Artiklar > Skidor&Laviner i Abisko

Skidor&Laviner i Abisko

Av: PeAC

Lapporten

onsdag 030416
15.00 och plutonsuppställning i korridoren utanför våra logement på S3 i Boden, Norrbotten. Kaptenen säger några väl valda ord och några minuter senare är det höger vänster om. Det är få av våra kamrater som verkligen förstår det vi planerat för nu i någon vecka. Efter tio dagar i Kalixfors (Kiruna) och genomförd fjällmarsch i Abisko (jag själv var tyvärr sjuk) var det många som välkomnade värmen hemma söderut. Jag och två vänner hade däremot annat i tankarna, snö.

En efter en försvann soldaterna på tjänstledighet, de flesta söderut men några enstaka bodde även norrut. Ju mer tiden gick desto angenämare blev vår trios sinnesstämning inför de kommande fyra dagarna. Det var onsdag kväll den 16 april 2003 och vår packning fintrimmades. Vi hade löst nästintill allting inför resan. Resan var beställd och betald av vår eminenta Försvarsmakt, maten kom från densamma (jag kallar det skatteåterbäring) och det glada humöret stod vi själva för.

De glada åkarna var jag Emil, Karl och Leo. Karl är en livsglad brädåkare från Kalmar (där det inte är oförskämt mycket snö) som gillar brant åkning. Leo tillhör norrland, Umeå, och prövar gärna på olika nya sätt att åka bräda på. Han har onekligen talang för sitt brädåkande då han inte har alltför många timmar i nacken! Emil, jag själv, kommer från mitten av Sverige, Järvsö. Kör skidor och gjort så hela mitt liv förutom när jag var vilse och stod på en bräda i tre säsonger. Min åkstil har alltid varit fri och obunden samtidigt som jag strävat efter stil och kontroll. Har jibbat en hel del under mina skiddagar men har fått smak på det opistade och min framtida karriär är nog mer alpin med bergsbestigning än pistbunden.


torsdag 030417
Revelj och snabbt upp och göra sig i ordning. Tiden var i och för sig på vår sida men spänningen gjorde att vi inte sölade alltför mycket. Karl och jag var kvar ensam på logementen, Leo var ute på stan i ärenden. Vi åt frukost och lastade på oss packningen, jag har ingen lust att skriva ned allt vi hade med oss men det var inte lite och det tog på rygg och axel att bära allt. Maten vägde framförallt mycket! Vi hade mat för en person i trettioen dagar, alltså fyra för Leo, tio för mig och sjutton för Karl.

Vi fick många roade blickar från lokalbefolkningen i Boden när vi kånkade runt på allt när vi sprang små ärenden vi inte hunnit tidigare. Handla resmat och en del färskvaror som mjölk, ägg, bröd med mer.

Väl framme på stationen var vi samlade alla tre och stod och mådde bra i solen. Jag själv hade en 30liters ryggsäck på ryggen med lavinsond, pjäxor, snöskor, vattenflaska och ryggskydd fastspända på utsidan. På magen hade jag en Dakine Vertex väska med mina nyinköpta teleskopstavar samt mina Salomon TenEighty fastspända utanpå. I varsin hand hade jag en full kasse med mat från försvarets förråd.

11.25 avgick Tågkompaniets tåg mot Abisko och dess härliga snö. Resan var rätt händelselös. Lite snö hela vägen till Abisko gjorde oss fundersamma om hur mycket snö det skulle vara kvar när vi väl kom fram.

Tågstopp

När vi väl var framme på stationen Abisko Turiststation, efter fem timmars tågresa, väntade där Putte (han som driver Abisko Turiststation) och gav resenärernas packning skjuts in till stationen. Väldigt trevlig service. Halv fem ungefär installerade vi oss i vandrarhemmet Kieron med två och en halv timme till kursstart!

På kvällen samma dag var det samling i konferensrummet i Turiststationen. 19.00 satt vi där och introducerade oss själva inför varandra i sällskapet om åtta deltagare och en ledare.


Fredag 030418
Morgonrutin. Vilket betyder stiga upp ur sängen, klä på sig hälften av kläderna, laga havregrynsgröt, borsta tänderna och bära iväg skidorna till konferenslokalen. Genomgång av grunderna i lavinkunskaper, kamraträddning och insamlande av information angående snön. Intressant teori men när skulle vi ut i snön och leka egentligen? Tids nog visade det sig och liften öppnade ju inte förrän halv tio så vi hade en och en halv timme teori på morgonen. Gratis liftkort till Sveriges mest originella sittlift antar jag. Rosa stolar vilka liknar pinnstolar från min farmors tid tog oss upp i sakta mak, mycket sakta mak. På något vis speglade liften tempot i Abisko, det sköna lugna tempot. Något för den stressade stadsmänniskan att resa till kanske?

