Skidåkning i paradiset

Jag anlände ett molnigt Riksgränsen där min familj firade påsk. Efter 2 dagars fostrande ”Rikgräns-åkning” anlände min reskamrat Emil Person från Järvsö, en duktig åkare som tidigare tävlat i big jump en del men nu snarare åker brant och fritt. Dagarna som följde hittade vi kalasfin åkning på Nordalsfjället, testade toppturs utrustningen och värmde upp våra lår. På lördagen kl. 9.00 fick vi ut vår hyrbil och lastade in vår nätta packning samt en del mat och klara för avfärd styrde vi mot Svolvaer på Lofoten. Ju närmare vi kom Lofoten ju mer åksugna blev vi och vi planerade åk och turer på varje berg vi såg. Framme i Svolvaer, som är ett större fiskarsamhälle och mycket bra utgångspunkt för toppturer, tog vi in på Svolvaer Sjöhus.

Måsskrik på Lofoten

På söndagen vaknade vi och drog bort gardinen för att mötas av strålande solsken, ett glittrande hav och måsskrik, inte alltid så vanligt för skidåkare men vi vande oss. Vår tanke var att inleda lite lugnt för att kolla förhållandena och lära känna området, så denna första dag gjorde vi en tur upp på Kvittind, 520 m.ö.h. På Lofoten blir det också väldigt uppenbart att det är just 520 m.ö.h. eftersom du praktiskt taget åker ner i havet. Turen var relativt enkel, med fin åkning ner, gassande sol och en klockren inledning.

Nästa dag tog vi oss an Varden 700 m.ö.h. som är en mycket fin dubbel topp. Den ”toppiga” toppen hade ordentliga stup åt sidorna och en fantastisk utsikt över bergen omkring, havet och fiskebåtarna långt ner. Åkningen ner var till att börja med mycket fin över fälten, men sen var det snö som gärna gled ner! Och väl nere harvade vi runt i björkskogen ett par timmar, vi tog inte riktigt samma väg ner som upp…

Tredje dagen i Lofoten och vi tar oss an en lite ordentligare topptur, Geitgalgen 1085 m.ö.h. Vi parkerar bilen i samhället Eide, där vi träffar ägaren till affären Naermat, han tipsar oss om att följa löparspåret bakom hans affär första biten. Han berättar också om att toppen senast igår fått besök och att Fri Flyt var där för ett tag sen med 50 pers och gjorde reportage. Vi börjar vår färd uppåt och det går fint. Vägen är enkel och går rakt österut från Eide in i dalgången och när vi når ett flackare parti innan en skål går vi upp genom en flaskhals till höger och efter att ha knatat en bit ser vi toppen. Vi börjar inse hur otroligt vackert Lofoten är. Men sista biten är fokus på att få fast pjäxorna i den stenhårda snön. Här kan det vissa dagar vara svårt att komma upp utan stegjärn och yxa. När vi kommit upp på toppkammen gräver vi ner oss och äter vår lunch. Med laddade krafter knatar vi sista biten upp och ber till bergsgudarna att vi inte skall trilla… På toppen infinner sig euforin och det är en skön känsla att lägga sig på mage och titta ut över stupet ner mot havet.
Solen skiner som vanligt denna resa och det blåser inget nämnvärt men det känns att vi har kommit högt upp. Efter en stund hoppar vi i våra skidor och bränner ner. Första biten är stenhårt och mycket fostrande men sen är det mjukt och vi lägger många fina spår. Roligaste spåret läggs i rännan, som syns från vägen, där det normalt är ett vattenfall med klippor bredvid, när vi svänger ner visar sig vattenfallet och sprutar isande kallt vatten på oss.

Kvällarna i Svolvaer är rätt lugna och vi var ensamma i sjöhuset mestadels så vi ägnade dem åt en del raggar rundor med vår ”Space Star” till Statoil. Några kvällar var det dock en del trevligt folk att prata med bl.a. två finska sjuksköterskor som nu jobbade i Oslo. De hade rest runt på Lofoten och tipsade oss om att besöka en vacker strand där vågsurfare håller till.

