Artiklar > Nyårshälsning från Mikael och Johan

Nyårshälsning från Mikael och Johan

tent
Ett rungande Gott Nytt År till Utsidans alla läsare!
Det är drygt -50°C här i Srednekolymsk och nyårsfirandet har redan inletts. Skotrarna har högre fart att normalt längs gatorna och folk än mer uppspelta. Det är en tid av rejält supande, glädje, sång och musik.
När jag författat klart denna lilla sammanfattning av vår Expedition, skall vi gå ut och delta i firandet. Dock inte supandet! Våra organ har redan tagit mycket stryk av den iskalla färden under november. Men, en sak är klar, jakuterna är helt underbara människor!

[zoombild bild01]
[zoombild bild02]
[zoombild bild03]
[zoombild bild04]
[zoombild bild05]
[zoombild bild06]
[zoombild bild07]
[zoombild bild08]
[zoombild bild09]
[zoombild bild10]
[zoombild bild11]
[zoombild bild12]
[zoombild bild13]
[zoombild bild14]
[zoombild bild15]

Vi började vår färd i mitten av juli med ett rejält bakslag. Titti tvingades ta sin mats ur skolan till följd av att en av världens främsta polarforskare och läkare, Dr Arkady Maximov, förklarade att hennes hjärta inte skulle klara av den extrema kylan som väntade. Två veckor senare inledde Johan och jag paddlingen. Så här skrev jag hem efter en månads paddling:

Paddlingen har gått bra, trots att jag varit räddare än någonsin när strömmarna var strida och översvämningarna våldsamma. Jag kan säga att Kolyma höjdes 7 meter vid sitt utflöde! Å ena sidan är det en fantastiska färd, ja, ibland nästan lite obegripligt- att det verkligen är så orörd, storslagen natur, känslan av att verkligen vara först där att utforska och beskriva, pionjärkänsla, ibland helt osannolikt fiske, våra framsteg att överleva på det naturen ger och de ytterst få gånger vi haft kontakt med folk, underbara! Kolyma har verkligen motsvarat mina drömmar! Å andra sidan, en mycket krävande sådan. Att Titti inte kunde medverka, ja, det har vi inte hämtat oss från än.

Vi har drabbats hårt av naturens krafter; livsfarliga översvämningar, en tyfon, myggor, knott, flugor utan sans, ett hårt växlande klimat, ena dagen är inte den andra likt. Spöregn, stekhet sol, höstkyla till rena isvindar. Dessutom pressas vi fysiskt av att hinna till Zyryanka, ett samhälle 55 mil härifrån, där vi skall invänta vintern, få ned vinterutrustningen, innan isen tar över Kolyma. Vi har drygt en månad på oss och inträffar det ingen katastrof klarar vi det nog. Men vi blir tunga med förnödenheter!
Vi hoppas dock att den nu goda fiskelyckan håller i sig och att vi kan fälla någon älg eller björn för att få färskt kött, så att vi kan vara förberedda när vintern kommer.

Nästa brev hem, en och en halv månad senare, löd enligt följande:

Då har vi avverkat 140 mil i kanot under 35 dagars sammanlagd paddling under 2½ månads tid. Denna period har vi levt ett så äkta trapperliv som möjligt. En långvarig dröm för både Johan och mig. Att kunna leva på vad naturen ger. Förutom basvaror som alla trappers har, såsom havregryn, socker, salt, pasta, pulvermos, kaffe, te, mjölkpulver, några burkar svinfett och några påsar frystorkad Realmat som backup, har vi överlevt på vad naturen ger. Och det mycket bra! Visserligen har vi tappat all övervikt, vilket för mig Mikael betyder 16 kg minus och Johan 8, men vi är i mycket god form.

Vi har fiskat upp ungefär 100 kg fisk den sista månaden. Jätteöringar (störst 5 kg), massor av harr, oerhört med sik som vi torkat, gädda (störst 13-15 kg), lake, sutare och en del inhemsk fisk utan översättning såsom nelma, lenok, schirr och nalim. Vi har grillat, torkat och gjort soppa av det. Därtill har vi skjutit massor av hare som vi grillat, stuvat, kokat och gjort soppa av, liksom änder, gäss, fasaner och så har de få andra trappers vi mött generöst försett oss med delikatesser som älgkött och svan. En del av tiden har vi varit riktigt hungriga, men nu på slutet mycket mätta. Vi har nu lärt oss lite tricks av de trappers vi mött, som gett utdelning. Vi har också haft nära möten med en jättebjörn, en varg och vi har ständigt sällskap av ett korp par som vi kallar Hugin och Munin. Helt klart är att den här tiden gett oss nya perspektiv på tillvaron.

