Artiklar > Skanderna-om resan mot resa

Skanderna-om resan mot resa

Av: bensson

 

Ett arbete av

Henrik Berg -KY Naturturism

Älvdalens UtbildningsCentrum 2009.05-08

Handledare: Lars Edvinsson/Magnus Johansson

 

Sammanfattning

Det här arbetet handlar om hur jag förberedde och genomförde en soloresa på skidor mellan Grövelsjön och Abisko. Inför resan stod jag inför många olika val som jag var tvungen att göra, gällande utrustning och vägval bland annat. 

Jag valde tunneltält för att det är lätt att sätta upp och ett utmärkt vintertält. Sovsäck som gjorde att jag kunde tillbringa lång tid i extrema temperaturer. Liggunderlaget Z-lite valdes istället för luftmadrassen Downmat för att det var ett säkrare system mot punktering.

Pulkan jag valde var en Armépulka gjord för sjuktransport. Den var stor nog för mina behov som expeditions pulka. Pjäxorna Lundhags Huski valde jag för att de har en filtinnersko som är utbytbar om man vill ta ur den och torka. Rottefellas Chilibindning, som är en kabelbindning, satte jag på mina turskidor för att underlätta av och påsättandet av skidan.

En kastrull med flänsar visade sig var effektivast i min egen test. I samma test valde jag ut ett av två kök som var snabbare på att koka vatten. Maten jag åt var energirik och jag studerade noga dess energivärden för att tillgodose energibehovet.  

Jag tränade endamålsenligt genom att dra ett traktordäck efter mig när jag gick på med stavar på en kuperad skogsväg..

En serie av tre provturer utöver de turerna vi gjorde på skola gjordes. Första testade jag tältet och för att finna hur lägret fungerade. Andra turen fick jag på prova på tunga backar och relativit sträng kyla. Tredje blåste det kraftigt. Jag provade att slå upp tältet i mynningen till en snökanon och det gick bra. 

Jag lade min rutt längs leder och nära fjällstugor för säkerhets skull. De flesta stugorna hade nödtelefoner och jag försökte följa skoterleder. Jag lade rutten längs Kungsleden, både den södra och den norra, och försökte följa skoterleder däremellan. I Vindelfjällen går rutten mer västerut via Padjelanta och Hukejaurestugan innan Kungsleden följs sista biten till Abisko.

Jag startade resan den 15/2 och kom insåg efter några dagar att pulkan var för tungt packad. Jag fick hjälp av Ulrik Axelsson i Skedbrostugan att reducera vikten och jag fortsatte. Ospårade leder och djupsnö dränerade kraften ur mig och det gjorde att jag överansträngde kroppen. När jag kom till Tänndalen drabbas jag av en muskelinflammation i axeln och tvingas bryta min resa.

Den tunga pulkan skulle ha provpackats med alla sakerna i för att jag skulle ha upptäckt att pulkan var för tung. Ett expertöga skulle ha synat min packning innan jag gav mig iväg. Jag skulle ha planerat in flera depåstop, och inte haft med mig 20 dagars mat i sträck.

Jag är dock glad att jag gjorde resan och jag är nöjd med min insatts och alla förberedelser.

 

 

 

Inledning

Avståndet mellan Grövelsjön och Abisko är ca 1000km. Den sträckan skulle jag åka själv på skidor som en del i utbildningen vid ÄlvdalensUtbildningsCentrum. Ämnet var ”egen färdighetsträning” och resan skulle ske under LIA-perioden mellan v8-v17. LIA står för Lära I Arbete, och arbeta skulle jag få göra. Jag skall i denna rapport beskriva hur jag planerade och hur jag tänkte när jag gjorde de val jag ställdes inför. Jag ställer mig frågan: Vilka förberedelser krävs för att åka skidor från Grövelsjön till Abisko solo?
Allt arbete har jag utfört själv.

Syfte och frågeställningar

Jag ville åka skidor från Grövelsjön till Abisko.

Vilka förberedelser krävs för att göra detta? Vad kommer att krävas av mig fysiskt? Vad behöver jag för utrustning för att säkert kunna genomföra resan? Vad skall jag äta under hela resa för att få i mig tillräckligt med energi för att orka? Frågorna kan tyckas enkela, men svaren är många.

Förberedelser

Jag går här igenom den utrustning som vållat mig mest huvudbry och den del av utrustningen som jag ansett som viktigast, de stora posterna.

Tält för två månader i vinterfjällen

Saivo eller Svalbard?

I början när jag började göra research gällande tält var jag helt inne på att det skulle vara ett kupoltält. Dess överlägsna förmåga att klara av stora snömängder tyckte jag kändes som en viktig parameter1. Jag ville ju inte att tältet skulle bongna under snömassorna, och då var ju ett kupoltält idealet. Jag tittade på två märken, Hilleberg och Helsport. Hilleberg har ett tält som heter Saivo och skulle mer än väl fylla mina krav. Helsport har ett tält som heter Svalbard och det är en kombination av kupol och tunneltält, dvs det är en kupol med tunnelabsid. Skolan hade ett exemplar som jag testade och det var underbart att slå upp och pegga ner och det stod som en klippa i vinden, knäpptyst och lagom stort. En nackdel som Svalbard hade var att det var lite för lågt i tak. Jag fick sitta med huvudet lite böjt inne i sovdelen, och det kan man inte leva med i två månader. Jag avfärdade det tältet och ställde in mig på Hilleberg. Skolan hade även ett sådant Saivotält, men det saknade rätt bågar vilket gjorde att jag inte kunde resa det. Jag väntade på att man skulle komplettera tälten inför hösten på skolan och så skedde.

