Artiklar > Klättring, ett sätt att finna närvaro i ...

Klättring, ett sätt att finna närvaro i stunden

Av: Petri Stenport

Klättring , ett sätt att finna närvaro i stunden

Jag har varit sjuk ett längre tag, sex år av psykisk terror i huvudet gjorde att jag tillfälligt slutade med klättringen. Efter ett tag så kom jag inte ihåg känslan av klättringen, att vara intensivt fokuserad, gå in i cruxmomentet och få den där härliga känslan av att befinna sig i stunden, fullt medveten om att berget och jag var på något sätt intimt kopplade till varandra.

Jag har nu återkommit till klättringen, känner mig stark, fokuserad och har bestämt att göra klättringen till en del av min rehabilitering. Jag känner återigen känslan. Närvaron. Medvetenheten när jag klättrar. Att uppe på berget placera en kil som måste sitta bra ger en skärpa som jag ej kan hitta i det vanliga livet. Att lita på sina säkringar, att veta att de inte kommer att dras ur vid ett fall ger en stark självkänsla.

Jag har fallit vid ett par tillfällen, men känt lugnet när fallet kommit; den kommer att hålla. Att arbeta med medvetenheten i stunden ser jag som en självklarhet, det hjälper inte bara till i klättringen, när fokus ligger på att klara av ett cruxmoment  som du tränat inför hela vintern.  Den hjälper till i vardagen, när du står i tunnelbanan, när du utsätts för stress och deadlines på arbetet. När vardagen känns tung och arbetssam kan du tänka på den där känslan som du har på berget. Fokus. Medvetenhet. Närvaro.

 Du tar ett par djupa andetag som du kanske gör i en pressad situation på en led som ligger i gränslandet för din förmåga. Känner lugnet, stressen kanske försvinner eller åtminstone decimeras.

I dagens samhälle utsätts vi för ett ständigt informationsflöde. Vi måste bearbeta mängder med information som vi ibland inte orkar med. Att använda sig av upplevelser som ger medvetenhet och närvaro är ett sätt att hantera det ständiga flödet i samhället.

Min är klättring.   

Vad är din?

 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-09-01 12:21   plaskdaja
Betygsätt gärna: 5
Min är också klättring. En kort och bra beskrivning om varför man klättrar. Ibland när folk frågar varför man klättar så vet man att det är ingen idé att försöka förklara. De förstår ändå inte.
 
2009-09-02 08:08   pajoon
Betygsätt gärna: 5
Jag kan bara hålla med Petri. Jag brukar kalla klättringen min yoga, min säkerhetsventil, mitt andningshål, min solstol och mitt morgonkaffe... Men det är alltid svårt att förklara för andra. Klättringen har hjälpt mig genom såväl en tuff depression som rehab efter utbrändhet.
 
2009-09-02 12:56   brigas
För ca 30 år sen provade jag på att klippklättra en del.
Det är nog den enda aktivitet någonsin där jag varit fullt fokuserad.Märkte inte av myggen (som väl märktes på nedvägen) eller blåmärkena som sen bara var där.
 
2010-04-21 19:41   avslutat medlemskap0429
Betygsätt gärna: 5
Ett högt berg passar mig bäst, men visst, klättringen är helt rätt den också!
 
2011-04-30 21:43   ickaster
Betygsätt gärna: 5
Känner igen det där som du beskriver. Har varit där själv. Började med klättring för att jag ville bli mer fokuserad och orädd, egentligen för allt.
I en massa år gick jag omkring och var rädd för allt möjligt utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Eller va fan, klart jag visste var det var men jag ville inte se det.
Duktigt flicka-syndromet drabbade mig tidigt. Allt jag gjorde skulle vara perfekt. Finns tendenser kvar fortfarande men nu har jag lärt mig hitta medel där jag kan väja...
Så klättringen blev min räddning. I början var det hemskt. Jag var så ofokuserad så stressad av att jag ville göra allt rädd så allt gick åt helvete. Tur att ingen strök med.
Sen jobbade jag mig igenom rädslorna mentalt, nu kan jag känna rädslan men omvandla den till respekt istället.
Nu andas jag, och sänker garden.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Aktuellt: Svamprisonotto