Artiklar > Skinnarmo i Shackletons spår

Skinnarmo i Shackletons spår

Detta är ett utdrag ur första kapitlet från boken "Skinnarmo i Shackletons spår"

Havet
Det är dag 514 när den stora vågen kommer. I 514 dagar har isen och havet haft makten över dem. De har hjälplösa drivits kring av packisen, sett sitt fartyg och sin dröm krossas – de kommer inte att bli först med att korsa Antarktis. De har vandrat över havsisarna, slavat vid årorna och seglat de trubbiga små livbåtarna.

I 514 dagar har de varit helt inställda på att överleva en dag i sänder. I stället för det hägrande slutmålet, att få återvända till England, har de koncentrerat sig på närmast uppnåeliga delmål. Därför har de undgått att brytas ner av all denna is och all denna kyla, detta lömska hav och illvilliga väder. De hade hållit humöret uppe och firat julen 1914 infrusna i isen och i isens våld befann de sig fortfarande julen 1915.

Den 2 maj 1916 sitter Shackleton själv vid rodret. Mörker råder trots att dagen är långt liden. Stormmoln har i flera dygn fördunklat dagsljuset för de sex männen i ”James Caird”, som den lilla livbåten döpts till. Det är länge sedan de såg horisonten. Men nu verkar vinden bedarra, kylan släppa sitt allra mest krampaktiga grepp och nedisningen av båten minska. Yxan kan vila. Det livsfarliga arbetet med att krypa
omkring på fördäck och hacka loss fruset havsvatten kan
vänta. Shackleton känner lättnad. Han vet att de är halvvägs mellan Elefantön och Sydgeorgien och känner nu att de kanske ändå kommer att nå fram. När han vänder sig om mot sydväst skymtar han ett ljus som han tar som ett tecken på bättre väder. Men det är något som inte stämmer. Det tar ett tag, sedan inser Shackleton att det han ser inte är en reva i det blygrå molntäcket. Det är inte solljus som tränger
igenom. Det är skummet på en våg. En jättevåg som snabbt närmar sig akter ifrån.

Shackleton skrev senare: ”Under tjugosex års erfarenhet
av oceanen i all dess lynnighet har jag aldrig erfarit en sådan gigantisk våg. Det var som om hela havet hade vräkts upp, något helt annat än de höga vågor med vita gäss som varit våra outtröttliga fiender i många dagar. Jag skrek: ’Håll i er, för Guds skull! Den kommer!’ ” Efter några sekunders onaturligt, väntande lugn sköljer en störtflod av mullrande hav och yrande skum över männen i ”James Caird”, som tumlar runt som ett nötskal i en vårflod.

Den 23 september 2003 står jag på segelbåten ”Searchers” däck. Medan Alve Henricson navigerar österut betraktar jag Sydgeorgiens dramatiska nordkust. Branta fjäll stupar ner i hav, glaciärer gör sig breda och väller fram i ultrarapid. Sjökortets utritade namn vittnar om att män från alla möjliga länder gjort upptäckter här: Larsen Point, König Glacier, Slossarczyk Crag, Capé Nuñez och Nordenskiöld Peak.

Djurlivet är ofattbart rikt. Ovanför mig rofyllt seglande albatrosser, bakom mig framforsande valar, längs stränderna klungor av pingviner och dåsande sälar. Flera gånger nästan krockar vi med de pälssälar som tar sig en middagslur i dyningarna ute till havs. Vi ger dem ett bryskt uppvaknande och de försvinner likt avskjutna torpeder i det kristallklara vattnet.

pingvinerI vackert väder är trakten kring Sydgeorgien ett paradis för naturälskare. I dåligt väder är det ett kallt, blött helvete.

När jag beslutade mig för att segla i Shackletons kölvatten var det inte för att slå något nytt rekord. Jag ville inte vare sig bli först eller komma snabbast fram. Vad jag ville var att få uppleva de miljöer som Shackleton tvingades vistas i under sina strapatser. Jag ville se isen som bokstavligen krossade hans drömmar om att korsa Antarktis. Jag ville gå i land på Elefantön dit Shackleton och hans manskap kom efter sexton månader på drift. Jag ville segla över de sju havens värsta vatten, Drakes sund, och likt Shackleton ta mig över Sydgeorgiens bergiga inland. Jag ville försöka förstå hur han kände det då han till slut insåg att allt och alla hade räddats. Detta ville jag göra som en hyllning till den man som är polarhistoriens största och mest speciella ledargestalt. Men jag ville också resa hit
för att dessa trakter är en äventyrares verkliga Eldorado.