Nammatj 3 GT

Jag hade dock under den väntetiden fått kontakt med en kompis som heter Fredrik Malmgren och jag bad om hans åsikt på tält. Han satte käppar i mitt maskineri, för han föreslog nämligen Nammatj GT från Hilleberg som är ett tunneltält. Han hade själv vintertältat med ett sådant och rekommenderade det varmt. Tänka om. Jag började analysera det tältet och tunneltält på det hela, och insåg att det faktiskt inte är så dumt. Med tanke på den korta tid jag skulle ha tältet uppslaget skulle inte den mängd av snö, som jag var rädd skulle krossa tältet, hinna att ackumuleras. Jag skulle utan problem klara mig med ett tunneltält. Rätt placerade och rätt uppslagna är de mycket stabila. En stor fördel som vägde för tunneltält var möjligheten att ha tält bågarna instuckna till hälften och hela tältet hoprullat på längden. Detta medförde möjligheten att mycket snabbt få upp tältet, något som är mycket viktigt om man snabbt vill komma i skydd. Framförallt är det inte så kul att slå tält att man gärna ägnar stora delar av sitt liv åt det... Jag valde ett tält som heter Nammatj 3GT. Trean står för att det är ett tremanstält. GT betyder att tältet har en vestibul eller absid. Till det skaffade jag en pulkapåse som är designad för att kunna svälja ett hoprullat tält. En liten vikt i vågskålen som gjorde att det blev just Nammatj var att Ola Skinnarmo hade använt just ett sådant tält på sin väg mot sydpolen2. Bara en liten vikt dock.

 

Bild 1: Hilleberg Nammatj 3 GT



 

Sovsäck och liggunderlag, en livförsäkring

Komfort -40C

Angående sovsäck så var det mer slumpen som föll i mitt knä. Jag såg på www.utsidan.se att det var en person som sålde en extrem-sovsäck och priset var rimligt. En Marmot CWM DL som har en komfort temperatur på -40 grader C. Jag hämtade den i Stockholm och jag såg till min glädje att sovsäcken hade 900-fillpower, något som inte finns att få tag på idag. När jag testat den på våran höstvecka då tempen sjönk till minus 2, insåg jag att det var ett litet problem med en så varm säck...den var för varm! Jag sov med den helt öppen och det blev ett himla reglerande på natten för att hitta en skön temp. Senare på året, ganska nära startdatumet kom en köldknäpp i Älvdalen och temperaturen sjönk ner mot -30 grader. Äntligen tänkte jag och bäddade med sovsäcken på gårdsplanen utanför huset där jag bor. Dubbla liggunderlag och ett renskinn höll mig från den kalla marken och dunsäcken höll mig fantastiskt varm och skön hela natten. Framförallt gav det mig ett mycket lugnande besked inför turen att jag kommer inte frysa någon gång på nätterna. Psykologiskt stärkande. Anledningen till att ha en så extrem säck är att om jag skulle ha blivit inblåst i tältet och temperaturen sjunker, behöver jag inte vara orolig för att frysa. En säkerhets fråga helt enkelt.

Komfort -11C

Att jag hade en så varm säck som jag hade gjorde mig lite bekymrad. Det kommer att bli plus grader mot slutet av resa och då är fyrtiosäcken på tok för varm. Då föll nästa slump i mitt knä. En föredetta elev från skolan skulle sälja sin Klättermusen-sovsäck. Den hade en komfort temperatur på -11 grader C. Den var i längsta laget, men det gjorde att vattenflaskorna man har i säcken inte störde alls mycket på nätterna och jag sov gott.

Pyspunka

Mot mark-konduktion behövs ett liggunderlag som skyddar mot snön man ligger på. Återigen behövs en luftspalt mellan dig och det kalla för att isolera dig mot kylan. Sedan tidigare har jag ett liggunderlag som man blåser upp och som har en dunfyllning. Madrassen har varit en god kamrat på mina tidigare vandringar och jag hoppades på att den skulle fungera även denna tur. Men på de senaste turerna upptäckte jag att jag oftare och oftare vaknade på marken på morgonen och kunde alltså konstatera pyspunka. Jag letade och fann ett hål som jag lagade, men det fanns fortfarande något hål som jag inte hittade. Jag kända då att jag kunde inte lita på ett så känsligt system. Jag beslutade att skaffa två stycken Z-lite madrasser från Thermarest och det systemet fungerade bra. Jag provade även detta system på gården en kall natt för att försäkra mig om att det fungerar.

 

Bild 2: Marmot CWM DL -40C



 

Pulka för expeditionen

Sjuktransport

Pulka var ett ganska stort bekymmer, då de är mycket dyra i inköp. Jag kikade på två märken, Fjellpulken och Acapulka. De hade många olika expeditionspulkor att välja mellan och när jag tyckte att jag läst in mig på vilken som skulle passa mina behov bäst, fick jag hem en prislista där jag reagera över att de var så billiga, tills jag såg att det stor Euro och ex moms på prislistan. Företaget jag hade kontakt med skrev att jag förmodligen skulle behöva betala tullavgift. Det ekonomiska var helt klart ett hinder. Jag hade kommit fram till att pulkan bör vara ca två meter för att kunna agera nödbivack om det skulle krisa till sig ordentligt. Packvolymen på de mindre pulkorna stannade på 350-500 liter, något som är tillräckligt om man skall vara ute en vecka i goda vänners sällskap, men om man skall göra en expedition solo, måste man få med sig allt i pulkan och då är 600 liter för lite. Jag hittade så småningom en armépulka som var till för sjuktransporter. Den var drygt två meter lång och ca 50 cm bred. Man kunde packa den 60 cm på höjden och då räckte den till för mina behov. Den var kritvit och gjord i glasfiber. Totalt vägde pulkan 11 kg, i tyngsta laget för en pulka, men då alternativet kostade 30.000 kr, är de extra 6 kg som pulkan vägde värda pengarna.

Jag modifierade pulkan något. Jag monterade platsmedar på från Fjellpulken och satt dit gummiband runt sargen så att jag skall kunna få ett bra lås system. Tanken var från början att jag skulle med samma snören fästa tältet ovanpå pulkan. Jag insåg dock att jag behövde ett separat system som håller tältet på plats för att inte röra den övriga packningen. Vanliga gummistroppar från OK-macken fungerade utmärkt och tältet satt fast.

