Sjungande skär på soldränkt is

En grupp friluftssugna skridskoåkare kör en tur på Norrviken.

Dagens sammordnare David, gav tydliga direktioner...

"Vi träffas på Norrviken (Sollentuna) 10.30. Här finns en plogad och hyvlad bana på typ 1,5 mil. SMHI säger: 1 plusgrad och sol mellan 12-14, då ska vi sitta på vår fikaplats och njuta!"

Den aktuella morgonen fick jag hasta upp på vinden för att leta efter mina långfärdskriskor. De användes inte över huvud taget förra vintern men de borde finnas där. Jag fick lyfta unden ryggsäckar, gröna flytpontoner och en hel del annan bråte som samlats under det senaste året. Under alla grejer stod en ryggsäck som jag kände igen. Säcken låg där så som jag lämnade den 2009, packad! I säcken fanns skridskorna, på ena sidan satt kastlinan fast i sina fästen och i det övre topplocket låg isdubbarna samt ett litet bryne... Härligt, bara att ge sig iväg.

Efter att ha packat lite torra kläder i en vattentät säck och gjort en härlig fika satt jag så i bilen på väg ut mot Norrviken. Jag svängde förbi St: Eriksplan där jag hämtade upp tre personer som ville samåka till sjön. Vi skulle bli 12 - 14 personer denna dag. Väl framme vid Norrvikens IP tog ordningsvakter vid och guidade oss till en parkeringsplats, det var helt tydligt att vi inte skulle bli ensamma på isen denna dag.

Molnen ligger över sjön men en glad åkare har sett blå himmel och fått på sig skridskorna... Säsongspremiär---

Vi var en saliga blandning åkare i vår glada och hoppfulla grupp. En person gjorde sin första tur någonsin, en annan hade redan denna säsong kört en massvis med mil. Himlen var mörk och solen frånvarande. Klockan var 11.00 och David skulle få det hett om öronen om inte solen tittade fram som han lovat. Vi satte av på den hyvlade isslingan. 1.5 mil mätte slingan som vi skulle åka och den började i motvind. Jag hade mina långa skidstavar med mig och skrinnade snart iväg mot framtiden. Det tog inte många skär innan känslan infann sig, känslan att bli ett med skäret. När skriskons skarpa kant suger tag i den hårda isytan och med ett huj skjuter fart framåt, då kitlar det till i skälen. Med ordentliga stavtag och långa gungande skär ökade farten för varje stavtag jag tog. Jag tittade upp. Molntäcket började spricka upp och solen kikade fram. Jag tittade på klockan den visade 11.45. och kort där på var det klarblå himmel ovanför oss, David var nu vår hjälte.

Gänget ger sig av mot den blå soldrypande himlen...

Jag körde i ett eget tempo. Efter att ha rundat en udde fick jag vinden i ryggen och farten ökade. I skäret tog jag av mig stavarna och lät gunget i kroppen skapa framdrivningen. Glädjen spred sig ut i varenda cell i kroppen. Ljudet som uppstår när stålskenan slår mot den stenhårda isytan är karaktäristiskt. Det sjunger om stålet. Att åka på ett nästintill friktionsfritt underlag utan att behöva ta i är fantastiskt. För mig är det själva grejen, njutningen med skridskoåkning. Jag plockade fram min pocketkamera och filmade en sekvens för att minnas detta tillälle och den glädje som så lätt kan åstadkommas av lite smärtfritt liv.

http://www.youtube.com/watch?v=6YqaSRi9_mI

Det är lustigt vilken känsla som kan frambringas bara av ett ljud. Hur tydligt är det inte att varje aktivitet har sitt eget läte framkallar en viss känsla i kroppen. Skridskons slag mot ytan är glädje för mig.

Jag kikade mig omkring. Området tillhör de lite finare i Stockholms kringregioner. Villorna som passerades var inte nådiga. Var och varannan tomt hade badtunna. På ett ställe körde vi förbi en 5 åring som studsade fram på en motordriven fyrhjuling på en bana på tomten.

Säg den glädje som varar. Jag hade kommit ner till änden av sjön och det var dags att åka tillbaks längst motsatt sida. Vad händer om man har medvind åt ena hållet? Åt andra hållet blir det MOTVIND. Eftersom jag hörde till de med lite högre skridskoerfarenhet (30 år på ishockeybanorna) fick jag invänta de andra i gruppen. Solen sken och det var bara att vända ansiktet mot den. Tiden upphör nästan att existera när man har vårsol i ansiktet det är fantastiskt att känna solens strålar värma på.

Gruppen återsamlad efter en vindiryggen upplevelse...

Jag och Davids Lina... som åter var glad efter att ha vurpat på sina knän... och nästan sålt skrillerna på stående fot... :-)

Jag, David och Simon, mina härliga klasskamrater från Friluftsutbildningen i Årjäng 2004-05.

Snart var gruppen åter samlad och det började pratas fikaplats. Den mest rutinerade skickades iväg som förtrupp, Davids pappa. Vi kämpade oss mot vinden. På en liten vikliknande plats slog vi läger. Fika packades upp och den större delen av gruppen satte sig ner på bryggan som fanns där vi stannat. Det blåse rejält och några små gnäll kunde höras över platsvalet. Om gruppen var av blandad karraktär, åkmässigt, så var det likadant vad det beträffar friluftslägerfikaplatsvalserfarenhet. Jag och mina två vänner + flickvän, som gått samma årslånga friluftsutbildning som jag, valde att fika inne vid strandkanten. Vi slog oss ner i slänten bakom vassdungen som fanns på platsen. I total lä satt vi och petade i oss våra mackor, chokladbollar och vårt kaffe medans vi såg hur vinden slet i den övriga gruppens fika. En efter en kom de och hälsade på oss, alla lika förvånade över att det inte blåste där vi satt.

Fika i läfyld slänt... på friluftssätt...

Den mindre rutinerade delen av gruppen fikar i blåsten... :-) Bilden tagen från vår plats.

Med ny energi satte vi av upp mot vinden med sjungande skär. Jag kikade upp mot skyn. Där uppe cirklade en rovfågel högt uppe i det asurblå. Jag blev som vanligt glad av den synen, en stark upplevelse. Efter ett par minuters åkning passerade jag en udde. En person hade riggat sin isjakt och satte av ut över isen. En sån måste snart prövas, det såg ut att vara hur roligt som helst. Efter ytterligare skridskoskär och flertalet stavtag i den friska vinden var jag åter vid utgångspunkten för vår runda. Turen var avslutad.

Isjakt lockar...