Södra Sydön, Nya Zeeland

Otago Peninsula

Min bror och jag gjorde en resa till Australiuen och Nya Zeeland förra hösten. Vi hade förberett oss väl och satsat mest krut på Nya Zeeland och Sydön. Eftersom vi båda är intresserade av djur och natur så valde vi att koncentrera oss på södra Sydön. Vårt absolut första mål var att komma ner till Dunedin och Otago Peninsula. Vi hade hyrt bil i Christchurch, så vi följde kusten söderut och innan eftermiddagen var slut var vi framme. Det är en lång slingrande väg för att komma till Taiaroa Head på Otago Peninsula. Längst därute ligger nämligen The Royal Albatross Centre. Här har man studerat dessa vackra albatrosser sedan tidigt 1900-tal. Man upptäckte det första ägget 1920. I år kläcktes den 500ade ungen, som man har döpt til Toroa, vilket betyder albatross på Maori. Då tänker många kanske att det var väl inte så märkvärdigt, men då bör man veta att en albatross häckar första gången när den är 3-6 år och därefter endast vartannat år. Dom får dessutom bara ett ägg varje gång. Vid vårt besök var det 5 honor som häckade och en av dessa fick Toroa.

På centret kan man få en fin introduktion till denna fantastiska fågel av sir David Attenborough, som läser till vackra bilder. Efteråt kan man gå upp till observatoriet för att titta på fåglarna och eventuella nästen. Rutorna är nedtonade för att inte störa fåglarna vilket gör att det kan vara svårt att fotografera eftersom blixt är förbjudet. Vid vårt besök, som var i slutet av november, hade vi den stora turen att det fanns nästen och att flera av fåglarna faktiskt lyfte och flög i vida cirklar runt udden och fram emot vår utkik. Det var fantastiskt! Vingspannet på en Royal Albatross kan bli upp till 3,5 meter. Föreställ Dig det!

Nu är det inte bara frid och fröjd med dessa underbara varelser. Albatrosser är de sjöfåglar som drabbas värst av s.k. longlinefishing. Långreven agnas med för fåglarna frestande bete och de dyker på dessa och då fastnar de i kroken, dras ned i vattnet och drunknar. Många organisationer runt om i världen har kommit fram till en gemensam åtgärd och det är att förse långreven med färgglada vimplar - de skrämmer albatrosserna, men inte fisken. Alla vinner på detta - fiskarna behöver inte agna om, fåglarna drunknar inte och det blir förhoppningsvis bra fångst för fiskarna. Dessutom är det ingen kostsam åtgärd. Vill man läsa mer om detta kan man besöka  www.savethealbatross.net . Om Du planerar en resa till Nya Zeeland så se till att Otago Peninsula med sina albatrosser finns med på listan över "måste besökas".

Milford Sound - Piopiotah på maoriska

Efter att knappt ha hunnit smälta den fantastiska upplevelsen med albatrosserna ute på Taiaroa Head så bar det av mot nya äventyr. Vi styrde vår färd ner mot Bluff, som ligger längst söderut på fastlandet av Nya Zeeland. Här finns en vägvisare med avstånd till kända platser på jorden inklusive Antarktis. Några sjömil utanför Bluff ligger Stewart Island som har en underbar natur. Tyvärr tillät inte vår tidsplan ett besök därute och dessutom var det en otroligt regntung dag med knappa 15 grader, så det kändes inte så svårt att vända näsan norrut igen utan detta besök.

Efter ca 25 mil så var vi framme i Te Anau som är inkörsporten till Fjordlandet. Här stannade vi över natten för att ha gott om tid att köra till Milford Sound dagen därpå. Det var fortfarande otroligt regntungt och molnen var så låga att vi inte kunde se bergsmassiven på andra sidan Lake Anau. Vi fick en god middag på byn och sov sedan sött.

Morgonen började typiskt med spöregn. Oj vad kul! Vi åt en bastant frukost och sedan bar det av mot Milford Sound. Det är inte mer än ett par timmars körning, men längs vägen finns massor att se, så enligt lokalbefolkningen brukar det ta minst en timme till innan man är framme. Det är en fantastisk natur här med stundom låg vegetation och stundom jättehöga träd som bildar en djungelliknande skog. Än mer föränderligt blev det när vi dessutom fick snö ibland och allting blev grått för att i nästa stund åka genom grön och lummig terräng igen. Snön oroade oss en aning för vi hade inga kedjor till bilen och landskapet är väldigt kuperat med branta backar. Nu låg temperaturen så pass mycket över nollan att snön smälte på vägen nästan omedelbart, men emellanåt så var det sörja. Tur att vi hade en fyrhjulsdriven bil! Så småningom var vi framme vid Homer Tunnel. Här var det vitt av snö och bergspapegojorna, Kea, kom farande och pickade på allt som såg lockande ut. De svärmar fullkomligt runt bilarna och bussarna och vindrutetorkarna låg illa till. Dom är ju, trots det, oerhört vackra med sina grön/orange fjäderdräkter och skarpt böjda näbbar. Men man skall se upp, ett nyp av deras näbb är inte att leka med.