Skacklar

Jag har haft mycket huvudbry runt skacklarna, för de som följde med pulkan var fula och rostiga och läder remmarna ruttna och karbinerna som skall sitta i selen gick inte att öppna. Intrycket de gav var inte starkt. Men efter att ha tittat på alternativ som nya från Segerbaden eller Fjellpulken, så synade jag mina en gång till och såg bortom fulheten. Jag insåg att det enda jag behövde göra var att byta karbinlösningen, det andra var bara kosmetika, för så rostiga var de inte. Jag bytte till karbiner som heter pistolhake, och man använder de på segelbåtar i skothornet på förseglet. En mycket smidig karbin som fungerade mycket bra.

Pjäxor för 100 mil utan skavsår

Blåsfritt

100 mil är långt. Det insåg jag tidigt. Jag kommer att vara tvungen att ha ordentlig koll på mina fötter, och följaktligen så insåg jag att pjäxorna jag skall ha på mig i två månader i sträck måste vara perfekta. Jag tänkte tillbaka på mina erfarenheter från tidigare skidturer och analyserade vad jag hade tyckt varit det sämsta och det värsta jag varit med om. Jag insåg ganska snart att ”frysa om fötterna” hamnade högst på saker-att-undvika-listan. Det som gör att man fryser om fötterna är dels om blodet inte kan cirkulera, man har för små skor helt enkelt, eller om isoleringen inte skulle duga till. Men även om skon blir fuktig eller blöt, då kyler den, något att undvika. Det andra på listan är också skoskav, något som en för liten pjäxa också är bra på att orsaka. Lagom för stor sko, med rätt mängd isolering kan förhindra skoskav. Man tar då på en tunn strumpa närmast foten, en så kallad liner, och sedan en tjockare strumpa som agerar värmeisolator. Linern transporterar fukt bort från foten och håller den torr. Den gör också att nötningnar från skon glider lättare och blåsor undviks. Bästa sättet är att tejpa fötterna, men man klarar sig väldigt långt med torra tunna och rena strumpor. Hur får man då till en sko som klarar allt detta då?

Huski

Den pjäxan jag kom fram till, Lundhags Huski, har alla de egenskaperna jag krävde. Inuti pjäxan finns en filtsko som går att ta ur och torka i sovsäcken om man så måste. Jag hittade ett begagnat par på Lundhags Outlet i Järpen. De var nyomsulade och i mitt tycke som nya. De hade en liten patina, men lite fett tog bort den och snön pärlade så fint efter den smörjningen. Jag provade att åka i dem många gånger och i kombination med ett par varma ullstrumpor och det kändes som om ingen temperatur skulle få mig att frysa.

 

Bild 3: Lundhags Huski



 

Skidor och bindningar, en kombination som måste funka

NN75

Skidor hade jag sedan tidigare. Jag köpte ett par på GrövelsjönsFjällstation som de hade haft som uthyrningsskidor. Det var så kallade vallaskidor och det krävdes att man beströk underlagen med fästvalla för att få grepp mot snön. En döende konstart tycks det, då de flesta idag kör på vallningsfria skidor. Detta medförde dock att de vallningsbara skidorna var nästan oanvända och ett bra köp. Jag hade låtit montera ett par Rottefella bindningar av typen NN75 dvs NordicNorm 75mm. Nackdelen med dessa är att pjäxan måste passas in i tre stycken piggar som sitter i bindningen och chansen eller snarare risken är att is skall fastna i hålen på pjäxorna. Det göra det svårt att få skidan att sitta kvar. Detta kan man leva med om man bara tar ett varv runt 5:an nere på IP, men skall man åka 100mil måste systemet vara smidigare.

Chili

Men Rottefella har åter en lösning. De har en serie Telemarkbindningar som genomgått en evolution till att bli riktigt bra och tillförlitliga. Den modell jag köpte heter Chili och har föregåtts av Riva II och III. Det är en kabelbindning till modellen och det eliminerar hålprincipen i pjäxan helt. Man sätter helt enkelt pjäxan i bindningen och fäller upp en flärp på hälen som sitter fast vid en wire som är fäst i höjd vid tårna. Längden på wiren justerar spänningen i bindningen och en kraftig fjäder fungerar som spänne för att ge extra spänst i systemet. För att uttrycka det enkelt, kliv i och du är klar att åka.

Träning

Man blir bra på det man tränar brukar det heta. Om du tränar inför ett maratonlopp kan du inte hela tiden löpa 100meterslopp utan måste koncentrera din träning till långlopp. Jag som skulle åka skidor och ha en pulka efter mig måste öva på just det för att bli bra på det. Mitt problem var att snön skulle komma först i december och det var för liten förberedelse tid så jag var tvungen att komma på något annat sätt att träna som var endamålsenligt. Jag tyckte mig ha hört att man kunde släpa ett däck efter sig när man gick på vägen och jag tyckte det lät roligt. Jag skaffade ett bildäck från bilskroten och provade att med stavar gå längs en grusväg. Jag kände att principen fungerade även om däcket var lite för lätt. Jag skaffade ett större däck på skroten och nu var det ett däck till en skogsmaskin och det vägde ca 50 kg. Med sele och stavar och det nu mycket tyngre däcket fick jag perfekt konditionsträning. Kroppen fick också röra sig så som jag skulle göra på turen, jag fick muskler på rätt ställen och jag kände att detta var optimal träning. Genom att variera tempi i stegen och genom att sjunka djupt med knäna mer eller mindre märkte jag att jag kunde kontrollera hur pulsen slog. Jag tränade på detta sätt ca tre gånger i veckan. Sträckan jag gick var 5 km och det tog en och en halv timme. Den vägsträckan är mycket sparsamt trafikerad och för min tränings skull perfekt kuperad. Under passen hade jag en snittpuls på 80% av maxpuls, vilket jag jämnställer med ett spinningpass i ansträngning. När det hade regnat var det betydligt tyngre och jag hade högre puls dessa gånger. Jag tränade på gymmet för att stärka bål och armarna. När sedan snön kom tränade jag på snön genom vanlig skidåkning både klassiskt och skate-teknik. För det allmänna välbefinnandet gick jag även på Älvdalen AerobicsFörenings Cirkelträning en gång i veckan. Även spinningpass lyckades jag få in i träningen och den skedde i Mora på ClassGym, och den träningen är mycket bra för syreupptagningsförmågan.

