Skarp skönhet eller tredagars resa till Utö

Vi (4 stycken) tog våra kroppar, som var uttröttade av staden och dess höga och intensiva tempo, till en av öarna som ligger i Stockholms skärgård. Inte så långt borta, och därmed tillgängligt för en nära utflykt, blev det Utö. Det är en av största öarna, som ligger söder om Stockholm och som är känd för militära övningar som då och då försiggår där. Den vilda naturen utmärkt av havet och berg är därmed lite förstörd. Massor med oanvända nu bunkrar från förmodligen andra världskriget och patronhylsor liggande överallt på marken gav en känsla av att detta ställe verkligen måste användas på ett annat sätt. Ja, ja, definitivt!…Utö är så underbar och den mänskliga strävan av att erövra världen måste tillhöra någon annanstans.

I vilket fall som helst, såg vi också annat som var förtjusande och lite gudomligt. Vi startade vår vandring från Gruvbryggan på Utö, dit färjan ankom. Vi gick åt norr-västra delen av ön, Utö naturreservat först. Där hade vi stora förhoppningar på att se Gruvhål som alla som känner Utö, vet om. Man ska inte skylla på oss mycket, men vi hittade inte det…Vi vandrade mycket runt i skogen och sedan hittade vi annat – vi hittade i stället en sagovärld där vi bestämde oss för att stanna och njuta av skönheten en stund:

Hela tiden var jag så imponerad av att naturen lyckats skapa så ren harmoni av färger. Man tittar på vattnet, bergen, träden och hittar aldrig något som skulle skapa en skärande öga bild. Visst, vill man stanna där under en tid, sätta sig vid vattnet och titta på vattnet?!

Dock var det inte bara vattnet som var så dragande. Det fanns förstås mycket i grönskan att beundra. För dem som är väldigt trötta från ständig kamp och jakt efter ett bättre vardagsliv, rekommenderas att titta på hur man annars kunde ha det enklare:

Åhléns, kl. 20.00? Vad?! Vad menar du? Jag stannar bättre här....

Vattnet var genomskinligt och rik av färgnyanser... Jag hade alltid en känsla att jag måste hoppa i det...Så, om inte temperaturen som var lite för lågt för bad så skulle jag definitivt gjort det. För det var så lockande och kändes så rent och mjukt – det var en tortyr för sinnesupplevelser, kort sagt:):

Utö ligger precis vid Östersjön. Naturen är ganska skarp och vild där och detta kan lätt associeras med öns tidigare huvudsyfte: att vara den skyddande och första träffpunkten på gränsen i havet med de andra länderna, i fall det skulle komma fartyg från Ryssland och Baltikum. Eftersom jag är ryss satt jag och väntade på att det skulle komma några, men till min besvikelse kom mina landsmän inte:(

Vi hade inte så mycket tur med vädret och det kändes lite som tidig höst, men det passade däremot den stilen som de kalla klipporna har. Det blåste kraftigt och vågorna lekte med varandra intensivt. Jag föreställde mig paddla där, vilket faktiskt var möjligt, och det kändes verkligen säkert att stå på marken.

För att ha lite mer roligt på Utö var det bestämt att vandra genom hela ön, experimentera med kameran och själva naturen. Jag föreslår nu titta lite på nästa bild som på ett slags gåta: Vad tror ni händer efteråt med personen på bilden? Har han nått marken eller inte? Jag föreslår lite alternativ:
a: vattnet
b: marken
c: stannade i luften

Svar kan skickas till mig. För att själv vara säker på sitt svar, kan man åka dit och kolla det själv...Annars vet man aldrig, eller hur?

Utö kan som sagt beskrivas som en ö där naturen har en skarp skönhet. Åtminstone ser jag den på det sättet. Det är en blandning av tjocka skogar, mycket klippor och berg, vattnet är överallt och man ser inte slut på det. Känns både skrämmande och spännande. Där kunde man verkligen uppleva att man och naturen utgör en helhet, att man är en del av naturen och naturen har mycket kraft över en:

Vi har inte sett så mycket djur på ön, på vilket jag tjatade då och då. Om man ser den vackra naturen vill man gärna se lite liv av fauna där också. Vi vandrade från norr till söder, samt från väst till öst av denna ö och lyckades förstås se massor med insekter, bland vilka var hemska myggor. På vägen tillbaka till hamnen, under tredje och sista dagen av vår resa, såg vi till slut en liten varelse, som satt i mitten av den väg vi gick. Den var så liten och darrade så det var rena turen för den att vi inte trampade på. Så fort vi märkte den, blev vi vänner med den. Ladies and Gentlemen!, Mr. Sork:)

Tyvärr, då man har lugnt och kul, rinner tiden fortare. Tredje dagen var på väg att sluta och vi var tvungna att åka tillbaka. Ute i naturen märker man inte tiden, man glömmer sina vardagliga skyldigheter. Det kändes lite svårt att lämna den skarpa skönheten och det stilla och lugna livet på ön. Att komma tillbaka till civilisationen blev en liten omställning: att se mycket folk, bilar, att duscha, äta ordentligt. Det kändes förstås skönt också….Dock, vill jag nu gärna ta mig till en liknande resa igen. Det gläder mig att det finns massor med öar i Stockholm och Sverige, samt att det finns massor att se här i landet och överallt i världen. Så jag kanske skriver något mer här igen!

/ Oliana