Det var ingen rolig färd genom tunneln. Den såg gammal ut och det läckte vatten överallt och så sluttade det utför hela tiden. Vi hade en turistbuss framför oss dessutom, så vi såg inget. Väl ute på andra sidan så hade snöandet upphört men det var totaltjocka i stället. Oj, oj! Nu var det bara att slutföra uppdraget. vi hade kommit till en "Point of no return". Väl nere i fjordens botten, så lättade dimman och molnen skingrade sig så att solen faktiskt kom fram. Vi hade tur, för det mesta så är det dåligt väder här. Nu kunde vi njuta av turen på fjorden och se alla vackra vattenslöjor som rann nerför de mäktiga bergen, pälssälarna som solade sig på klipporna och delfinerna som simmade framför båten. Mäktigaste synen av allt var ju naturligtvis ett av världens mest fotade berg - Mitre Peak. Det är en oerhört kraftfull känsla att ligga med båten vid foten av detta massiv och se upp mot toppen. Lite läskigt är det dock att veta att under dig är det 400 m djupt. På båten träffade vi två unga tjejer från Umeå, som var ute på en årslång resa. De hade varit i Australien och Vietnamn och nu skulle dom göra Nya Zeeland i någon månad innan dom skulle avsluta sin resa med 2 veckor i Thailand. Vi var naturligtvis lite nyfikna på hur man finansierar en så lång vistelse utomlands när man bara är 20 år och de berättade att dom hade arbetat på framförallt restauranger som servitriser och diskare. De hade fungerat jättebra för dom.

Queenstown och Lake Tekapo

Vår färd gick vidare till det mytomspunna Queenstown. Staden ligger oerhört vackert vid sjön Lake Wakatipu och med de tjusiga bergen The Remarkables i fonden. Här förstår man att man kan ha kul året runt. Den som gillar skidåkning hittar allt här och den som vill flyga vare sig det är kite, fallskärm eller helikopter har kommit rätt. Alldeles utanför staden ligger också den berömda bungyjumpbron Kawarai Bridge där man kan se folk hoppa ner mot floden Kawarai där en flotte plockar upp en. För oss med lite mindre anspråk på action, så var det väl skoj med lite shopping och titta på tokar som hoppar, men vi föredrog nog landsbygden. Vägen från Queenstown mot Aoraki - Mount Cook - var helt otroligt läcker. Mycket tussock på vidsträckta hedar. Tussock är en sorts grästuvor som blir ganska höga och har en halmgul färgton. Här fick vi lite snö igen. Vi mötte en minibuss full med fransmän och dom blev heltokiga när dom fick se snö (som om dom inte har snö i Frankrike) och rullade runt och kastade snöboll på varandra. Kul hade dom i alla fall. Här uppe på Lindis Pass har man det mest öde vägavsnittet på hela Sydön, men det är fascinerande.

Vi fick aldrig tid att åka ända upp till Mount Cook, som heter Aoraki på maori, men vi såg toppen i klart och siktigt väder. Fantastiskt! Här finns också två konstgjorda sjöar som heter Lake Pukaki och Lake Tekapo. De är uppdämda och fylls med glaciärvatten som ger en vacker ljus akvamarinblå färg. Det är kallt och inte badvänligt. Vid Lake Tekapo tog vi in på ett litet motell alldeles nere vid sjön. På kvällen bokade vi in oss för en tur upp till St John's Observatory. Vid 11-snåret bar det iväg upp i mörkret. Bussen var en aning svag, så vi trodde att den inte skulle orka upp för de branta backarna, men lyckligtvis gjorde den det. Det var 0 grader och en iskall vind drog runt toppen. Vi fick i alla fall se en massa fina stjärnor och kluster som ex. Plejaderna, Södra Korset, Juvelskrinet och Orion, som här nere ligger högt på himlen, samt till slut en titt på månen som var på väg mot full. Det hela var en iskall men spännande upplevelse.

Efter dessa varierande upplevelser bar det iväg mot kusten igen och Christchurch. Vår tur var därmed slut på den södra av de nyzeeländska öarna och vi skulle komma att få ett minne för livet med oss hem. Starkast intryck gav nog albatrosserna och därefter den oerhört varierande naturen. Det är så vackert att man nästan får tårar i ögonen över att ha fått den möjligheten att uppleva allt detta. Jag säger bara en sak - ta tid på Er och kör själv i lugn och ro. Vägarna är helt underbara och trafiken nästan obefintlig. Glöm inte att man håller till vänster här. Lycka till med äventyret!

  Cristina Paulin Casplin

Källa: http://www.albatross.org.nz/colony.html