Mat: fett och pulver

Maten var en stor del i förberedelserna. Jag var tvungen att förbereda alla måltider som jag skulle äta under hela resan, frukost lunch och middag. Enligt författaren till boken Vinterfärd3 skall man äta så att man får i sig motsvarande 4000KCal/dag. Jag tillbringade mycket tid med att titta på energivärdet på innehållsförtäckningen på alla matprodukter jag tog i nere på Ica.

Frukost

Det jag sedan tidigare kommit framtill gällande frukost, var att om man använder en Mixer, och i den skär sönder havregryn och andra gryn som man önskar ha i sin gröt, slipper man koka gröten på morgonen. Vinsten är tvåfaldig, då man dels sparar bränsle på det och den kanske största vinsten, man slipper diska grötkastrullen, men allt klibb och kladd. Kastrullen har bara kokat vatten och kan genast packas ner när den svalnat. Vill man spara tid på morgonen, kan man med fördel även koka vatten på kvällen och ha det färdigt i en Themos som man serverar te eller kaffe eller grötvatten med.

Grötrecept

Grynblandning

100g

300Kcal

Cocos

23g

140Kcal

Malda hasselnötter

30g

200Kcal

Kruskakli

10g

17Kcal

Supergainer

75g

292,5Kcal

Salt

en nypa

 

En portion varma koppen

1 st

115Kcal

TOTALT

 

1064,5Kcal

Tabell 1: Grötblandning: Ovan nämnda energivärden är hämtade från förpackningens energi angivelse

Dagens lunch

 Lunchen visste jag var tvungen att vara enkel att tillaga. Ibland kanske på stående fot, så jag valde mat som var så enkel att jag bara behövde tillsätta vatten. Urvalet är då begränsat, men personligen har jag inte svårt med att äta lite ensidig kost, så länge den är aptitlig. Jag testade maten genom att tillreda och proväta alla kombinationer jag kunde tänka mig. Då energivärdet inte blev så högt, valde jag att tillföra 100g smör till varje lunch. Vattnet kokade jag på morgonen och vilket jag förvarade i en termos.

Potatismos

100g

340Kcal

alternativ

 

 

CousCous

100g

330Kcal

2Xblåbands Salta soppor

80g

160Kcal

Cognac Medwurst

100g

380Kcal

Smör

100g

700Kcal

Totalt

 

1580Kcal

Tabell 2: Lunchen: Ovan nämnda energivärden är hämtade från förpackningens energi angivelse

 Middag

Till middag åt jag Blå Bands Vildmarks mat, en frystorkad diet där man tillsätter en viss mängd vatten och låter det sjuda en förutbestämd tid. De flesta tycker att det är äckligt, men jag tycker att det är riktigt aptitligt, vilket naturligtvis är en nödvändighet.

Dessa måltider innehåller ca 700 Kcal men för att dryga ut kalori intaget klickade jag i 100gram smör i maten och fick på så vis upp energivärdet till det dubbla. Totalt 1400Kcal.

 

Alltså kan man sammanfatta matintaget med:

Frukost

1064,5Kcal

Lunch

1580Kcal

middag

1400Kcal

Totalt

4045Kcal QED

Tabell 3: Summering av energiinnehållet i maten

Utöver maten jag nämner ovan, hade jag med mig VarmaKoppen soppor både söta och salta. Jag hade också torkat mycket frukt för att kunna ha som tilltugg.

 

Kök för snösmältning

För att ha så vikteffektivt bränsle som möjligt, bestämde jag mig för bensin. Butangasblandningen som säljs i de flesta sportbutiker inte fungerar så bra på vintern, trots att det står ”four seasons” på burken. De gånger jag testat gas på vintern har det verkat som om trycket i behållaren tappas och det brinner långsammare. Effekten är borta. Det låter ju extremt farligt att hålla på att elda med bensin men köket är konstruerat för det och är mycket tillförlitligt.

Kastruller testas

Då jag skulle ha köket till att smälta snö och koka vatten, tittade jag närmare på de nyare flänskastrullerna som tillverkats. De fungerar på motsatt sätt som på en kylare på en bil med kylflänsar. Kastrullen har i botten flänsar som är till för att kanalisera värmen från lågorna under kastrullen upp i densamme och förkorta koktider. Jag testade ett och till en börja tyckte jag inte att jag märkte någon skillnad på flänskastrullen och de vanliga. Jag var lite besviken på den tills jag bestämde mig för att på ett så konsekvent sätt utföra ett test där jag smälte två liter snö i kastrullerna. Jag försökte att få så bra resultat som möjligt, så alla kastruller kyldes till samma temperatur innan försöket, genom att läggas i en hink med vatten som höll 5 grader. Sedan tände jag köket och med hjälp av ett litermått hällde jag i två strukna mått med snö i kastrullerna innan de sattes på elden då tidtagningen startades. När vattnet stormkokade stannades tiden och noterades. Jag kunde då konstatera att kastrullen med flänsen var ca en minut snabbare i smälltprocessen än de andra kastrullerna.

Kök testas

Vid samma tillfälle testade jag även två olika kök som hade två väldigt olika design. Kastrulltestet utfördes således två gånger fast med två olika kök. Även här fick jag fram resultat att det ena köket i kombination med flänskastrullen var effektivare än det andra. Det som var anmärkningsbart var att det sämre köket var av samma märke som flänskastrullen, vilket förvånade mig något. Det var den kombinationen som gav snabbast snösmältning som jag valde. Jag försökte också göra ett försök att väga bränsleåtgången för hur mycket bränsle som gick åt för att koka upp en liter vatten, men vågen jag hade tålde inte minus grader, så experimentet frös inne.