Moln o sol

Äntligen uppe på toppen och vi lämnar vår matsäck i toppstationen och beger oss ut på snöfältet bakom toppstationen. Där ska vi praktisera det vi lärt oss nere i konferenslokalen. Uppgiften var att gräva ned våra ryggsäckar och dölja stället vi grävde ned den så gott som möjligt för att vår partner inte skulle finna den, vi var uppdelade två och två. Jag och Karl var självklart mästare på att gräva, är det något militärer i Boden får lära sig så är det att gräva i snö!

Jag grävde ned min ryggsäck och lade på lite snö för att göra det hela lite trovärdigt samt gick en bit åt sidan innan jag gav klartecken. Snabb som Karl är (nästan som Fantomen) kastade han fram transcievern och ”pep” in min ryggsäck. Sondade igen den och militär som han är grävde han upp den, det kunde ju varit en livs levande människa så det var bara att göra övningarna så realistiska som möjligt! Det tog några minuter över fem minuter så vi var inte riktigt nöjda!

Min tur! Karl gjorde ett idogt arbete för att dölja ryggsäcken under snön. Men jag som lärde mig lite från Karls session gav mig i kast med uppgiften med starkt självförtroende och det gav resultat. Grävandet gick i en väldig fart och någon minut snabbare än Karl. Vi kom till slut ned till ungefär samma tid till slut, någon sekund som diffade. Lunch!

Finsökning

Försvarets Marie Kjex, Drottningsoppa, ostsmörgåsar och druvsockerdryck det är en lunch som heter duga det. Mätt som aldrig förr gav vi oss ut i opisten.

Åken handlade egentligen om att inhämta information om terrängen i området och se vart det skulle kunna gå laviner. Vi hann med tre fyra åk eller nåt sånt men det var skönt att åka i vårslasket och få arbeta lite med benen. Vi åkte bara de utmärkta ”opisterna”. Herr Melin var en udda bekantskap måste jag medge. En ränna som man for fram genom i en hiskelig fart och sen kom man in på en annan pist som var helt fel lutat gentemot Herr Melin. Det resulterade i en fin krasch från min sida och några meters glidande nedför branten. Det kändes otroligt bra att få börja helgen med en härlig vurpa som jag klarade mig helskinnad från. Det ledde till flera upptåg under helgen som jag trots allt klarade mig helskinnad från också. Väldigt lyckad åkning!

Vi åkte även på Bullen, den jag kraschade på från Herr Melin, som var en konvex upplevelse. Den buktade utåt alltså, har inte lärt mig de där orden än…så mycket för naturvetenskaplig linje. Mycket skönt att slaska nedför den och göra några sköna svängar och inte veta hur lutningen är riktigt förrän man kommit ned på själva lutningen. Det ökade spänningen lite granna men inte kan man fega alltför mycket för det. Jag, Karl och Leo njöt i vårsolen och den lappländska luften samt den värmande åkningen, om den nu kan kallas det men den värmde in i själen.

Lite backspegling, som det heter, i Storstugan på Turiststationen efter åkningen och äventyret nedför liftgatan. Rena rama puckelpisten där snön inte låg speciellt djup, man svängde och krängde under liftstolarna som om det inte fanns något bättre att göra. Klart jättespännanden när vi kom upp i hastighet och puckeltekniken brast. I Storstugan pratade vi om dagen och vad för information vi samlat in. Det var lite knapert med insamlad information men ölen var god. Allt är gott efter en dag i opisten vilket alla rutinerade som orutinerade åkare borde veta.

Abisko Sunset

Vi avrundade dagen och traskade iväg mot vandrarhemmet för middag och lite må bra tid. Det blev inte så mycket må bra tid utan vi, trion, traskade iväg till Abisko Östra för att inhandla förnödenheter direkt innan middagen. Vi var rädda att totalt ledsna på Försvarets mat så vi trillade in på en lokal restaurang och åt oss ett riktigt gott, stort mål av tacosbuffé. Runt två till tre kilometer var det dit så det tog sina minuter att både komma dit och tillbaka.


Lördag 030419
Morgonrutinen, vi är duktiga på att komma upp i tid har vi märkt. Militären drillar en till perfektion, eller kanske inte riktigt så långt men nästan.