Vi förtjänar ändå en ledig dag så sagt och gjort, vi kör de ganska många milen ut till Leknes där vi käkar en ”supergrillpölse” på Statoil. Vi kör vidare och ut till stranden. Givetvis surfar ingen denna dag, lite dåligt med vind, men vi inser strandens potential och den är vacker så det förslår. En trevlig utflykt som avlutas med restaurang besök hemma i Svolvaer.

Vår sista dag på Lofoten och vi tar oss an Rundfjellet 803 m.ö.h. och förutspått ett av de absolut finaste åken.
Anmarschen är ganska lång och vi tvingas till att vada över en liten fors, uppfriskande! Sen fortsätter vi upp i ganska upptinad och tung snö, men det blir ju finare ju längre vi kommer och vi fantiserar om fina åk på bergen omkring så tiden flyter på. Till slut har vi tagit oss upp efter en enklare kamvandring. Toppen är inte så ”toppig” men även här är det utsikt att njuta av, solen skiner och vi intar en ”pasta-köttbulls-lunch”. Nedvägen går rakt ner från toppen mellan ett par klippor och stup med ordentlig lutning på sina ställen. Emil kör först och svänger snyggt mellan klipporna. Översta lagret med vårsnö är ordentligt blöt och glider iväg med Emil en bit men han lyckas ta sig ur innan snön glider ut för ett lite brantare parti. När Emil sen kommer ut på fälten nedanför ger han ifrån sig en glädjeyttring och när jag lägger mina svängar förstår jag varför. Åket är sanslöst bra och det är ren och skär njutning. Detta är vårskidåkning i sitt esse!

Cementåkning i Lyngen

Nästa dag packar vi in oss med all packning i vår racerbil och lämnar Lofoten. Det har varit gudomligt och vi hade kunnat stanna längre men samtidigt känner vi oss ganska färdiga för den här gången vilket känns skönt. Vi åker nu mot Lyngsalpene, strax öster om Tromsö. På vägen åker vi förbi många potentiella toppturer, inte så mycket snö och bromsas av polisbilar som kör framför oss i makligt tempo, tur det eftersom de sedan stannar hos sina vänner vid hastighetskontrollen. När vi närmar oss Lyngen börjar vi leta efter ett trevligt ställe att bo på och efter att ha letat på skumma krogar, turistinformationer och frågat lokalbefolkningen bestämmer vi oss för ett tomt konferenscenter i Oteren. 298 NOK inklusive frukost och frukost buffen är precis vad skidåkare behöver inklusive pommes frites och feta köttbitar!

Peppade till tusen vaknar vi första dagen i Lyngen och packar in nödvändig utrustning i bilen och bränner iväg mot Lyngseidet där vi parkerar vår bil vid Hemvärnets skjutbana.
Vi satsar idag på en mycket vacker topp Kavringtinden 1289 m.ö.h. Vi inleder traskandet genom björkskogen, snön är stenhård och vartannat steg åker vi bakåt med stighudarna. Vi kommer uppåt och klockan tickar, när klockan är mitt på dagen står vi på 750 meters höjd och svär över den hårda snön. Det är som cement och vi bestämmer oss för att vända här, det är för svårt utan stegjärn och motivationen för att gå vidare försvinner också då åkningen ner endast skulle ge skak i benen. Tillbaka vid skjutbanan träffar vi tre norska gubbar som vi diskuterar det dåliga snöläget med, förutsättningarna för toppturer och jakt i området.