 

Illustration 4: Flänsgrytor

 

 

Inspirations och fördjupningslitteratur

För att inte behöva uppfinna hjulet alltför många gånger har jag haft en lite trave böcker
vid sidan av sängen som jag bläddrat i för inspiratioen och för fakta bitar som svar på mina frågor.
Jag tänkte nämna de jag haft mest nytta av.

1.Olsson Göran, (2003) UTFÄRD, packad och klar Örnsköldsvik: Argasso bokförlag

2.Fält Lars, Källman Stefan (1988) Handbok Överlevnad Uppsala:Almquist&Wiksell 1991

3.Fält Lars, Källman Stefan (1989) Överleva vintertid på naturens villkor Västerås: ICA bokförlag

4.Fält Lars (2001) Vinterfärden Värnamo:Wahlström&Widstrand

5. Grundsten Claes, Palmgren Göran Fjällboken Stockholm: Prisma Bokförlaget

 

 

 

 

 

 


 

Provturer

För att öva på att vara ensam på vinterfjället gjorde jag tre stycken provturer. Förutom dess provturer hade jag med mig min utrustning på de fjällveckorna vi hade med skolan vid två tillfällen. Dessa var värderfulla för att få hantera den utrusningen och tidigt märka om något var undermåligt och måste bytas ut.

Tur 1 - Första stegen

Den första turen gjorde jag i Grövelsjöfjällen. Då fick jag prova på att slå upp tältet med bågarna tejpade och tältet rullat för snabbuppslagning. Det fungerade fint och jag kunde också konstatera att det gick utmärkt att få in hela pulkan i tältet, något som underlättade livet väldigt mycket. Jag skulle slippa att packa pulkan ute i snöyran och vinden utan kunde packa i lä inne i tältet. Det sista jag gjorde innan jag rev tältet var att byta till tur utrustningen, och tighta till pulkan innan jag rev. Tältet lades på pulkan och remmades fast, redo att resas först vid nästa läger.

 

Illustration 5: Resning av tält




 

Tur 2 - Tännäsfjällen

På den andra turen fick jag testa på kalla temperaturer, ner mot minus 25 var det på natten. Detta var i december vilket gjorde dagarna väldigt korta. Jag provade att ligga stilla en dag för prova på läger liv. Jag fick också prova på pulkans egenskaper i det att jag på vägen ner för fjället åkte i skoterspår som gav rejäl skjuts utför berget. Bra balansövning och jag fick en fin känsla för hur pulkan betedde sig.

Tur 3 - Hårda vindar

Med tur tre var mitt mål att öva på att slå upp tält på kalfjället och prova på att bygga en snömur runt tältet som skydd vid hård vind. Här fick jag prova på att gå i drivsnö och isande nordan, och rättklädd som jag var vid tillfället förskräcktes jag inte alls utan trivdes där jag gick.

Wäsabacken i styv kuling

Jag och några kamrater åkte ner till Wäsabacken, en lokal slalombacke i Älvdalen och lånade deras snökanon en förmiddag. Vindhastigheten i mynningen på en sådan kanon är ca 25 m/s och där vi slog upp tältet var det ca 15-18 m/s dvs styv kuling. Med kanonen riktad längs med marken slog vi upp våra tält för att få öva under realistiska men kontrollerade förhållanden. Det gav en bra känsla för hur det som inte hålls fast blåser ögonblickligen bort och är förlorat för evigt. Tekniken med att ha bågarna halvt instuckna fungerade mycket bra och det gick snabbt och smidigt att resa tältet.

Färdplan

Som grund för färdplanen lutade jag mig mot en tidigare genomförd expedition som genomfördes av Elin Engerström och Åsa Forsum år 2001. Deras resa finns att läsa på hemsidan http://www3.utsidan.se/skanderna/

Etapp 1 – Södra Kungsleden

Jag startar från Grövelsjöns Fjällstation som ligger i norra dalarna, och följer den södra sträckningen av Kungsleden. Via Tänndalen och förbi Sylarnas Fjällstation. Det jag gjorde annorlunda från Elin och Åsas färdplan var att istället för att åka över de reglerade vattnen vid Storlien, som Elin varnade mig för i vår korrespondens, valde jag en mera östlig bana, via Åre upp till Gäddede. På det sättet hade jag undvikit de farliga vattendragen.

 

Etapp 2 - Norra Kungsleden, nästan

Från Gäddede går det via Saxnäs och Kittelfjäll till Tärnaby. Ansluter till den norra delen av Kungsleden men lämnar den ganska snart vid Tärnsjön och går norrut istället för öst mot Ammarnäs. Förbi Vindelkroken och Laistugan till Vuogatjolme.

Etapp 3 – Västerut

Här håller jag en västlig bana och går via Staloloukta och Padjelanta till Akka, över Akkajaure till Ritsem. Åter håller jag väster och går till Sitasjaure och sedan Hukejaure innan jag går öster för att komma in i Tjäktjavagge och sedan Kungsleden resten av biten via Alesjaure och Abiskojaure. Målgång i Abisko.

Upplägg

Jag planerade att åka en sträcka på ca 2 mil om dagen, jag hade lagt in sju vilodagar, ca en vilodag i veckan. Det som också avgjorde min färdplan var det faktum att jag skulle åka själv. Det innebar att jag skulle försöka om möjligt passera så många nödtelefoner som möjligt. Detta betydde att om jag tvekade vid något vägval, valde jag det som ledde förbi nödtelefon. Jag valde också leder där skoter trafiken är tät, dels för att snön är packad och dels för att jag skulle kunna få undsättning om jag så skulle behöva.