Åtta noll noll befann vi oss i konferensrummet med Hans och alla de andra. Krångligt att lära sig förnamn istället för efternamn. Nu var det teorin för rutschblock och dylikt som behandlades. Det är ju skoj att gräva så vi lyssnade extra noggrant den här morgonen. Nyttigt är det också att gräva såna här snötester då man verkligen märker om täcket håller eller inte. Vi skulle även fylla i en snöprofil och en testprofil som senare sattes upp på anslagstavlan och var aktuell information från skidåkarna i området. Det var faktiskt roligt att veta att man lärde sig sånt som var riktigt nyttigt och sånt som guider och dylikt använder. Nu låter jag kanske lite småaktig men ofta får jag känslan att jag inte riktigt har användning av all information som jag matas med.

Nio trettio och på väg uppför i den lustiga sittliften. Liften verkar harmlös men vid närmare eftertanke skulle den vara farligt dryg vid vissa situationer. Som när man är jättehungrig, trött efter någon skön linje samt när det är kallt, då bör man ta sig en funderare innan man sätter sig i den. Speciellt om alla faktorer spelar in på samma gång.

Våren bjöd oss på riktig skön värme och sol även denna dag så vi njöt i stora drag. Lämpa av matsäcken och sen iväg till Ängarna i nordlig riktning. Där skulle vi verkligen få använda våra spadar kom det att visa sig. Rutschblock började vi med och det tog sin lilla tid. Men resultatet var ju strålande, inget av våra två rutschblock gav med sig, inte ens när vi stod fyra på dem och hoppade samtidigt. Mycket godkänt snöförhållande.

Rutschblock

Kreativa som vi var grävde vi upp ett litet hopp som fyra av oss testade våra färdigheter i. En landning på ryggen, en missade hoppet, en ”air” och från min sida en backflip med en fatal landning med snö innanför jackan som följd. Klart godkänt krasch även där, kändes knappt och humöret var på topp. Att gräva rutschblock tog ju hela förmiddagen och vi hann bara med ett åk ned till mellanstationen innan lunch.

Efter lunchen var det dags för testprofilen och snöprofilen. Testprofilen var rätt mycket data med temperaturer och motstånd i snön (fingrar, nävar och knivar med mer). Följaktligen var vi enbart åskådare medan Hans trollade med sina tempmätare och handskar. Vi noterade värdena han fick ut på papperen och försökte följa med så gott vi kunde.

Snöprofilen grävde vi fram enkelt. En fin och slät yta rakt ned från Guds sätt att se det. Alltså ett uppifrån sett är det en fyrkant på ungefär trettio gånger trettio centimeter som är totalt frigjort från all annan snö. Sen la vi på snöbladet och duttade tio gånger med handen, böjd handled. Sen tio till med hela underarmen, böjd armbåge och fritt fall ned på snöbladet. Till slut var det tio med hela armen. Rakt upp med ett fritt fall ned på spaden. Snön klarade bara två såna innan ett lager sextiofem centimeter ned brast och vi fick hela snökuben vid pjäxorna. Det var ändå godkänt enligt Hans för lutningen på backen var ju inte direkt extrem, under 30°. Intressant att se hur mycket ett enda litet millimetertjockt snölager kan förstöra allting. Det är ju såna som startar laviner, det förstod alla.

Det var inte många åk den här dagen men ett åk i Herr Melin tog vi. Jag och Karl bestämde oss för att vi skulle göra ett litet cliffdrop där för att testa. Jag har själv droppat en hel del i mitt liv men det har aldrig varit i några värre nedförsbackar. Alltså var det här en härlig ny erfarenhet som jag såg fram emot när jag stod med skidspetsarna i luften och stavarna nedkörda i snön för att skjuta ifrån. Ett tag och sen luft under skidorna i några få meter innan kontakt med snön igen. Jag verkligen kände hur illa jag lagt vikten, på tok för mycket framåtlut. Kraschen var ett faktum och jag tappade räkningen på alla kullerbyttor jag gjorde nedför branten där, ett antal var det i alla fall men otroligt nog tappade jag ingen utrustning. Karl som kom strax efter gjorde i princip samma sak men han som åker bräda ”byttade” inte så mycket utan han gled en massa på baken. Det såg rätt vådligt ut nedifrån men snön i Abisko är förlåtande och vi klarade oss helt ifrån krämpor till vår stora lycka. För morgondagen bjöd på ett tokigt härligt åk där vi själva skulle bestämma väg ned och bedöma snötäckets hållfasthet med mer.