”Searcher” stampar nu fram i den krabba sjön längs Sydgeorgiens nordkust. Havet är högljutt och ombord låter det också mer än vanligt. Det slår i skrov, gnisslar i stag, skramlar från lådor med verktyg och redskap. Meningen är att Anders ska navigera oss runt öns västligaste punkt för att sedan ankra upp i Kung Haakons bukt. Det var där Shackleton hamnade efter sin översegling från Elefantön och det är där vi ska börja med att på skidor ta oss över ön. Tämligen direkt inser Anders att det inte går att följa den uttänkta rutten. Sammantaget ger stormen, vågorna, isbergen och
mörkret honom inget annat val än att styra upp mot vind, ut mot öppet hav för att rida ut stormen. I nattens mörker passerar vi sunden mellan Bird Island och Willis Island. I dagsljus och vackert väder hade vi kunna smita genom men nu vore det förenat med livsfara.

Medan Anders styr håller Fredrik utkik. Det är inte lätt då båten hela tiden översköljs av vågor och vindrutetorkarna är manuella och av modell T-Ford 1907. Det är märkligt att man på en båt, där annars inget fattas av fiffiga lösningar, hydrauliska hjälpmedel och elektronisk high tech, ska behöva stå och veva fram och tillbaka på ett vred för att skrapa vatten från vindrutan. Dessutom är babords vred sönder varför Fredrik hela natten står och gnisslar fri sikt genom att vrida på en böjd bult.


Stormen och den vassa kustlinjen till trots så är det de många isbergen som är den största faran. De stora syns i bästa fall på radarn, men de mindre, de vi kallar rowlers, ligger så lågt att de inte träder fram på den gröna skärmen som ständigt sveper fram den omgivning vi inte ser i mörkret. Anders och Fredrik kisar sig rödögda när de timme ut och timme in försöker upptäcka dessa lömska isformationer, de som på ytan är av en personbils storlek men som på isbergs vis döljer nio tiondelar av sin volym under havsytan. Rammar vi en sådan skulle till och med ”Searchers” stålskrov krossas.
”Det är då jag ser ett litet isberg, en growler”, berättar Fredrik senare. ”Jag skriker till Anders genom det öronbedövande mullret från havet: ’5 grader babord’. Men knappt har Anders börjat gira förrän jag ser en ny growler. ’10 grader babord’, vrålar jag. Sen ser jag en tredje och en fjärde och inser att vi håller på att slungas in i ett fält, en vit labyrint, av dödlig is. Så jag fortsätter att skrika ut mina varningar. Fortsätter att vrida på den förbannade vindrutetorkaren tills det krampar i handen. Samtidigt försöker vi beräkna våghöjderna. Vissa vågor är säkert åtta meter, kanske nio. Det motsvarar inte ett helt hyreshus men gott och väl upp till tredje våningen. Nere i vågdalen är allt mörkt som i en brunn. Man känner sig innesluten i en tunnel av vatten. Uppe på vågtopparna är det som att blicka ut över ett besynnerligt, blåsvart landskap i Skottland.”

När stormen tjuter som värst och osäkerheten om hur
det ska gå är som störst, kommer Heimerson upp och sätter sig bakom de hårt jobbande Anders och Fredrik. Han sitter där alldeles tyst. Efteråt säger Heimerson att han tänkte på Gud. Att han bad till Gud. Jag vet inte om det var Heimersons tystnad eller hans plötsliga religiositet som förvånade mig mest, men jag har inte stött på någondera vare sig förr eller senare.


Fredrik fortsätter att kämpa på. Inga misstag får göras. Medan han skriker kursändringarna till Anders tänker han på det värsta som kan hända. Funderar över hur stort hålet blir om de seglar in i en growler, hur fort vattnet kommer att strömma in, huruvida de vattentäta skotten de olika järndörrarna stänger till om verkligen kommer att hålla tätt och om det verkligen är sådant här man ska hålla på med när ens dotter inte ens hunnit fylla ett år.