 

Illustration 6: Färdvägen

 

Genomförande

Söndag 15/2 Avfärd

Efter att ha packat i det sista i pulkan spände jag på mig skidorna för första gången på resan mot Abisko. Många av mina tidigare medarbetare på Grövelsjöns fjällstationen kom ut och önskade mig lycka till medans jag började min resa uppför backen mot Jakobs höjden. ”Lycka till nu Henrik” var det sista jag hörde och det var Anders Dahlin som sa det till mig. Jag följde skoterleden bort mot Slalombacken och sedan vek jag av norrut och upp för backen. Här kom första lilla chocken. Väldigt vad tungt det går. Det måste vara ovana, det blir bättre sen. Jag fick stanna till hela vägen upp för att vila mig lite. Låt det ta tid, Abisko väntar. Jag började höra röster bakom mig, en familj började komma ikapp mig. Jag satte fart och höll familjen bakom mig hela vägen upp. Jag var uppe på platån nu och nu gick det redan mycket lättare. Jag kom så småningom ner på Hävlingen och där var det bara att nöta på över isen. Jag insåg att jag inte skulle nå mitt mål för dagen utan stannade några kilometer innan vid en raststuga. Jag eldade lite i stugan och fick en ganska behaglig temperatur där inne. Jag skar mig dock illa i tummen och fick ta fram mitt första förband och lägga ett tryckförband. Jag lyckades strypa blodflödet och lade mig för att sova första natten.

Måndag 16/2 Rogensjön

En skoter hade kvällen innan sladdat leden, dvs åkt med en raka för att få bort ojämnheter i leden så de första timmarna var underbara att åka, jag kunde njuta av det bra glidet och jag klädde av mig lite för att inte bli för varm. Jag passerade gårdagens mål och fortsatte nu mot sjön Rogen. Nu slutade leden att vara sladdad och det blev lite kärvare före. Men leden var frekvent körd så spåren var hårda och jag kände mig stark och fräsch i kroppen. Jag kom dock nu in i ett lite brantare parti som skiljde Rogen och sjön söder om henne och det var mycket kuperat. Detta gjorde det hela betydligt tyngre men det som mest bidrog till att det var tungt var att skotrarna tycks skapa ett våg format spår efter sig och det gjorde att varje gång jag kom upp på en våg topp, var min pulka nere i dalen och jag var tvungen att dra upp den med stor ansträngning. Oj det här blir spännande tänkte jag och fortsatte dra mig framåt. Efter ett hundratal pucklar började jag bli väldigt trött i kroppen. För en skoterförare kanske det är roligt att åka i dessa böljor, men med en expeditionspulka är det inte så roligt. Jag kom fram till Rogen och äntligen var det platt igen. Vid Rogenstugan vek min led av mot väster och den var obetydligt använd. Det medförde att endast en skoter hade kört där och jag sjönk betydligt djupare än tidigare på dagen. Jag fick nu rejält motstånd och kanske också det mest mentalt svåra, då leden var spikrak och man såg bara en rad med ledkryss. Kryss efter kryss. Sakta men säkert. Jag gick långsammare och långsammare och hade ändå fem kilometer kvar till Skedbrostugan när det började skymma och jag beslutade mig för att slå läger. Jag lade mig i viken bakom ett gammalt kylskåp. Jo, det var faktiskt det, ett härbre som stod på pållare över en bäck. Bäcken var öppen, så jag kunde få rinnande vatten och slapp smälta snö. Temperaturen sjönk och jag fick ta den kalla säcken att sova i.

 

Tisdag 17/2 Minus 27 grader och Skedbrostugan

Minus 27 grader visade termometern på när jag vaknade. Jag hade sovit gott och fick i mig min frukost och min vätska. Packade och gick iväg. Fortfarande dåliga spår och jag började känna mig tung i kroppen. Jag kämpade mig vidare men kände att det var så otroligt tungt att ta sig fram. Jag började inse att min pulka var för tungt lastad och att jag var tvungen att göra något åt saken. Jag kom fram till Skedbrostugan och kände mig väldig trött. Jag möttes av Ulrik Axelsson som var STF-stugvärd där. Jag berättade om min tunga pulka och han lovade att hjälpa mig med att reducera vikten. Jag var villrådig i hur jag skulle göra. Mitt trytande energiförråd gjorde mig molloken och jag beslutade mig för att vila en dag och för att fatta beslut på fortsättningen i utvilat tillstånd.

Onsdag 18/2 Viktreduktion

Vilodag. Ulrik hjälpte mig nu att reducera vikten. Vi gick tillsammans igenom min packning och Ulrik lät mig välja och prioritera det absolut viktigaste i packningen. Kläder och extra grejor som jag ansett mig behöva om olyckan skulle ha varit framme. Det var ett helt annat sätt att tänka. Ganska extremt för min smak, men jag trodde nog det skulle gå. Jag hade nu packat om, lagt det som jag skulle skicka vidare i egna väskor och packat det i pulkan. Jag var alltså fortfarande tungpackad men så fort jag skulle komma till Tänndalen skulle jag skicka den överblivna packningen till Åre där jag skulle ha chansen att ta tillbaka något som jag saknat från min numera slimmade packning. Sträckan jag skulle tillryggalägga var bara två mil så jag räknade med att vara i Funäsdalen på torsdags kvällen och såg framemot en bastu. Jag fick också goda råd av Magnus Johansson, lärare på naturbruksgymnasiet i Älvdalen. Han stöttade mig i mitt beslut och tyckte att nu skulle det bli åka av. Jag var motiverad och kände stöd från de som står mig nära.

