Artiklar > Padjelanta - fjällstugornas historia

Padjelanta - fjällstugornas historia

Av: peter.antman

Nationalparken Padjelanta ligger mellan det mer kända Sarek i öster och Norge. Padjelanta betyder ”det högre landet” på samiska (Badjelánnda) och har sedan urminnes tider spelat en stor roll som  betesland för renarna. Det finns tusenåriga fångstgropar från tiden för jakt av vildren, likväl som hundratals år gamla lämningar från samernas sommarboende när de följde de tämjda renflockarna till deras sommarbete.

Man vandrar över mjukt böljande fjällåsar genom ett landskap starkt påverkats av istiden. Skog saknas nästan helt, vilket gör att moräner, dödisgropar och andra isälvlandskapsformationer framträder tydlig. Den kalkrika berggrunden bidrar till en sällsynt rik örtvegetation, ja, närapå ett botaniskt paradis om man lyckats pricka rätt tid på året. Blommor som är sällsynta och svårfunna på andra platser kan här växa i överflöd. 

Midnattssol över Stalloluokta

Överallt inramas landskapet av höga fjäll och glaciärer, Sarek i öst, Sulitelmafjällen i syd och ett pärlband av vita norska toppar i väst.  Vatten har därmed också en framträdande plats i Padjelanta. Det porlar i otaliga bäckar som avvattnar de kringliggande fjällen, det brusar i forsarna som för vattnet ner till några av fjällens största – och antagligen vackraste – sjöar. 

Nationalparken skapades för att skydda just de fina sjöarna i Padjelanta och dess vidsträckta hedar. Under femtiotalet hade nya vattenregleringar börjat diskuteras och sjöarna i Padjelanta sågs som möjliga resurser för vattenkraft. Erfarenheterna från hur lättvindigt Suorvadammen kunde skapas i seklets början genom att bryta ur vattendragen ur det alldeles nyskapade Stora Sjöfallets nationalpark förskräckte. Som ordföranden i Fjällklubben Tore Abrahamsson skrev senare: 

”överdämd natur, förstörda fiskevatten, spolierade renbetesmarker, förödda miljöer för människor, djur, fåglar, växter”

Ett flertal föreningar, så som Svenska Turistföreningen, Svenska fjällklubben och Naturskyddsföreningen, drev aktivt kampanj för att göra nationalpark av området. Svenska Turistföreningen ville, ”att Padjelantas karaktär av vildmark bevaras” och att ”en kommersiell turistexploatering måste undvikas”.

1962 blev Padjelanta nationalpark. Numera ingår Padjelanta i världsarvet Laponia tillsammans med bland andra Sarek nationalpark.

STF i Padjelanta

Sedan lång tid tillbaka hade STF varit verksamma i området. Idag sträcker sig Padjelantaleden från Akkajaure med startpunkt i Änonjálmme (eller alternativt Vaisaluokta) i nordväst till Kvikkjokk med sista stuga i Njunjes i sydöst. 

Redan från starten 1885 var turistföreningens blickar riktade mot Kvikkjokk. Kvikkjokk låg förvisso ensligt med dagens mått, men var ett aktivt samhälle som periodvis haft gruvdrift och gästgiveriet i Kvikkjokk hade fler prominenta besök under senare delen av 1800-talet, bland andra av  kung Carl XV och prins Oscar II. Det  var heller inte många år sedan man ännu trodde att Sulitelma var Sveriges högsta berg.

Längre in mot Tarradalen låg hemmanet Njunjes bebott av släkten Holmbom sedan 1830-talet. För Holmbommarna tillhörde en tur till Sulitelma inte ovanligheterna och man rörde sig obehindrat längs med Tarraälven, där man ofta bodde månader i sträck under somrarna för att bedriva fiske och jakt.

För samerna själva var detta förstås ingen vildmark. Förbi Njunjes och genom Tarradalen gick bara en av många flyttleder på väg från vinterlandet österut till sommarlandet västerut i Padjelanta. 