Så väntade då Expeditions första riktigt svåra utmaning och inför denna skickade jag hem följande notis:

Då har vi tillbringat en månad i sibirisk civilisation. Rena rama nöjet!
Visserligen har den sibiriska kylan anlänt med stormsteg sedan Ni sist hörde av oss. Varje gång vi går ut fryses ögonbryn, kinder och käken vit av frost. Temperaturen börjar krypa en bit under -30°C varje dag nu och det under en av de varmare vintermånaderna! I övrigt har vi njutit av dessa fantastiska sibiriers värme och generositet! Och av en koluppvärmd lägenhet och otaliga gräddbakelser! (Det kommer att bli svårt att få ut Johan i kylan igen ;-)

Vi har också pratat med folk om det som väntar framför oss. Etapp 2. 100 mils kylig skidåkning med mycket tunga pulkor. Första delen är 35 mil till Srednekolymsk i norr. Denna del är svårast på hela vår färd. Som vanligt, tror alla bybor att det blir vår död. Åsikter jag hört hela mitt liv när jag stått inför en svår utmaning och lyssnat på lokalbornas åsikter. Flertalet utan egen personlig insikt rörande de faktiska förhållandena. Enda haken denna gång, är att det faktiskt finns en levande legend i Zyryanka, Ivan Fralov, som år 1979 skidade just denna sträcka! Samma år och samtidigt som den första ryska Expeditionen nådde Nordpolen. Det intressanta är att Fralovs färd ansågs mycket farligare och svårare!

Skillnaden mellan de bägge färderna ansågs vara, och är fortfarande, att Kolymas is och strömmar är farligare. Går man genom isen på Kolyma, har man inte minsta lilla chans att klara av den snabba strömmen, 8 km/timmen. Då är det slut. Så är det. Dessutom är det samma mängd skruvis, råkar och andra ishinder har vi förstått. Dessutom finns tydligen längs Kolyma en mycket ilsken björntyp som inte går i ide under vintern och är lika aggressiv som isbjörnen, dock inte lika stor, (bara 500 kg) samt stora vargflockar. Fralovs stora problem. Vi får väl se. Björnar och vargar oroar oss inte. Vi har ju bössan med oss. Plus storviltsammunition tillräcklig att stoppa elefanter med. Däremot kan vi konstatera att vi åker under den kallaste och mörkaste tiden. Inte ens den tuffe sibiriern Fralov tror vi klarar det. Han anser att människan inte är skapat att klara av dessa extrema förutsättningar. Vi får väl se. Helt klart är att det är två helt skiljda saker att skida under den mörka vinterns tid än under de ljusa, mycket varmare vårarna. Den tid alla polfarare skyndar till de olika målen.

Därefter gav vi oss i kast med denna kyla och en månad senare, i mitten av december skrev jag följande:

När vi lämnade civilisationen och Zyryanka för en månad och 40 mil sedan, trodde alla där att vi skulle dö. Utan undantag. Att färdas på skidor i det kallast bebodda klimatet på jorden under den mörkaste tiden, vintern, ansågs vara en omöjlighet. När vi anlände hit till det lilla jakutska samhället Srednekolymsk idag, i -51 grader, blev vi hyllade som hjältar. Omtumlande och uppskattat, men vi är mest trötta, om än nöjda att ha nått fram även om det känns lite som om vi kom undan med hjärtat i halsgropen.

Det går bara inte att riktigt beskriva hur vi frusit och hur nära det varit att det skulle gå riktigt illa. Till följd av midvintern, så har vi mest färdats i mörker, och vi har haft en medeltemperatur på -44 grader under en månad och bristen på ljus gör att det är lika råkallt hela dygnet. Kylan har greppet om oss hela tiden. När jag då redan under de första dagarna fick en mindre trevlig köldskada på högertumme och flera förfrysningar, då blev vi rädda. Och vi kände nog bägge att det här kommer aldrig att gå vägen. Men kombinationen perfekt planering, ordentligt med humor, självdistans och livsglädje, västerdalmask envishet och mod och några få möten med dessa oerhört fina, men mycket isolerade, sibirier gjorde att det gick vägen. Vi har ju också haft en del mindre trevliga utrustningsproblem. En pjäxa sönder, tre bindningar, tre tältpinnar, köket går inte att köra för fullt när det är under -45 grader (men eftersom vi är skogsmänniskor och alltid har yxa och såg med oss, plus bensin, så eldar vi i stället) och att sova i tält i 50 graders kyla är mest bara en enda lång mardröm.