Torsdag 19/2 Pole pole

Frukost och slutpackning av pulkan. Jag var klar med det när jag skulle fylla vatten i min Thermos. Plötsligt kom en dusch med kokande vatten ur tratten jag använde till fyllningen och vattnet träffade min fot. Jag ryckte genast av min strumpa för att det varma vattnet inte skulle fortsätta bränna som det gjorde. En stor fläck som en femkrona ungefär hade bränts bort och epidermis var blottat. Det som var extra otur var att såret var precis där skon veckar sig när man åker skidor, något jag skulle göra i två månader till. Det oroade mig mycket. Jag plåstrade om foten och avgick något försenad pga skadan. Denna sträcka var nästintill ospårad. Två veckor tidigare hade två tyskar gått där och dagen innan mig hade en kille gått i samma riktning som jag skulle gå. Hans spår var nästan helt borta. Endast i vissa läpartier kunde jag skönja antydan till spår. Snön nådde mig till halva skenbenet ungefär och ansträngningen var sugande och tung. Jag tänkte på vad guiden som lotsat mig uppför Kilimanjaro hade sagt, ”Pole pole” som betyder ”Sakta sakta”. Kilometer efter kilometer tuffade jag fram i djupsnön. Jag började inse att jag inte skulle nå fram till Funäsdalen idag. Jag siktade in mig ganska tidigt på en nödstuga halvvägs, strax under kalfjället. Sista biten dit var mer kuperad med brantare åsar att klättra upp på. Dessa var frustrerande att bestiga då jag inte fick fäste för varken skidor eller stavar utan fick istället göra stora lovar för att komma upp överhuvudtaget. Ansträngningen blev ännu större när jag kom in i björkskogen där leden gick över ännu ofrusna bäckar som gjorde att jag fick leta mig fram genom skogen för att finna en linje jag kunde följa. Väl framme i stugan var jag mycket trött. Jag hade gått med en hastighet av en kilometer i timmen, och hunnit nio kilometer på lika många timmar. Jag åt middag och planerade för dagen därpå.

Fredag 19/2 Bottenlösa fjäll

På kartan såg det inte ut som om det skulle bli en så farlig etapp, några kilometer uppför berget och sedan åka på skrå och genast efter vattendelaren bar det utför mot Tänndalen. Jag återställde stugan i det skicka jag fann den i och började sakta sakta rulla upp för backen. Jag hade hunnit glömma den djupa snön, men nu gjorde den sig starkt påmind. Bottenlöst och brant kan man summera de första tre timmarna den dagen. Jag fick göra stora slag för att sakta vinna höjd. Men när jag kom upp ovanför trädgränsen hade snön blåst bort och det var mera packat. Jag fick fäste och kunde styra mer rakt upp för berget. Jag skråade och kunde ta mig ner till Tänndalen via skoterspåren som dök upp på andra sidan fjället. Då gick det plötsligt snabbare och jag tyckte det var roligt igen, även om kroppen var slut efter ansträngningen. Jag kom ner i samhället och jag fick skjuts till vandrarhemmet efter att jag hade ringt och pratat med dem. Jag fick en öl och mat efter den efterlängtade bastubadet. Fick ett stort eget rum där jag hängde nästan all min packning på tork.

 

Lördagen 20/2 Axeln och Röros

Jag vaknade förvånad över att jag inte kunde ta mig ur sängen pga smärtan i höger axel. Jag fick rulla ur sängen med armen tryckt mot kroppen för att inte rubba den ur läget. Jag tog mig till frukosten och efter kaffe och macka bad jag om hjälp i receptionen att finna en läkare som kunde konstatera vad det var som hänt mig. Alla läkare i Tänndalen och grann byn Funäsdalen hade stängt. Men som tur var skulle maken till vandrarhemmets ägarinnan åka till Röros och den årliga marknaden, tillsammans med några kamrater. Jag lovades plats och jag fick en tid hos läkaren i Röros. Där konstaterades en inflammation i kulleden i axeln och jag ordinerades antiinflammatorisk medicin och en till två veckors vila. Det var så att säga dödsstöten för mitt projekt och jag fick avbryta min framfart mot Abisko.

Diskussion

Beslutet

Beslutet att bryta var ganska enkelt. Orsaken var min axel, men underliggande låg också den mycket motiga starten som gav tyngd åt beslutet, den nedbrutna kroppen i den tunga lössnön. Den tunga pulkan hade jag ju en lösning på, så det var inte en orsak. Däremot bidrog den till mitt fall i det att den förorsakade en överansträngning som resulterade i det akuta läget jag hamnade i med axeln. Hade jag fortsatt med skadad axel hade jag kunnat försätta mig i situationen att jag skulle ha varit tvungen att tillkalla Fjällräddningen. Det hade varit väldigt onödigt och egoistiskt.

Vad blev fel?

Om vi går tillbaka lite till planeringen. Om jag tittar på hur jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Jag tror att jag skulle ha provpackat pulka med maxlasten, alla grejor, och då gjort en provtur för att ha insett att något skulle ha gjorts. Detta hanns inte med någon gång, blandannat för att ansamlandet av material på gick in i det sista, exempelvis maten och bränslet tillkom sista veckan. Jag skulle också ha bett någon av mina lärare titta på packning i sin helhet, något som aldrig hanns med. Det jobbet som Ulrik hjälpte mig med skulle ha gjorts innan jag gav mig iväg. Detta hade inte hänt om jag haft en partner. Om vi hade varit två hade man kunnat dels delat bördor, men också mer kritiskt granskat packningen och dess innehåll. Om jag skall göra om det skulle jag förmodligen inte göra det solo. Men vem vet. Kanske är det en solo revansch som skall till?

Onödigt tungt?

Men hade jag verkligen för mycket utrustning med mig? Svaret är ganska komplext. Det är ju så att det hela tiden är en balans mellan säkerhet och vikt på utrustning. Jag tror att jag definierat turen lite för högt på farlighets skalan. Det är nog ett svar på en osäkerhet hos mig, men samtidigt är det vinter och marginalen mellan liv och död är hårfin. Jag upplevde ju minus trettio gradiga förhållande och då är det inte mycket mellan liv och död. Lägg dig i en driva för att sova lite och du vaknar aldrig mer. Tjugo minuter utan handskar och risken är mycket stor att du förfryser någon lem och du måste amputera. I de förhållandena kan ett haveri på ett kök vara fatalt och är då ett extra kök för mycket att bära? Jag tyckte inte det och packade ner det. Samtidigt är en för tung pulka en säkerhets risk i det att den kan dränera kroppen på energi och du orkar inte ta dig ur farliga situationer. Eller att du går dig för svettig och kyls ner och drabbas av hypotermi.

Annan planering

Något jag skall göra annorlunda är att planera upp flera depåstopp. Jag hade valt att skicka två paket i förväg med proviant. De innehöll mat för tjugo dagar och bränsle och lite valla. Jag hade med mig mat för 22 dagar, något som väger otroligt mycket. Här måste dock finnas en säkerhetsmarginal på några dagar anser jag, så om det stormar och man blir inblåst skall maten inte tryta utan man skall kunna ligga stilla några dagar och inte ge sig ut i det värsta ovädret. Men en buffert på en vecka är för mycket.

Axeln

Axeln då? Kom det bara plötsligt? Nej. Ca två veckor innan start, alltså i början av februari fick jag ont i axeln, det liksom gjorde ont att lyfta armen rakt ut från kroppen. Mycket irriterande. Jag tänkte att det var en nerv som låg i kläm, för så kändes det, Det högg till som om en kniv stacks i axeln, och lika plötsligt försvann det. "Aha, det handlar om att inte ha armen i det läget" tänkte kroppen och undvek dessa vinklar. Det smärtade till då och då, mer eller mindre, men jag tänkte inte så mycket på det. "Hoppas det går över innan jag startar" tänkte jag, som om det var en förkylning eller lite skoskav. Planering och förberedelse och tre prov i skolan sista veckan gjorde att jag fick tunnel seende och stirrade blint på den 15/2. Dagen D. Axeln var inte bra, men kändes inte så ofta. Överansträngningen gjorde inflammationen akut och det tog stopp.

Vad blev rätt?

Jag skulle vilja säga att jag faktiskt är ganska nöjd med planeringen på det stora hela förutom de förbättringar jag nämner ovan. Jag har under ett års tid gått med resan i tankarna i princip hela tiden och tänkt mig in i de flesta scenarion och de flesta olika situationer som jag skulle kunnas tänkas hamna i. Jag har haft en mental förberedelsetid och när jag sedan ställts inför situationer som jag övat på mentalt, har jag reda kunnat även om det bara varit teori. Den tid jag ändå var ute och de provturer jag gjorde så fungerade min utrustning och jag väldigt bra. Jag hittade en fin rutin innan jag ens hunnit ut på resan. Sakerochting fann sin plats i tältet och jag kunde leva där bekvämt och tryggt. Jag är glad över att jag tog beslutet att bryta, men mest glad över beslutet att göra resan. Det handlar om att bestämma sig, sedan faller det mesta på plats. Puh såg på sina två tassar. Han visste, att en av dem var den högra, och han visste, att när man hade beslutat sig för vilken som var den högra, så var den andra den vänstra, men han kunde aldrig komma ihåg, hur man skulle börja. A.A. Milne

 

Källförteckning

 

Böcker:

 

  1. Olsson Göran, (2003) UTFÄRD, packad och klar Örnsköldsvik: Argasso bokförlag

  2. Fält Lars, Källman Stefan (1988) Handbok Överlevnad Uppsala:Almquist&Wiksell 1991

  3. Fält Lars, Källman Stefan (1989) Överleva vintertid på naturens villkor Västerås: ICA bokförlag

  4. Fält Lars (2001) Vinterfärden Värnamo:Wahlström&Widstrand

  5. Grundsten Claes, Palmgren Göran Fjällboken Stockholm: Prisma Bokförlaget

 

Hemsidor:

http://www.utsidan.se

http://www.helsport.no Tält tillverkare

http://www.hilleberg.se Tält tillverlare

http://www.primus.se Kök och kastrulltillverkare

 

Artiklar:
UteMagasinet 2001 nr 7 sid 24 ”Drömturen i Fjällen, Elin och Åsa åkte 130 mil på skidor ”

 

Personer jag rådfrågat:
Magnus Johansson Lärare vid Älvdalens UtbilningsCentrum.
Elin Engerström, äventyrerska.
Fredrik Malmgren Ky8

3Fält Lars (2001) Vinterfärden

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-06-09 16:10   Sara_B
Inpirerande resa du har gjort! Bra skriven rapport också! :) Nu vill jag ha vinter och snö och gå på långtur!!!
 
2009-06-09 21:48   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 5
Nååå..? Blev du godkänd?
Intressant och lärorikt att läsa för en nybörjare i vinterfjällen. Riktigt så långt kommer jag väl aldrig att åka, men en rejäl tur i Sarek kommer allt närmare.
 
2009-06-09 23:07   Staffan Andersson
Betygsätt gärna: 4
Mkt inspirerande och nyttig läsning.
 
2009-06-13 21:43   bensson
Tack, jo jag fick godkänt på hela kursen. tack för lovord! Kul att ni gillar den. Henke
 
2009-06-16 16:44   plaskdaja
Betygsätt gärna: 5
Väldigt bra skrivet. Att du inte tog dig upp till Abisko är inte hela världen. Du tog två mycket stora beslut.
1. Att överhuvudtaget ge sig iväg på en 100 mils skidresa i ensamt magestät kräver mod.

2. Att ta beslut att avbryta en expedition man förberätt under ett år är kanske en större prestation än att faktiskt nå målet.
 
2009-06-16 17:34   bensson
Tack så mycket Daniel! Det var vänligt!
 
2009-07-20 16:04   karins
Betygsätt gärna: 5
Mkt intressant läsning och starkt av dig att bryta expeditionen. Det i sig är en stor prestation. Jag har själv kämpat i tung snö m pulka i samma område. Dock m betydligt lättare packning. Ändå jättejobbigt!
 
2009-08-30 20:29   afuecker
Betygsätt gärna: 4
Väldig intressant läsning och i mitt tycke ganska
klok beslut till avbrottet av turen.Även om det svider.
Hälsningar A.
 
2009-09-27 11:46   fanat1c
Betygsätt gärna: 4
Intressant rapport. Dock så måste jag kritisera ditt säkerhetstänkt. Att ta med sig två kök är galet. Det är som att en militär skulle ta med sig två vapen ifall ifall. Vikten och hur snabbt du kan röra dig är i sig en säkerhet då du exponeras kortare tid för kallt väder, risk för storm etc om du kan röra dig snabbare.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar