Möte med nakensnäcka

Tre meter, sex meter, nio meter. Jag håller en blick på djupmätaren för att se att nedstigningen går lagom fort. Ovanför mig finns en grå himmel, några minusgrader och ett lätt snöfall. Under och runt mig har jag kosterarkipelagens rika växt- och djurvärld.

Det decemberkalla vattnet omsluter min kropp på alla sidor, trycket ökar något. Jag klämmer om näsan och blåser ut lätt för att tryckutjämna mellanörat. Jag får ögonkontakt med Eivind, min parkamrat och vi gör ok-tecknet: ena handens tumme och pekfinger bildar en cirkel. Jag erfar den känsla av välbefinnande som alltid infinner sig när man kommer ner under ytan och allting börjar fungera. Några genomskinliga kammaneter ser ut att vinka välkomnande åt oss med sina färgglada rader av flimmerhår.

Jag och utrustningen är ett
Tolv meter, femton meter, arton meter. Dykutrustningen som för några minuter sedan på båtens däck var löjligt tung, klumpig och otymplig tillhör nu min kropp på ett fullständigt självklart sätt. Jag och utrustningen är ett och fungerar tillsammans. Jag är en val, en säl, en delfin som harmoniskt rör mig genom vattnet med lugna tag med mina konstgjorda simfenor. Det är härifrån vi härstammar, det var så här våra förfäder kände sig för miljoner år sedan tänker jag småleende medan jag låter lite luft strömma in i torrdräkten för att minska sjunkhastigheten. På tjugo meters djup är jag perfekt avvägd strax ovanför en tångbevuxen klippbotten.

Rik djurvärld på hårdbottnarna
Med lugna fentag förflyttar vi oss sakta framåt och njuter av det överflöd av livsformer vi möter. Just här utanför Strömstad i Bohuslän är förutsättningarna sällsynt goda för en mångfald av livsformer i havet. Här utanför går den så kallade kosterrännan, en förkastningsspricka som är ca 200 meter djup. Rännan för in salt och kallt djupvatten, något som gör att man här hittar djur och växter som man annars bara hittar på riktigt stora djup ute till havs. Det är också på grund av djur- och växtlivet vi har kommit hit. Att dyka på västkusten ger en helt annan och rikare naturkänsla än i hemmavattnen runt Stockholms skärgård. Östersjön är ju ett ungt hav, och därför har inte så många arter hunnit vandra in ännu. Dessutom är salthalten i Östersjön låg, bara runt 6 promille i Stockholms skärgård jämfört med ca 40 promille i världshaven. Det finns inte många arter som klarar av att leva i så låg salthalt – de allra flesta är anpassade till antingen rent sötvatten eller också ordentligt salt vatten. Därför finns det ungefär fyra gånger fler arter på västkusten än i Östersjön.

Havets adventstjärnor
Runt om oss ser vi hela tiden olika djur: den vanliga röda sjöstjärnan Asterias rubens finns nästan överallt. Det är så man börjar undra: är detta överflöd på i och för sig vackra sjöstjärnor normalt eller är det ett tecken på ett stört ekosystem? Här och där ser vi också den större och taggigare ishavssjöstjärnan Marthasterias glacialis. Sjöstjärnorna som är så vackra, som en sorts havets adventsstjärnor, är starka och glupska rovdjur som bland annat livnär sig på att öppna och sluka blåmusslor. Sjöstjärnorna finns på hårdbottnarna, det vill säga klippor och stenar, och det är här man hittar de allra flesta arterna överhuvudtaget. Trots att hårdbottnar bara utgör ca 2% av havets yta är det här man hittar 80 procent av arterna! Många djur behöver en hård yta att fästa på, och det är hård konkurrens om utrymmet.

Växer på varandra
Finns det inte plats på klipporna kan andra arter tjäna som så kallad sekundär hårdbotten. Ett tydligt exempel på detta får vi lite senare under dyket när vi tittar lite närmre på en blåmussla som rymmer ett helt litet ekosystem. Musslan sitter stadigt fast på klippan med starka, smala trådar som kallas byssustrådar. På musslans skal slingrar sig vita, trekantiga skal av trekantsmasken, en havsborstmask som funnit sig väl tillrätta här. På musslan sitter också en stor ruska av sågtång, en brunalg som är vanlig här men som helt saknas i Östersjön. De övre, yngre delarna av tångruskan är täckta av ett slem som gör det svårt för andra arter att fästa på den. På de nedre delarna, som i princip är döda, saknas dock slemmet och här kan man se en vit hinna som ser ut som ett litet rutnät. Det är en koloni av mossdjur. Mossdjuren har ingenting med mossa att göra, utan är millimetersmå kolonilevande djur som med hjälp av ett viftande spröt fångar partiklar som flyter förbi i vattnet. Högre upp i tångruskan finns märlkräftor och tångräkor, som i sin tur utgör föda för olika fiskar.

Maskeringskrabba och sjöpungar
Vi simmar vidare längs klippkanten och söker oss långsamt upp mot ytan igen. I en skreva hälsar vi på en maskeringskrabba med bara fem ben, kanske har den förlorat ett i en närkamp. Maskeringskrabban har fått sitt namn genom att den ”planterar” olika djur och växter på ryggen och därigenom smälter väl in i omgivningen. Krabban drar sig till­baka in i skrevan när vi närgånget lyser på den med våra starka dyklampor. Vi passerar samlingar av vita genomskinliga sjöpungar av släktet Ciona. Sjöpungarna är en märklig organism som i princip bara består av ett rör med en inströmnings- och en utströmningsöppning. Det känns konstigt att tänka sig att dessa till synes primitiva djur är närmare släkt med oss än vad till exempel maskeringskrabban är. Sjöpungarna till­hör ryggsträngsdjuren, en föregångare till ryggradsdjuren. Som larver är de frisimmande och har en ryggsträng som tillbakabildas. De vuxna individerna sitter fastvuxna på klippan och ser mest ut som en samling bleka tomma plastpåsar!

Nakensnäckans mysterium
Både Eivind och jag börjar nu bli lite kalla och söker oss upp mot ytan igen. Vi simmar på i makligt tempo och jag känner mig avslappnad och lugn och håller i tankarna på att avsluta dyket när den plötsligt sitter där framför våra cyklopögon: nakensnäckan. På ett blad av fingertare poserar en mjölkfärgad Dendronotus. Nakensnäckorna är många dykares favoriter på grund av sitt lustiga utseende. Som namnet antyder saknar dessa snäckor skal. I stället har de ofta fantasifulla utväxter på huvud och rygg. Dessa utväxter fungerar som andningsorgan, och ibland också som försvar. Nakensnäckorna har liksom landlevande snäckor en rasptunga som den betar alger och mossdjur med. Men nakensnäckorna kan också äta koralldjur vars nässelceller innehåller ett gift. Giftet finns i spetsen på en sorts hoprullade spjut i nässelcellerna och som skjuts ut när koralldjuret blir stört eller hotat. Det märkliga är att nakensnäckan inte bara är immun mot nässelgiftet, den använder det också till att försvara sig själv. På något sätt transporteras nässelcellerna utan att utlösas genom snäckans matspjälkningsapparat och ut i spetsen på utväxterna på snäckans rygg. Hur det går till vet man inte riktigt, men att det här är ett långt drivet exempel på anpassning hos nakensnäckan är helt klart.

Åter mot ytan
Mötet med nakensnäckan var en vältajmad höjdpunkt på det här dyket, klockan visar att vi närmar oss den överenskomna dyktiden på trettio minuter och vi avslutar dyket. Det första vi ser när vi bryter ytan är några svarta storskarvar som lyfter från ett litet skär. Storskarven är ju en omdis­kuterad fågel som ökat mycket i antal både på väst- och ost­kusten. Enligt många ett tecken på att ekologin i havet också påverkar livet på land. Men det blir ett annat reportage.

Bo Rosén