För tre dagar sedan gick temperaturen under -50 grader och all metall i vår utrustning blev så skör att den bara, ja, nästan detonerade, och gick sönder, i stort sett alla skidbindningar(!)Så vi har pulsat fram den sista biten. Johan hade diarré av och till, ren utmattning, och fick förfrysningar på alla fingrar dessa dagar! Då förstår nu hur kallt det är/var. Nästan omänskligt!

Allt frysande till trots har det på många vis varit en fantastisk tur.
Vi har gjort det vi är här för att göra. Vi har lyckats dokumentera varenda själ och varenda bostad som finns längs vägen. Deras liv, tankar och idéer. Jägare, trappers och fiskare. Med de absolut finaste människor som finns att finna på vår jord idag! Ryssar, jakuter och de renägande evenerna. Vi har också ritat om de befintliga kartorna en hel del, så det känns som om vi fortsatt vår vetenskapliga gärning i rätt anda.

Och nu, ja, det är nyår och Johan berättar här vad som väntar oss när vi åter sätter på oss skidorna den 1 februari:

Den sträckan som vi hittills har färdats har varit oerhört krävande och kall, fruktansvärt kallt, men framför oss har vi fortfarande den tuffaste, kallaste och mest slitsamma tid under den här expeditionen.
När vi i februari spänner på oss skidorna igen så väntar en tid med tunga pulkor i kall och tungdragen snö och temperaturer lika låga som vi blev utsatta för senast, kanske till och med lägre. Men det som kommer att göra skillnaden nu är vinden. Bara under den tid som vi har varit här i Srednekolymsk så har de dagar med stark vind blivit fler och fler och alla som vi träffat har berättat att det bara kommer att bli värre.
När temperaturen konstant ligger under -40°C så kyler minsta lilla vind med en enorm kraft.

Men allting är inte värre. Vi kommer nu att gå mot ljusare och varmare tider, i motsatts till tidigare, vilket kommer att hjälpa oss mycket mentalt men självklart även fysiskt. Men det som kommer att bli mest intressant är att återigen få möta flera av dessa underbara och naturnära människor som vi hoppas träffa på längs vägen.

Östsibiriska hälsningar i massor från oss två!

progress
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2005-01-02 15:16   don genaro
Det här är så spännande att jag nästan exploderar av inte var där ni är nu. Tack för att ni berättar om upptäcks resandets ädla konst på det sätt ni gör.
 
2005-01-02 22:33   sebbe_Huss
ni är coola asså:) hoppas man får höra ett spännade föredrag sen! kämpa på och hade bra

Mvh / sebbe :)
 
2005-01-02 23:23   apfaktor
Kanonartikel. Väntar med spänning på fortsättningen.
 
2005-01-03 11:10   hhhh
Har själv skidat i västra Grönland och i norra Kanada men märker att det var intet jämfört med detta, oj vad jag blir avundsjuk.
 
2005-01-05 19:41   Tovela
Jag är riktig fashinerad av er resa och syftet med expeditionen. Lycka till under resten av expeditionen, jag ska följa er i er dagbok.
 
2005-01-06 16:42   lambda
Väldigt intressant läsning, hoppas allt går vägen framöver. Läser själv just nu thrillern Kolymsky Heights av Lionel Davidson, som handlar om andra äventyr längs Kolyma, den kan rekommenderas till den som vill ha flera bilder till Mikaels och Johans berättelse!
 
2005-01-08 17:15   dunkrok
Janne Hållén Linköping "bushman-dunkroksfiskare" mycket intressant läsning.Skulle vara värdefullt att få en geomgång efter er exp om utrustningen. Kanske går en del att överföra till våra mindre extrema förh. Lycka till glöm inte "åkarbrasorna" JH
 
2005-01-08 17:15   dunkrok
Janne Hållén Linköping "bushman-dunkroksfiskare" mycket intressant läsning.Skulle vara värdefullt att få en geomgång efter er exp om utrustningen. Kanske går en del att överföra till våra mindre extrema förh. Lycka till glöm inte "åkarbrasorna" JH
 
2005-01-12 16:11   thegedd
Intressant lasning, vantar med spanning pa nasta rapport, all valgang.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!