Backspeglingen i Storstugan komponerades med ett lokalt band från Abisko Östra. De sjöng bara visor och ingen sån där jazz eller rock ’n roll enligt dem själva. Cornelius Wreesvjik var det enda de spelade förresten och det var inte godkänt. After-ski existerar inte i Abisko utan det är stället där man slipper skränande turister och otrevliga människor. Alla i Abisko är trevliga. Vi hade lärt oss en del under dagen och informationen som vi samlat in under dagen var matnyttigare än gårdagen. Vi började förstå sammanhanget i det hela nu och förväntingarna var stora inför morgondagens åk. Mycket trevligt efter bandet slutat spela faktiskt, fin inredning i Storstugan.


Söndag 030420
Morgonrutin. Samt möte nere i konferensrummet där vi hade genomgång före vårt åk på Harbranten. Stämningen var förväntansfull och alla ville ut i snön. Solen sken och det var sant påskväder dagen till ära. Vi gick genom den information som vi samlat under helgen och vårt preliminära beslut var att åka harbranten denna soliga dag. Det slutgiltiga beslutet skulle vi ta när vi väl var framme.

Liften upp till toppstugan samt urlastning av matsäck kändes som en evighet innan vi spände fast utrustningen på ryggsäckarna och med stavar i hand knatade iväg. Solen eldade oss både psykiskt och fysiskt. Svetten lackade på de otränade, mig inkluderad, och vatten var vår bästa vän. Låter som vi bestiger något femtusen meters berg nu kanske men fakta är att vi gick kanske i fyrtiofem minuter innan vi var framme. Terrängen var svagt uppåtlutande och vi tog inte mer än hundra till hundrafemtio höjdmeter. Snön var otroligt blaskig där solen legat på under förmiddagen och lite hårdare längre ned visade det sig senare.

Väl framme vid harbranten var humöret på topp och solen stod som högst! Vi vattnade oss och anpassade klädseln efter vädret. Jag själv hade blott underställ och ryggskydd på överkroppen ty jackan stuvade jag ned i min 22.5liters ryggsäck, tänkte inte att jag skulle ramla under det här åket. Drömma kan man ju alltid.

Harbranten

Kort genomgång innan åket. Vi bestämde åkordning och jag fick äran att åka först, när nästa skulle åka efter (ungefär en halv minut efter bestämde vi oss för) samt vem som skulle åka sist och räkna in att alla klarat sig. Hans Norén gick igenom de vanligaste tecknen som skidåkare använder sig av med stavarna, brädåkarna fick helt enkelt nöja sig med sina armar.

Två stavtag och jag är på väg nedför den konvexa backen och okänd terräng nedanför kanten.

Solen hade gjort sitt jobb på snön i branten, det var härligt blaskigt och mjukt i den övre delen när jag gjorde några försiktiga svängar, tror det blev ungefär tre svängar på det flacka partiet. Lite mer än halvvägs ned till horisontkanten var det en mörkfärgad spricka rakt över hela branten, jag stannade till och signalerade som jag lärt mig. Hans förstod vad jag menade och skrek att det var spränglinjen för en och en halv vecka sedan. Jag godtog det och nu kände jag att jag var väldigt nära det branta partiet och spänningen ökade ju fler meter jag fick under belaget.

Att komma över kanten och ställa sina skidtoppar nedåt är en svårslagen känsla. Att samtidigt inhämta information om snötäcket, lavinläget och en säker uppsamlingsplats är en unik situation som inte alla människor har chansen att uppleva. När adrenalinet börjar pumpa i ådrorna och man känner fartvinden och hur berget verkligen bjuder på sig själv tillhör livets mening. Jag har aldrig varit känd för att göra onödiga svängar och det gjorde jag mening för nu. Självförtroendet var verkligen på topp i solen och den mjuka branten vilket medförde att jag svängde tre gånger i branten.

Min vision är att alltid köra stort och något kaxigt på skidor vilket medför otroliga upplevelser när jag lyckas och när jag inte lyckas.

Åket var kort men härligt och det kändes värt varenda steg till den här branten och när vi alla återsamlats på min utvalda plats pratade vi genom åket lite kort. Vi var alla lyriska och glädjen syntes i allas ögon, en otroligt härlig avslutning på en lika härlig kurs!