Treriksröse och ishavsbad

Under eftermiddagen kollar vi snöläget på ett par andra ställen i Lyngen och åker även in i Signaldalen men det är stenhårt och mycket lite snö så vi bestämmer oss för att åka vidare dagen efter. Uppe tidigt som vanligt och packar in allt i bilen, dagens mål har plötsligt blivit Finland. Vi har ju sett Treriksröset på kartan och ingen av oss har varit där så vi åker till Kilpisjärvi i Finland och knatar milen till Treriksröset i lågskor. Väl där äter vi en banan och dricker lite vatten, sen går vi tillbaka, det tog oss tre och en halv timme och vi gick vinter tid! Tillbaka vid bilen äter vi lunch och bränner sen tillbaka in i Norge och ner till en fjord där vi tar oss ett uppfriskande ishavsbad, väl iakttagna av en leende barnfamilj. Torra och glada drog vi vidare till Tromsö och Bed and Breakfast på Hotell Skansen. På kvällen unnade vi oss bio och såg Kill Bill II med norsk text och det blev en del skratt åt roliga norska svordomar, killen bredvid undrade säkert ett antal gånger vad jag skrattade åt.

Säsongsavslutning i älskade Abisko

Tromsö är en mycket trevlig stad och vi gick under förmiddagen nästa dag och kollade in lite klätterprylar och annat trevligt, hela tiden övervakade av bergen som ligger och lurar kring staden. Vi kände dock en längtan till skidåkning igen och bestämde oss därför för ett säkert kort nämligen att åka till Abisko och göra ett par toppturer i området. På kvällen anlände vi Abisko turiststation, det absolut bästa boendet där uppe. Vi laddade med pasta och konsulterade de trevliga guiderna inför morgondagen.

Vassitjåkka var det berg som stod på tur, ett mycket välbesökt berg främst av helikoptrar men även av såna som oss. Vi tog dock den lite brantare vägen från väst upp, vilket visade sig väldigt lyckat (på nervägen). På toppen spenderade vi en del tid för att snön skulle mjukna, vi fikade drack varmt och solade. Dessutom pratade vi med en del trevliga människor som kom och gick, bl.a. guiden vi diskuterade vägval med kvällen innan, hon fick även skjuts tillbaka av två gentlemän! På kvällen åt vi traditionsriktigt en glass och kollade på TV, på mycket lugna Abisko turiststation.

Lugnet i Abisko gör dock att det är lätt att gå upp tidigt och vi var faktiskt ganska pigga nästa dag. Det behövdes då vi gjorde sista toppturen som gick upp på Låkktatjokka. Vi skidade den vanliga leden upp till stugan och åt där vår matsäck och även en våffla, som dock måste underkännas i krispighet och smak! Klara för avfärd gick vi upp på toppen och beskådade en härlig utsikt för att sen åka ner den branta nord sidan. Våra första 150 höjdmeter gjorde turen värd eftersom vi där kunde lägga ett antal svängar i mjuk kallsnö. Men resten var fostrande brantåkning mellan klippor och stup. Väl nere vid vägen började vi knata mot bilen, men blev ganska omgående upplockade av två guider från Gränsen som vart å kört heliskiing. Det var trevligt att se att guiderna även där var ödmjuka och kunde plocka upp två hårt stretande skibums! Vi insåg också att det var ganska långt till bilen och blev väldigt tacksamma för skjutsen. Kvällen i Abisko var enligt standard.

Sista dagen i fjällen för i år och vi tog det rätt lugnt med skön vårskidåkning i Abisko och trevligt umgänge i toppstugan med historier om gamla guide-legender. Tack Abisko för ännu en trevlig upplevelse!

30 april vaknar jag och kan konstatera att det jag fick av denna resa var långt över förväntan. Denna morgon möts jag av en mulen himmel för första gången på två veckor, vi åker hem! Det är Valborg men det är skönare att komma hem än att flyta in i dimvärlden borta på Grönan och sen inte hitta hem. Så vi sätter oss på tåget och åker våra 24 timmar hem dreglandes över nya nummer av Brant och Fri Flyt. Vart åker vi nästa år? Nordiska fjällen avklarat och det börjar kännas vettigt att med alla dessa erfarenheter ge sig ut och jämföra Sverige mot resten av skidvärlden. Kanske blir det en resa till Sydamerika eller Nya Zeeland redan i sommar eller varför inte till Ryssland till vintern. Idéerna sprudlar och det känns förbannat härligt att vara skidåkare utan gränser och portar!