Av betydelse är förstås att Kvikjokk också var Linnés väg in i detta fjällrike. Padjelantas skönhet var långtifrån okänt för den lärda delen av Sveriges befolkning. Redan 1695 korsade Olof Rudbeck den yngre Padjelanta på sin kungliga expedition för att utforska midnattssolen och norrskenet. Som så många efter honom kunde han tränga in i denna för honom närmast skrämmande vildmark tack vare nätet av stigar och samevisten som redan fanns där. Samerna visade vägen, bar packning och förplägade de svenske äventyrarna och vetenskapsmännen.

Kalvmärkning i närheten av Stalloluokta

Föreningens första fjällstuga, Varvekkhyddan, uppfördes längs med leden till Sulitelma. 1889 uppfördes en stuga också på andra sida Tarrätno, Tarraälvshyddan. Samma år bidrog man också till att en kammare i Njunjes inreddes för att kunna härbärgera vandrare. Släkten Holmbom kom att spela en oöverskattbar roll för den tidiga fjällturismen i området som guider.

I en fin skildring från 1895 beskriver två kvinnliga vandrare turen mellan Njunjes och Virihaure som 

"vilda fjälltrakter utanför den vanliga stråkvägen; här är tält nästan oumbärligt, då man kanske får länge leta efter lappar vid Virijaure, om de öfverhufvud taget ligga kvar där alls längre fram på sommaren"

Denna del av Padjelantaleden torde tämligen fort blivit väl frekventerad, som en vandrare skriver några år in på 1900-talet: "Om en timme äro vi vid Somarlapa, ett stort klippblock, som bildat en liten grotta, hvilken tjänat många vandrare till skydd och äfven nattläger. "

Att ta sig in i Padjelanta från Akka stötte däremot på större svårigheter. Det går inga renflyttleder i nord-sydlig riktning. För att ta sig fram krävdes långa turer över sjöar och älvar. Den antagligen första som vandrar något som liknar den moderna Padjelantaleden är John Österström, skildrat i STF:s årsbok 1909.

Vid Stora Sjöfallet möter han  upp med sina vägledare Erik och Oskar Holmbom samt lappmannen Nils Jovva Pirak. Från Stora Sjöfallet tar de sig fram i båt lånad från en same uppmot Vaisaluokta:

"Från Kvikkjokk medförde mina nya män ett Turistföreningen tillhörigt tält samt en större renhud. Det var nu slut med såväl nybyggen som turisthyddor, och lappkåtorna kunde vi ej bestämdt räkna på; därför var det nödvändigt att medtaga ett litet »krypin»."

Från Vaisaluokta vandrar de över Boalnotjåhkkås västsida, där idag Nordkalottleden sträcker sig från Vaisaluokta och ansluter till den moderna Padjelantaleden vid Sallohaure. Över Kutjaure åker de båt; dock först efter att en av de medföljande samerna tvingats "gå rundt sjöändan, vada öfver den ganska djupa Sepirjokk och hämta båten", som ligger på andra sidan sjön. Samma sak upprepas när de lämnar Sallohaures sameviste i en för lite båt och Oskar Holmbok och Jovva Pirak "sprungo strand" till Låddejåkko.

Under många år framöver handlade vandring denna väg just om att nyttja utlagda båtar. Det skulle i praktiken dröja ända till statliga domänstyrelsen tog över innan också turister kunde "springa strand" denna väg in till Staloluokta.

1917 kan man läsa i årsskriften om nästa ansats att skapa en led genom Padjelanta:

"Här förelåg en ny uppgift av betydenhet. En led uppför Stora Luleälvens sjökedja ovanför Stora Sjöfallet till Vastenjaure och Virijaure och sedan utför i Lilla Luleälvens dalgång (Tarre-dalen) ned till Kvikkjokk bleve uppenbarligen en naturlig fortsättning på den led, Föreningen anordnat upp till Saltoluokta vid tröskeln till »Sjöfallslandet». Väl kunde denna nya led svårligen komma att locka några andra än ganska härdade vandrare, men det syntes i alla fall önskligt, att framkomstmöjligheterna något underlättades."

I skriften lyfter styrelsen fram betydelsen av "den expedition" som ett flertal ledamöter genomfört längs den framtida sträckningen av Padjelantaleden och de rön dessa gjort: "vilket under de närmaste åren torde bli en av de viktigaste punkterna på Föreningens program".

Märkligt nog kom det ändå att dröja länge innan STF mer på allvar började bygga ut lederna in mot centrala Padjelanta. Förvisso upprättar föreningen en stuga i Vaisaluokta 1923, som inköps från anläggningen i Suorva, vackert skildrat av en samtida vandrare:

"Vaisaluokta har ett överdådigt läge och alla förutsättningar för att bli en centralpunkt för högsommarens turistliv i dessa trakter. Det är ett stycke leende och vänlig natur mitt i den oförfalskade vildmarken, omgiven av ett landskap, vars storslagenhet faktiskt sätter Kebnekaisetrakten litet grand i skymundan."

Och i Sallohaure finns vid denna tid en statlig båt utlagd som hjälper vandrare. Först på 1930-talet sätter föreningen verkligt fokus och kraft på Padjelanta. Under ett par decennier rösas leder, byggs kåtor och läggs i båtar.

1933 rösas leden in mot Staloluokta från Njunes till den lilla fjällsjön Tarraluopal och 1938 står den färdig in till Staloluokta, där man samma år förvärvat en kåta. Samtidigt anläggs kåtor i Såmmarlappa och Taraluopa. 

1939 skriver man om sina planer att placera ut roddbåtar i sjöarna Kutjaure och Sallohaure "för att från Vaisaluokta underlätta färden till Viri- och Vastenjaure." På dessa sjöar börjar man sommaren 1939 annordna regelbunden motorbåtstrafik. I rask takt bygger föreningen därefter ut kåtor också längs leden mellan Vaisalouokta och Staloluokta. 1948 finns det fem kåtor längs denna led:  Vaisaluokta, norra stranden av Kutjaure, Vastenjaureluspen, Jaurekaska, Staloluokta.

I början av 50-talet läggs den motordrivna båttrafiken ner. I stället satsar man på förbättring av leden. Både Sieberjåhkå och Låddejåhkå får broar under denna tid. Leden dras om för att anspassa till detta och kåtan i Kutjaure flyttas. Över Vuojatädno vid Vastenjaure och Miellädno vid Arasluokta måste man ännu ro med båt.

Under 1950-talet börjar också Fiskflyg med pontonplan i Padjelanta. Under sommaren har de regelbunden trafik för att frakta ut fisk för kommersiell försäljning från vistena. Denna flygtrafik öppnas också upp för turister, vilket i ett slag gör Padjelanta med tillgänglig. 

När nationalparken skapas har således STF i praktiken redan skapat en "Padjelantaled", med kåtor, en stuga i Staloluokta, och båttrafik, som är populär bland vandrare. När Domänstyrelsen tar över förvaltningen av området ökar ambitionerna: "Föreningens befintliga leder kommer i viss mån att läggas om av domänstyrelsen, och några av föreningens replipunkter kommer helt att ersättas av de stugor domänstyrelsen uppför", står det i årsboken 1964.  I folkmun fick den namnet ”gasolleden” eftersom de moderna stugorna hade gasol både för kök och värme.

Padjelantaleden i dag

Genom Padjelanta går den cirka 15 mil långa sommarleden Padjelantaleden. Till den ansluter sig Nordkalottleden. Padjelantaleden ägs och underhålls av Länsstyrelsen, vilket också gäller stugorna inne i själva nationalparken. Leden drevs under flera år av Padjelanta ekonomiska förening, som är en samarbetsförening mellan samebyarna Sirges, Jåhkågasska och Tuorpon. Idag sköts den av Badjelánnda Laponia Turism.

Gasolleden

Nordkalottleden är en 80 mil lång led som startar i Kautokeino  i norra Norge och som går genom Norge, Finland och Sverige och slutar i antingen Sulitelma eller Kvikkjokk. Det finns flera anslutningsleder till den och på flera sträckor går den in i andra leder, så som Kungsleden och Padjelantaleden.

Nordkalottleden har två egna sträckningar som ansluter till Padjelantaleden. För det första en delsträcka som går från samevistet Vájsáluokta (som man når från Ritsem med samma båt som man tar för att komma på Padjelantaleden) förbi Kutjaurestugan för att sedan ansluta till Padjelantaleden mellan Kisurisstugorna och Låddejåkkåstugorna. Detta är den ursprunglig leden in till Padjelanta. För det andra en delsträcka som går från Staloluokta till Staddajåkkåstugorna och om man så önskar Sårjåsjaurestugan och sedan vidare in i Norge. 

Inne i Padjelanta dominerar de mindre 6-bäddsstugorna. De är praktiskt inredda med tre våningssängar, en liten köksdel med gasspis samt ett torkrum med gaskamin. Både kök och värme drivs av gas I Kisuris och Låddejåkkå finns dessutom ett större sex-rumshus med gemensamt kök. Storstugan i Staloluokta är mer lik en fjällstation. 

För samtliga stugor i Padjelanta finns det stugvärd på plats under den öppna säsongen, som sträcker sig från början av juli till början av september. I Padjelantastugorna finns ingen centralt arrangerad försäljning av proviant. Numera ska dock stugvärarna ha viss basproviant som de tar med sig själva. På padjelanta.com kan man se vad varje stugvärd har till försäljning.

Kisuris

Den moderna sträckningen av Padjelantaleden tar sin utgångspunkt i Änonjalme, passerar Akkastugorna och går via det så kallade treparksmötet till Kisurisstugorna. 1965 uppförde domänverket en stuga med tjugo bäddar där, numera 22 bäddar. Denna stuga består av fem 4-bäddars- och ett 2-bäddarsrum. I dag finns också två 6-bäddsstugor. En stuga är alltid öppen.

Kisurisstugan

Kisurisstugorna ligger något hundratal meter efter broarna över Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå. Landskapet är starkt påverkat av istiden. Stugorna är placerade som på terrasser med 20 meters trappsteg till nästa terrass. Runt dem ligger djupa så kallade dödisgropar där stora isklumpar blev liggande när isen drog vidare. Nu är bara hålen kvar då isen sedan lång tid tillbaka smält. 

Vatten rinner normalt ur en slang, vilket är skönt eftersom man annars måste gå nerför en brant grus- och sandbacke till höger om storstugan. Ett imponerande arbete har lagts ner för att få detta att fungera då 800 meter slang med en fallhöjd av 10 meter har lagts ut i vattendraget upp mot berget Sjpietjav (1041 meter).

Omgivningen runt stugorna är ytterst platt, så vill man tälta i deras närhet är det inget problem.

Stugorna har under flera år sköts av ett äldre par från Vájsáluokta och är i fint skick. Viss proviant kan finnas här och även möjlighet att köpa glödbröd tillagad på traditionell vis över eldstad i kåta samt fisk.

Låddejåkka

Precis som i Kiuris uppförde Domänstyrelsen en stuga med 20 bäddar vid Låddejåkk 1965, numera 22 bäddar. Två 6-bäddsstugor har också tillkommit, varav en lite större och rymligare modell uppförd inför ett planerat besök av kungen. En stuga är alltid öppen.

Låddejåkka

När man kommer vandrande från Kisuris ser man nu stugorna som i en djupt nerskuren dalgång på en deltaplatå från istiden där Låddejåhkå  rinner fram. Det är oerhört vacker, med den typiska grå-gröna färgen av tusenårigt och grumligt glaciärvatten. Backen nerför är riktigt brant och krävande och med lite tur målade vit av fjällsippor. Strax före stugorna passerar man ett renstängsel som skiljer Sirkas (med huvudfäste i  Vájsáluokta) och Jåhkågasskas (med Árasluokta som största viste) samebyar och renar.

Till vänster ligger stugvärdsstugan och nästan rakt fram den stora sexrumsstugan. Nedanför denna, på en grästerass, ligger två sexbäddsstugor, varav en lite rymligare. Vatten rinner ur en iordningställd träränna. Tvätta sig gör man nedströms längs spången mot toaletterna. Det är också möjligt att gå ner till deltat och bada om man följer en stig mellan stugorna och ner genom björk- och videsnår. Här finns gott om tältplats, men det kostar numera att tälta invid stugorna inne i Padjelanta.

Platsen för stugorna visar typiskt hur samevistena var placerade i skogskanten när det fortfarande bedrevs så kallat intensiv renskötsel. Här låg mycket riktigt ett viste i början av 1900-talet. När samerna slutade att vandra med renarna till sommarbetet i mitten av 1950-talet och i stället började flyga med sjöflyplan flyttades vistena ner till stränderna där flyget lätt kunde landa. Där har de blivit kvar eftersom man ganska snabbt började bygga fasta anläggningar i form av torvkåtor och idag vanliga hus trots att de numera är med lättlandade helikoptrar man i första hand tar sig upp.

Låddejåhkå som ju betyder fågelbäcken har mycket att bjuda den ornitologiskt kunnige. I den varma dalen med ett för platsen ovanligt björkbestånd och ett långsträckt delta ut mot Vastenjávrre  fungerar närmast som en fågelkuvös. Här hittar man ripa, stenfalk, kungsörn, bergfink, strandpipare och mycket annat. Vid bron över jokken ska strömstare vara lätt att iaktta och följer man stigen mellan husen kan man enkelt komma ner till deltat 10 meter ner.

Arasluokta

Arasluokta är ett klassiskt mål på vägen in till Staloluokta. Om sitt möte med Arasloukta skriver John Österström 1909:

"Vid tvåtiden på natten äro vi i närheten af lapplägret, som ligger där tyst och stilla. Först när vi äro alldeles inpå kåtorna, komma alla hundarna som vanligt rusande emot oss och väcka invånarna. Detta lappläger, som bestod af sex kåtor, låg emellan Ajatsjaure och Melätno. Folket, som bodde där, tillhör Tuorpon- och Sirkaslapparna, talar god svenska och flyttar efter Lilla Lule vatten, i motsats till Kuljoklapparna, som flytta efter Stora Lule vatten. Pirak går före och orienterar sig samt utväljer åt oss en kåta, som bebos af en lapsk lärarinna Maja, jämte hennes bror och föräldrar. Brodern och systern, som ligga på vänstra sidan i kåtan, flytta öfver med sina bäddar till andra sidan och lämna oss välvilligt plats. Vi äro tacksamma att få hvila, men sömnen stores alltemellanåt af hundarna, som springa fram och åter under kåtväggen, samt en get, som på morgonsidan ovillkorligen vill in, för att bli mjölkad, påstår lappgumman."

 

Likt i Låddåjåkka har vistet flyttat. Tidigare låg det upp längs med Miellädno. Även kåtorna har legat på lite olika ställen run Arasluokta. I samband med att bro byggdes över Låddejåhkå byggdes också en kåta med redskapsbod på Norra sidan av Miellädno för att passa bättre med stigen. Padjelantaskildraren Svante Lundgren var dock inte nådig mot denna kåta "Den kåta vi bor i kan saklöst få mögla ifred". I stället förespråkade han en ny kåta i vistet vid sjön: "Sedan nu lapplägret flyttat till Arasluokta finns det inget skäl att ha leden och kåtan inne här i videlandet"

Arasluokta

Árasluokta är sommarviste för Jåhkågasskas sameby. Man ser redan på håll att det är ett tämligen stort viste med gott om moderna hus. Här går ofta helikoptrarna  i skytteltrafik i kalvmärkningstider. Stugorna ligger en bit från de andra husen i vistet och man når dem genom att svänga av till höger från stigen vid skylten. En klunga av bruna stugor ligger strax invid en krök i den sävliga Árasjåhkå. Domänstyrelsen byggde inledningsvis en fyrabäddars och en sexbäddarsstuga i Árasluokta. Här finns idag sex stugor, fyra med sex bäddar och två, de längs bort och närmast ljungen (och myggen), har fyra bäddar. På grässlänterna finns gott om tältplatser.

I Árasluokta sköts stugorna av två samefamiljer som bor i vistet och inte i den stugvärdsstuga som ligger stängd en bit från de andra stugorna. I den blå stugan som ligger närmast till höger bortom turiststugorna bor sonen och en liten bit till vänster ligger en grön stuga där modern bor. I Árasluokta kan man nästan räkna med att det finns rökt fisk, torkat renkött och glödkakor. 

Mellan turiststugorna och vistet ligger en vacker och ståtlig kyrkkåta som syns på långt håll när man närmas sig Arasluokta. Under sommaren anordnas ett par kyrkhelger med gudstjänster då en präst flygs in till vistena. 

Staloluokta

Staloluokta är navet i Padjelanta. Här finns lämningar så gamla som från stenåldern. När Linné passerade Staloluokta på sin Lappländska resa 1732 fick han båtskjuts av samerna här till Norge där han fortsatte till Atlantkusten.

Staloluokta

Stáloviken ligger skyddat och vintertid blåser varma västvindar från Atlanten in och bidrar tillsammans med den kalkrika grunden till en ovanlig frodighet. Gott fiske, bränsle från Padjelantas mest omfattande björkbestånd och ett flertal kallkällor har gjort det till en bra plats att bo på. Den store 1800-talsbotanikern Göran Wahlenberg prisade sommarbetet och rödingvattnet kring Staloluokta: ”En sådan Röding med en sådan renmjölk torde man få beskriva som en paradisisk föda”. I början av 1900-talet valdes Staloluokta till storviste av Tuorpon-samerna på grund av närheten till renarnas kalvningsmarker.

Också namnet binder platsen djupt ner i samernas historia då det är länkat till de mytologiska människoätande (men dumma) jättarna (Stállo) som en gång sägs ha konkurrerat om vildrenen. Leden mot Staddajåkkåstugorna passerar  bland annat den stora så kallade Stállostenen på håll.

Den av STF 1916 utsända expeditionen passerar förstås:

"I Staloluokta, som ligger vid botten av en mellan höga stränder inskjutande fjord i Virijaures sydöstra hörn, fanns ett trevligt lappläger med åtskilliga fasta torvkåtor. I dessa, som på grund av de pålagda skifferstyckena hade något sköldpaddsaktigt i sitt utseende, blevo vi synnerligen väl emottagna och hade det varmt och gott på alla vis."

Redan 1931 skriver man i årsboken att en stuga planeras i Staloluokta. tack vara en donation av Henning Persson, son till Martha Persson som tidigare donerat "ett avsevärt bidrag" till den så kallade Konsul Perssons stuga. Av denna plan tycks dock intet hänt. Först 1938 får föreningen en fast punkt i Staloluokta genom köp av en kåta, där man 1939 planerar att också uppföra en kåtabod med inventarier. I sinom tid anskaffas ytterligare en kåta.

I 1961 år årsbok skriver man dock hur vandringsleden blivit allt mer trafikerad, inte minst tack vare den nya flygförbindelsen, och att därför kåtorna "visat sig alldeles otillräckliga". Sommaren 1962 ska därför en tvårums turiststuga med 18 bäddplatser uppföras. Detta blir STF:s sista insats inne i Padjelanta eftersom naturreservatet skapas samma år.

1964 skänker STF stugan i Staloluokta till Domänverket i utbyte mot en ny stuga till i Såmmarlappa. Redan ett par år senare uppför Domänverket en 20-bäddsstuga med 4-bäddsrum och utrymme för stugvärd och proviantförsäljning. Enligt 1973 års årsbok uppfördes ytterligare en stuga för självhushåll i Staloluokta med inventarier av STF och som föreningen disponerade tillsvidare.

Idag består anläggningen av en storstuga. Här finns ett stort gemensamt utrymme och ett riktigt kök med avlopp. Längs en korridor ligger sex 4-bäddsrum. I änden av korridoren ligger tre 2-bäddsrum, varav två är så kallade VIP-rum med eget kök. Tack vare solceller finns det lampor inomhus i korridoren och i tork- och tvättrummen. Receptionen i storstugan är bemannad på morgonen och sent på eftermiddag. 

Bakom storstugan ligger ytterligare en stuga med två avdelningar med sex sängar i varje. Bortom denna ligger toaletterna och ytterligare längre bortom bor familjen som sköter stugorna. Vatten pumpas upp från sjön med en vattendriven pumpanordning. Tältplatserna ligger på andra sidan hängbron längs med stranden. Där finns också toaletter och sopptunnor. 

I anslutning till stugan ligger en vedeldad bastu lite avsides nere vid den lilla sjön Luoppal. Från och med 2011 ingår avgiften för bastun i boendet. Kvinnor och män kan bada vid olika tillfällen och senare på kvällen är det gemensam bastu, Det går en kort spång ner till vattnet, så det är lätt kasta sig i vattnet för att svalka av sig.  Ofta är det iskallt, men det är en liten och grund sjö så varma somrar kan vattnet bli riktigt varmt här. Senare delen av sommaren kan man få sällskap av älg nere vid sjön.

Till Staloluokta finns regelbunden helikoptertrafik under sommaren från Ritsem och Kvikkjokk. Det finns också en mindre, men tämligen välsorterad butik.

Tuottar

Likt stugorna i Kisuris ligger stugorna i Tuottar länges en ny sträckning av Padjelantaleden. Ursprungligen gick leden direkt från Terraluopal via Festajávrre, medan leden nu letar sig upp på en platå över 900 meter i närheten av den så kallade otillgänglighetspunkten. Tuottarstugorna ligger omgärdade av iskalla fjällsjöar där isen kan ligga in i juli.

Tuottar

Likt i Arasluokta uppfördes här en stuga med fyra bäddar och en stuga med sex bäddar i mitten av 60-talet. Idag finns här Fyra 6-bäddars- och två 4-bäddarsstugor. Stugvärden har en egen stuga och bastu. Som i alla andra stugor är en stuga öppen året runt.

Längs med Padjelantaleden finns ytterst få vad. Vi Tuottar finns två vad, som för den ovane kan upplevas som utmanande.

Det första vadet är mellan 5 och 10 meter brett. Till vänster är det som ett litet vattenfall och ovanför det går en serie stenar med strömmande vatten över. Till höger om dessa är det lugnare, men djupare. Man kan välja att balansera på stenarna där det är grundare och mer strömt och med lite tur klara sig över torrskodd i halvhöga kängor eller så gör man ett riktigt vad där det är djupare men lättare att se botten. 

Strax före stugorna är det ytterligare ett vad, kanske 20 meter brett där vattnet kan nå nästan upp till knäna om man inte också här balanserar fram längs en stenkant. Innan vadet upp till vänster på sluttningen står det ofta tält. Stugorna ligger som i ett månlandskap i ett väldigt utsatt läge.

Sjöarna bredvid stugorna är också kända för sitt goda rödingfiske.

Tarraluoppal

Tarraluoppal är något av en knutpunkt. Stugan ligger nära parkgränsen och är antingen den sista eller första Padjelantastuga man möter på sin tur i Padjelanta. Även hit kan man flyga helikopter, vilket kan vara ett bra alternativ om man vill göra Padjelantaleden lite kortare.  En gräsplätt någon kilometer från stugorna är iordninggjord som landningsplats. 

Tarraluoppal

Det är dessutom klassisk mark för fjällturism. När vandrare började komma till Padjelanta var det just denna väg man kom. Någon väg till Ritsem fanns inte, så det var mer naturligt att följa de gamla leder som Tuorpon-samerna följde från Jokkmokk upp mot Lill selet, Kvikkjokk och sedan in genom Tarradalen. På den tiden gick man ofta med bärare, antingen man anlitade samer eller så småningom STF:s fjällförare i Kvikkjokk. En krona dagen betalade man för en same som fick bära 17 kilo vid seklets början och 50 öre dagen för en ren som kunde bära upp till 30 kilo. 

Vid sjön Tarraluopal har länge vandrare stannat till. Upplevelsen av denna plats tycks dock variera lika mycket som fjällvädret. När det stora sällskapet från STF passerar här 1916 upplever de att det "torde här vara den bästa lägerplats man har att tillgå på långa sträckor". I årsboken från 1924 kan man följa ett annat sällskaps vedermödor. Det är lätt att förstå att en bättre led och fasta boningar stod högt på önskelistan:

"Vi hade tydligen överskattat den »ypperliga lägerplats», som resehandboken utlovade vid Tarraluoppal. De lokala agremangerna befunnos bestå av genomblöt gräsmark och ändå blötare videsnår. När vi med oändlig möda fått upp en ordentlig eld för att torka en smula och få litet varm mat, kom alldeles lagom ett formligt skyfall och dränkte alltsammans. Efter en timmes fåfänga försök att få någon sömn i kylan var det bara att ta ner tältet och vandra vidare, och efter några timmar hälsade man med verkligt sentimentala välkomstkänslor den första björken sedan Kutjaure. Detta vackra träd blev hastigt obehagligt talrikt, undervegetationen antog allt grövre dimensioner och blev småningom mer än manshög och ogenomtränglig därefter. Att ta sig fram de tre milen i Tarradalen steg för steg, piskad i ansiktet av de våta grenarna, halkande på hala rötter i den blöta jorden, upp och ner för branterna, och så slutligen råka in i ett myrland av obeskrivlig snårighet, det var bra nära gränsen för vår prestationsförmåga."

Redan 1933 rösades leden från Njunjes till Taraluoplal men enligt årsböckjerna uppfördes ingen kåta här förrän 1941, som Sten Selander omnämner i "Vägen till Virihaure" 1942 som "den torra, fina, rymliga torvkåtan". Fyra unga kvinnor på väg till Staloluokta under 40-talet upplever den inte som lika charmig: 

”Det blev midnatt innan vi nådde den rätt så tråkigt belägna kåtan. Förutsägelsen om kåtan besannades tyvärr. Dåligt risad som den var och utan fällar och filtar, men så länge elden brann var det ju drägligt”.

1943 kompletteras den med bodar där nödiga inventarier nu kan förvaras under lås. 1948 uppförs ytterligare en kåta.

1965 respektive 1966 uppför domänverket tre stugor med sex bäddar var i Taraluopla. Inledningsvis sköter STF om dessa. Idag ligger här hela sex stycken 6-bäddsstugor, varav en alltid öppen.  Nere till höger om bron kan man också tälta. Det går också att tälta bland stugorna.

Läget är strålande vid den kraftfullt strömmande Vássjájåhkå i en nedskuren dal. Det ser mer ut som ett fiskeläger än vandringsstugor. Söderut ligger deltat nedåt Tarradalen.

Staddajåkkå

Staddajåkkåstugorna i Padjelanta ligger just vid gräsen till Padjelanta längs med Nordkallotleden. Från stugorna kan man vandra vidare längs led mot norska Sulitelma förbi STF:s stuga i Sårjosjaure eller mot Peskehaurestugan.

Staddajåkkå

1966 uppförde Domänverket två stugor med sex bäddar var. Idag finns ytterligare en, lite större, stuga, som kallas "slottet".  Den uppfördes i samband med ett planerat kungligt besök 1995, som inte heller blev av.

Stugorna ligger naturskönt invid Stáddájåhkås delta mot sjön Gáhpesluoppal. Den första stugan man passerar är stugvärdens. Normalt sett finns det gott om plats. I genomsnitt 2 – 3 personer brukar övernatta per dygn.

Vatten hämtar man bakom den södra stugan nere vid strandbrinken. Det kan vara lite lerigt och halt. Ett bra tips är att kliva ut på stenen när man hämtar vatten. Till höger nedanför stugan närmast deltat går det bra att bada. Här kan man också få se älg vandra fram längs strandkanten i skymningen med lite tur. Fisket ska också vara fint här.

Denna text har tidigare publicerats i nedkortad version i Fjällstugvärdarnas bok Fjällstugornas Historia.

Peter Antman har också skrivit guideboken Vandringsturer i Padjelanta (2012).

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-04-15 08:11   kjpil
Spännande att få bakgrund till stugorna, vilket gediget researcharbete att sammanställa det!
 
Svar 2020-04-15 19:45   peter.antman
Tackar. Mycket sökande i textarkiven ;)
//Peter
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in