Dagen var ju inte slut för det för vi hade minst en kilometer skidåkning kvar ned till vägen där vaktmästaren skulle hämta oss. Jag tog initiativet och vände skidspetsarna nedåt. I mitt glädjerus glömde jag av att känna av snötäcket. Det var skare med vindvågor vilket gjorde att mina stackars TenEighty skidor vibrerade som aldrig förr. Min åkstil var ju naturligtvis likadan som under åket nedför branten, det fick jag betala för. Jag uppfattade en höjdskillnad på ungefär en halvmeter längre ned precis där jag skulle åka och hann tänka att jag skulle bromsa in lite innan. När jag tänkt klart det var jag framme på den. Min instinkt var att dra upp benen över kanten men att dra dem så högt var i princip omöjligt för mig…jag fick luft under skidorna och efter bråkdelen av en sekund var mina skidor ovanför mitt huvud. Jag uppfattade aldrig kollisionen med marken men det jag vet är att några sekunder senare hade jag stannat och mina stavar och goggles låg några meter upp samt att jag hade ont i nacken. Måste medge att det gjorde ont men inte tillräckligt ont för att tappa modet. Fick hjälp av mina vänner att samla ihop grejorna och minuten senare var jag på väg igen i samma takt och tempo.

Man kan inte lära gamla hundar sitta lyder ju det gamla ordspråket…jag är en gammal hund. Som jag nämnde åkte jag i samma tempo igen och den här gången var det inte en höjd som var problemet, det var en sänka som tog ned mig i snön igen. Det verkade som alla förstod att den var där för de klarade sig men jag fick mig en härlig flygtur och landade någon meter längre fram och ned. Satte mig ned direkt i nedslaget och på något sätt vreds min kropp runt samtidigt som mitt högra knä inte ville följa med. Det vreds om innan det förstod att det också skulle med. Tappade en skida och båda stavarna samt mina goggles igen. Grejorna låg en bit upp och Leo fick hjälpa mig med dem, han kom någon sekund efter jag vurpat. Han fick knappt stopp på brädan framför mig.

Med värkande knä och lägre självförtroende åkte jag som en kratta ned sista biten genom skogen och över järnvägen innan jag och de andra kom ned till vägen. Skogspartiet var långt och mycket krävande för mig då jag inte kunde stå riktigt på det onda knät. Titt som tätt skar skidorna genom snötäcket och det tog inte alltför lång tid innan den första svettpärlan droppade tillsammans med all snö nedför mitt solbrända ansikte. Lättare var det för brädåkarna som surfade ned mellan de tätt stående träden. Efter en strapatsrik förmiddag var det återfärd till dalstationen och liften för att ta oss upp och äta lunch.

Efter lunchen hade vi bara en sak kvar att göra. Slutövningen. I sluttningen nedanför Herr Melin och till höger om liften skidåkare sett hade några provisoriska lavinoffer grävts ned. Vår uppgift var att finna dem, sonda dem och gräva upp dem.

Den gyllene kvarten har vi fått höra hela helgen och nu var det på allvar. Jag plus två man till använde våra transcievers för signalletning medan resterande fem plockade fram spade och sond och spontansondade. En fick signal och lyckades lokalisera en punkt, direkt sondning av den samt start av grävning gjorde att vi fick upp första offret. Ingen signal längre utan en stav vid ett ankare (en fjällbjörk i det här fallet) berättade om ett offer till. Leo fick till uppgift att sonda och det tog inte lång stund för honom att konstatera att det behövdes spadar där. Tog någon minut sedan var även det offret uppgrävt och vi, gruppen, kunde inte finna någon till. Det tog tolv minuter för oss att få upp två lavinoffer. Det är väl godkänt men om vi vore mängdtränade skulle det gått betydligt fortare. Fast vi klarade kvarten och trötta begav vi oss ned mot turiststationen från toppen.

Vy över Abisko

Avslutning höll vi i solen på gården utanför turiststationen där vi gick genom kursen och utvärderade den. Efter tre var kursen avslutad, vi fick ”diplom” och var alla glada över vad vi lärt oss och nöjda efter en vacker helg i Abisko. Nu väntade en vecka med skidåkning för mig och två veckor för Karl men det är en annan historia.
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2003-06-30 20:55   emzanok
Betyg: 4
Väldigt kul läsning då jag bara fått höra Karls version, men du liksom han verkar upplevt en helt lyriskt bra helg =). Kom själv upp veckan efter och måste medge att snötäcket inte riktigt var så maffigt som väntat. Ha det gott!

//Emelie (Karls flickvän)
 
2003-07-02 21:58   Karl A.
Betyg: 5
Den så kallade Carl (egentligen stavar han med k men spelar inte så stor roll)är min brorsa jag tror han hade skrivit bättre en persson som jag många gånger har hört talats om!
 
2003-07-02 22:13   anders_89
Betyg: 5
Väldigt bra skrivet. Jag kom upp till Karl veckan efter men då var det kallare så det hårt som sjutton i backen.// Anders
 
2003-07-21 22:28   Tesse S
Betyg: 4
Du får en att längta till vintern, skidåkning och till Abisko!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar