Ny säsongsavslutning med ÖTC

Just hemkommen till ett snöfritt Östersund efter en månad i Vistas, där snön tröt rätt bra mot slutet, kändes skidåkning ganska långt borta. Men, liksom ifjol rådde säsongens sista arrangemang från Östersund Telemark Club, i form av en topptur på Åreskutan, bot på det hela.

Dagen visade sig innehålla en hel del upprepningar från fjolåret, men bara till en viss gräns. Till att börja med lovade prognoserna regn, men det var klart i stan på morgonen och bara tunna moln i Åre. Sedan var Ullådalens parkering smockfull även i år -- och liften gick. Dock lyckades vi tajma saker och ting så till den milda grad att när vi just skulle till att kliva i bindningarna så stannade den sistnämnda för att inte starta igen, så den här gången blev det till att gå. Men, det var ju ändå det vi var där för!

Tolv stycken tappra telisåkare blev vi till sist som satte av uppför, siktande mot Tväråvalvet. Pulkan med grill och korvar lämnades vid en barfläck innan den kraftigare stigningen började upp mot Västerskutans topp.

Bara att börja trampa

Ingen snöbrist här inte

Här fick Henke nog av pulkan

Solen hade börjat kika fram bakom molnen och det var riktigt varmt, med bara någon enstaka vindpust. Vi följde en halvbred snöränna uppåt och ju högre vi kom desto finare blev det. Ytan var något hård, men det kändes som om bara solen fick arbeta med den i ett par timmar så skulle det bli riktigt fint smör. Vi fick kryssa lite grann mellan stenigare partier, men någon snöbrist var det inte tal om -- särskilt inte i själva Valvet eller högre upp på Skutan.

På väg uppför Västerskutan...

...med en härlig utsikt över högfjällen i sydväst...

...inklusive Snasahögarna

Lunndörren i fjärran, lift på halvdistans

Åreskutans huvudtopp i märkligt ljus

Glada miner nära Västerskutans topp

På toppen, som nåddes med viss överraskning av typen "det är säkert ett krön till bakom det här", blåste det en del, men det var mest bara skönt efter en svettig klättring. Efter omställning till utförsläge delade vi på oss, så att två stycken som inte kände för att klättra så mycket mer skulle åka ner igen på framsidan, medan resten ämnade sig åt baksidan till.

Helena spejar ut över Kallsjön

Ett jättehögt fjäll jättelångt borta (eller toppdrivan några tiotal meter bort)

Jackor på, hudar av

Kabinbanans toppstation

Panorama från Västerskutans topp (extern länk)

Efter lite velande blev det så att alla i baksidegruppen åkte ner på samma ställe -- och vilket ställe. Härlig snö som åtminstone varit kall alldeles nyligt, strålande sol och glada tillrop. Efter att ha skråat bort till en tidigare uttittad sluttning hittade vi dagens höjdpunkt i form av ett alldeles underbart åk som var längre än det såg ut -- och lite vid sidan av fanns en lagom stor hängdriva för dem som ville slippa ifrån snökontakt en kort stund.

Första åket

Bästa åket

Henke droppar...

...följd av Håkan

Vi stannade där det flackade ut och tog av såväl skidor som kläder, för här var det riktigt varmt och stilla. En härlig lägerplats skulle det ha varit, om nu inte pulkan med korven hade befunnit sig på rakt motsatt sida fjället. Nästa år får vi nog tvinga Henke att både klättra och svänga (och droppa!) med den...

Baksidegänget i all sin prakt (artikelförfattaren nummer två från höger)

Dagens citat (parafras): "Skidåkning är den enda sport där man i efterhand kan bevisa hur bra man faktiskt var"

Efter påhudning begav vi oss uppåt på skrå för att ta oss runt själva toppartiet och komma till övre delen av Tväråvalvet. Det var fortfarande tokfint, men efter ett tag var det någon som slog på fläkten. Vi kom upp en bit nedanför toppen och såg ut över ett mycket inbjudande Valv med färska spår och efter avhudning började vi diskutera vilken väg vi skulle ta ner. Det hela mynnade ut i att cirka hälften av gruppen åkte slalom mellan stenarna i fallinjen från där vi befann oss, medan resten av oss skråade bort mot själva Valvet.

Sommar? Pyttsan.

Tvåfilig uppförssträcka

Efter en del stakning och ytterligare en uppdelning var vi tre stycken som hittade en mäkta fin löpa med låg ansträngningsfaktor och hög njutningsdito. Efter ett långt och mycket givande åk blev det sedan till att staka betydligt mer, för vi befann oss längre än väntat ifrån lägerplatsen. Under detta anslöt resten av gruppen, som hittat lite äventyr längs vägen (de hade haft stenkul, så att säga), och det var ett hungrigt gäng som lade de sista svängarna i vårsmöret ner till de väntande två.

Där framme åkte hälften av oss

Mot korvarna!

Henke sattes genast i arbete med grillrelaterade sysslor medan vi andra sjönk ned i den mjuka blandningen av ris och mossa. Även om solen mest lyste med sin frånvaro var det fortsatt varmt och vi var alla helnöjda med dagen. Henke hade hittat inköpslistan från förra året, så menyn var identisk vilket borgade för fortsatt nöjdhet. Håkan gjorde ett tappert försök att hitta ett bra ställe för att bygga ett hopp, men fick se sig besegrad denna gång, så det blev till att slappa istället.

Det är ett tufft jobb att vara grillmästare

Omsider kändes det som att det var dags att bryta upp -- om inte annat för att de som inte var med på Free Heel Fiesta i Stora Blåsjön började tröttna på alla oförskämt positiva gliringar från oss andra -- och himlen hade börjat mörkna. När vi satte av neröver syntes en regnskur en bit bort åt nordväst och på vägen ner fick vi påhälsning av ett lätt snöfall, men alldeles mot slutet tittade solen fram igen och satte därmed punkt för ytterligare en fantastisk majdag i löshälarnas tecken.

Bestående spännande ljus

Lagom till sista backen bröt solen igenom igen

Detta evenemang markerade mitt ettårsjubileum i klubben och visst känns det som att man har hittat hem. Åkningen blir bättre och bättre och därmed roligare och roligare och sällskapet är det inget fel på. Så: väl mött i Ramundberget nästa vinter!