När gryningen kommer känns allt annorlunda. Isbergen
är visserligen inte färre men de ter sig inte alls lika hotfulla och svåra att navigera runt. Vinden har inte mattats men ter sig inte lika demonisk. Vågorna verkar förhandlingsbara. Anders lyckas lägga om kursen och ”Searcher” seglar in under sydsidan av Sydgeorgien och tar kurs på Kung Haakons bukt. Men han hinner knappt göra detta förrän vinden ökar. Vi märker även att vågorna blir allt större. Det är i det här skedet jag utför en del akrobatiska övningar för att klättra upp på däck. Trots ovädret denna natt har jag gjort mitt bästa för att sova. Från sittbrunnen har jag norpat dynor som jag försökt staga upp min kropp med för att inte rulla omkring som en flipperkula i kojen. Visst har jag märkt på ”Searchers” rullande i vattnet, vindens tjut och vågornas mullrande att det varit en särdeles dålig natt. Men jag har ändå försökt hålla mig kvar i den lutande kojen och sova vidare. För om man inte kan göra någon direkt nytta är sova det mest effektiva man kan ta sig för. Helt enkelt för att vara så utvilad som möjligt när det verkligen gäller. Det räckte med att en av oss satt tyst och tänkte på Gud. Hur Shackleton och hans män på ”James Caird” över huvud taget kunde sova är svårt att fatta. Medan två man seglade och två man pumpade läns skulle två man sova. Sova i minusgrader, fuktiga sovsäckar, fuktiga kläder, på barlasten av sten i en sjumeters livbåt som slog i vågorna likt ett klappträ som bankar smuts ur en trasmatta. Att jag nu klänger upp i styrhytten beror inte på att det är dags för mig att gå på min vakt. Vi som ska skida över Sydgeorgien, det vill säga jag, Fredrik Sträng, Hannibal Thorsen och Lars Pettersson, har några timmar till på oss innan det är vår tur. Anledningen är att jag ska ringa in en rapport till P3:s Morgonpasset. När jag ser in i Fredriks trötta, överansträngda och röda ögon förstår jag att han tänker ungefär: ”Du, det här är allvar. Du kan ta din förbannade satellittelefon och hysta den i sjön!” Jag tycker själv det är på gränsen till det bisarra att i detta läge ringa in en rapport till en varm studio i Stockholm. Men det känns samtidigt rätt att göra det. Lite för att markera att
det vi sysslar med är allvar. Att vi inte leker dokusåpa, att det här inte är Robinson med ett läkarteam runt hörnet, en krisjour och ett startklart ambulansflyg på nästa ö.

När stormen vägrar att bedarra – vi har nu inte sett horisonten på två dygn – beslutar vi att skjuta upp försöket att nå Kung Haakons bukt. I stället söker vi nödhamn i Wilson Harbour. Men inte heller där finner vi lä. Det blåser fortfarande storm då vi bestämmer att det är dags att fälla ankar. Anders spänner på sig livselen, tajtar Goretexjackans alla öppningar och bänder sig fram över det hala däcket, genom vinden som klöser i hans kläder, till fören där han börjar dona med ankarkättingen. Då ser jag femtio meter föröver hur hela havet liksom lyfter sig. Allt bara kommer: vågen, skummet. Allt är vatten, allt är virvlar, som om jag stirrar in i ett akvarium där någon kör en utombordare på högsta varv. Jag kastar ett öga på vindmätaren. Orkan börjar på drygt 32 meter per sekund. Mätaren visar 41. Jag tror knappt mina ögon.

Det sista jag ser innan vågen sköljer över båten är hur
Anders kastar sig efter förstaget för att inte sköljas över bord.

Här lite bilder från boken:

ut3

ut4

ut5

ut7

ut2

ut6

ut10




Jag vill köpa boken, till erbjudandet!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2005-01-25 22:26   Lägereld
Betyg: 4
Spänningen är oooliiidlig ;-) man får ett visst behov av att läsa vidare.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!