På cykel genom Australien -

4500 kilometer för Amnesty International

"Ska vi cykla till Perth?", frågade Charlotte en eftermiddag. Helt enkelt en sådan där underbar ide, som man kan få när man sitter och tittar på en karta utan någon egentlig anledning.  “Varför inte?”, svarade jag.  En nätt tur på 4500 kilometer från Melbourne,där vi bodde. Dagen därpå började vi träna en smula, eftersom ingen av oss var någon cyklist av stora mått.  Charlotte var helt död efter två kilometer. Men skam den som ger sig, och efter ett par månader hade vi båda förbättrat vår form tillräckligt för att kunna ta oss an sjutti-åtti kilometer per dag, vilket vi tyckte verkade lagom.
En solig morgon trampade vi sålunda från Melbourne för att korsa den enorma ön längs dess sydkust.  Utöver själva cyklingen ville vi också sprida information om Amnesty Internationals arbete för mänskliga rättigheter genom att besöka skolor och kontakta lokala media längs vägen. 

Längs vidlande vägar gick vägen mot Perth.

Slingrande vägar och vackra vyer
Den första sträckan gick längs Great Ocean Road.  Denna slingriga väg hackades efter världskrigen fram ur skogsklädda berg och kullar som vars hisnande branter kantas av klippor och små stränder längs det azurblå Söderhavet.  När vi cyklade genom detta paradis önskade vi dock att vi hade tränat mer.  De oändliga serpentinerna var tunga, vilket gjorde den första sträckan prövande, men stärkande.  
Med 130 mil i benen och 5 veckors vindruvsplockande i armarna befann vi oss i södra delen av bergskedjan Flinders Ranges, strax norr om Adelaide.  Vid det här laget var vi såpass god form att backarna faktiskt var en njutning.  Vi jagade varandra i det varierade landskapet som bjöd på pittoreska vingårdar i de smala dalarna och högplatåer med vidsträckta vyer.

En lördagkväll rullade vi in i Georgetown.  En pytteby i Flinders Ranges som verkade helt öde, tills vi gick in på puben.  Hela byn måste ha varit där.  Alla tyckte att det var fantastiskt att ett par svenska cyklister hade hittat till deras lilla pub, det skulle firas!  Vi bjöds på pilsner och blev på småtimmarna inbjudna till att stanna ett par nätter hos Tracey, den lokala rektorn, som absolut ville att vi skulle “prata Amnesty” i hennes skola.  Naturligtvis kunde vi inte tacka nej till ett sådant erbjudande.  Dagen därpå när bakfyllan började lägga sig kom ett par gossar från Georgetown och hämtade oss för en fisketur.  Vi hoppade in i en jeep och studsade ut över kuperade ängar tills vi lätt mörbultade kom fram till en liten sjö som målades orange av den nedgående solen.  Jag fick ett spö i mitt hand och slängde i en krok i hopp om att få något att steka över den sprakande lägerelden.  Efter ett par timmars rogivande men resultatlöst fiske blev en av gossarna lite otålig och slängde i en dynamitgubbe(!)  Marken skakade under våra fötter, men ingenting flöt upp.  Lätt snopna över det obefintliga fiskbeståndet delade vi på en påse chips och en låda öl kring elden innan våra kurrande magar drev oss hem.

Långa timmar på flacka raksträckor.

Ensam kvar
Efter 250 mil stod vi inför den tveklöst svåraste sträckan – Nullarbor Plains region.  120 platta mil med endast elva små öar av civilisation i form av roadhouses, som består av en bensinmack, rum för resande och en pub.  
Här valde Charlotte att avbryta.  Hon kände sig inte redo för så långa sträckor som upp till 193 kilometer mellan roadhousen.  Jag bestämde mig dock för att fortsätta. 

Nullarbor har fått sitt namn från ”Nullus abor”, vilket är latin för ”inga träd”.  Ungeför 200 kilometer av sträckan genom Nullarborregionen gav skäl för namnet.  Det var som att befinna mig på ett lugnt hav.  Absolut inga landmärken så långt ögat kunde nå.  Jag hade aldrig tidigare befunnit mig i ett så oförlåtande landskap.  Bara den stekande solen från en enorm himmel och röd jord, bitvis täckt med ankelhög s k bluebush.  Landskapet var dock aldrig tråkigt, inte ens på världens(?) längsta raksträcka, som är 152 kilometer lång.  Det fanns en meditativ skönhet i det storslagna och många småsaker att glädjas åt, exempelvis ett halvdussin örnar som flög in i en purpur solnedgång.
Godissuget fick mig att trampa 182 kilometer mellan roadhouses på en dag.  Jag hade tänkt att stanna längs vägen en natt, men jag hade en bra dag med lätt medvind, så jag fortsatte.  Efter 140 kilometer var det dock endast godissuget som fick mig att fortsätta plåga mina värkande ben genom den skymmande slätten.  Aldrig har en chokladkaka smakat så gott som när jag kom fram till Border Village.

Perth!!!
Efter 11 veckors trampande såg jag Perth´s silhuett.  Trafiken började tätna alltmer och byggnaderna sköt upp i himlen.  Jag befann mig vid mitt mål, helt plötsligt kändes det som.  Jag låste fast cykeln och släpade mig in på ett café i Perth City, utmattad och lycklig.  Staden höll på att vakna till liv med snabba kaffefix och trummande fingrar på mobiltelefoner.  Jag satt utan att få några frågor för första gången på månader om var jag var på väg eller var jag kom ifrån.  I en storstad har alla för bråttom med ina egna liv.  Jag beställde in en kaffe och kunde inte sluta le åt den enda tanke som gick runt i mitt huvud: ”Jag klarade det.” 

Text och foto: Anders Modig

Utrustning: Våra sovsäckar och tält från Fairydown, liksom vårt MSRkök stuvades ner i Ortliebs fantastiska 100% vattentäta cykelväskor.  Vi valde rollupmodellen på väskorna vilka är flexibla till din mängd packning.   En ytterligare fördel är avsaknad av dragkedjor som kan gå sönder. Ett varningsord om damsadlar kan utfärdas.  De som ser mjuka ut med mycket bolster och fjädring kan visa sig vara tvärtom vid långcykling, då de sjunker ihop för mycket.  Satsa en femhundring på en bra racersadel, vilket Charlotte var absolut tvungen att göra efter 600 kilometer.