Sommaren 2011 vände vi vid Pyramidens topp på grund av tjock dimma.
Nedanför Pyramiden i Sylarna var sikten endast några meter, det var ett klok beslut att vända mot fjällstationen men det var med lite tunga steg eftersom det inte var orken som gjorde att vi inte kunde nå Storsyltoppen. Nedåtvandringen blev ändå fascinerande. I Slottsdalen fick vi sällskap av fjällämlar. Lämlarna fanns nästan var vi än satte ned våra skor och när vi skulle stanna för en drickapaus vid en stenhäll kom det skrikande lämlar som markerade att det här är deras revir.
Nästa dag, på väg ned mot Storulvåns fjällstation från Sylstationen passerade andra djur, de valde vinterleden.
Sommaren 2012 gjorde vi ett nytt försök att klättra upp på Storsyltoppen. En topp som enligt fjällkartan når 1761 meter över havet. Under vandringen upp mot Sylstarnas fjällstation var det riktigt fint väder, vi hade Syltopparna i sikte närmast hela tiden. Fram mot kvällen drog dock molnen in. Yr.no visade tyvärr att det skulle bli en regnumulen nästa dag.
Mycket mera snö än året innan kunde vi konstatera. Våren och sommaren hade varit kallare än året innan. Skulle snön försvåra vår toppbestigning?
Grått, blött, duggregn och dimma när vi vaknade precis så som väderprognosen hade förutspått. Vi väntade ut de värsta morgonskurarna med en längre frukost. Senare än planerat gav oss iväg uppåt med varm dryck, mackor, snus, karta och en gammaldags kompass. På väg mot topparna blev dimman allt tjockare och markeringarna i form av små stenpyramider syntes allt sämre. Vi kollade för säkerhets skull av färdriktningen med kompassen.
Bitvis var det rätt mera klättring än vad vi hade läst oss till på förhand men vi kom också lite fel efter Mellantoppen. Vissa stenar var lösa så det gällde att titta uppåt och varna de nedanför när stenar kom i rullning.
Så småningom nådde vi riksgränsen Nr 155 B mellan Sverige och Norge, 1743 meter över havet. Utsikten var mer eller mindre obefintlig mot den norska fjällvärlden och ned mot glaciären.
In i Norge och mot Storsyltoppen - en spännande promenad på läskigt hala stenar. Sylväggen är brant, ja lodrät, kanske är det hundrafemtio meter ned mot Sylglaciären.
Vi nådde vårt mål men det var ingen direkt njutning att vara uppe på Storsyltoppen denna sommardag. Blöta och hala stenar, blåst och duggregn. Fotografering, dokumentation i boken och så rätt snabbt påbörja vandringen nedåt.
Nere i Slottsdalen lättade dimman och framme i fjällstationen hade vi en liten toppbestigarfest med färdiggräddade pannkakor som vi hade inhandlat på Konsum i Åre. Sedan ett riktigt skönt bastubad innan vi gjorde middag i Sylarnas fjällstation.
Så typiskt att det blev hyfsat fint väder fram mot kvällen. De fjällämlar som vi såg överallt sommaren 2011 såg vi ingenting av året efter, ett märkligt fenomen. Sammantaget tre härliga semesterdagar i Jämtlands fjällmiljö och med topturen som ett extra fint minne.
Hannu Högberg
