp i flotten igen. Jag tvingas dyka och kommer ut på rätt sida av flotten. Vid fors 23 är det slut och alla får vandra den mödosamma vandringen upp till lastbilen. Alla utom jag och Kristina som får en fartfylld upplevelse i en snabbgående båt enbart centimetrar ifrån Zambeziflodens klippväggar. Toni har arrangerat en tur med Jet Extreme som lockar fram fartglädjen i oss.