Artiklar > Klättring, ett livslångt förhållande

Klättring, ett livslångt förhållande

Av: klätterpojken

Har du någon gång varit kär? Alltså riktigt kär? Kanske är det lättast att se tillbaka på när du var i tonåren och såg den där killen eller tjejen i korridoren på högstadiet. När magen bara knyter sej och det nästan gör ont, du mår faktiskt lite illa. Har du känt så? Det har jag flera gånger, och hur har det känts när tonårskärleken tar slut? En total tomhet som inte går att beskriva, som du hade tappat en bit av dej själv och aldrig skulle få den tillbaka, någonsin.

Första gången jag kände det där knytet i magen var när jag insåg att jag höll på att onsighta min första 6b. När jag visste att nu kommer det gå vägen. Jag visste inte då att det skulle dröja över 10 år innan jag skulle få känna exakt samma sak igen.

Varför klättrar vi? Vad är det som driver vissa av oss att ta sej upp för en bergvägg? För några är det kanske bara en rolig motionsform och för andra är det ett bara en kul sysselsättning med socialt inslag och att få komma ut i naturen. Men för andra är det mer än så mycket mer än så.


Med nät från Jula slipper man ramla ner i ravinen

Det finns artiklar om kopplingen mellan "extremsport" kontra drogberoende. Alltså om du inte fick kickar och adrenalinpåslag så skulle du troligtvis vara alkoholist eller än värre. Jag har också hört att soloklättrare saknar ett speciellt ämne i hjärnan och för att kompensera för det så utsätter sej denne för sådana situationer.

För mej så är klättring mer en bara träning och naturupplevelser visst, det spelar en stor roll men det som driver mej är det psykologiska svåra att vara livrädd men ändå ha full kontroll. Att innan du kliver på turen så vet du att faller jag kan det sluta riktigt illa. När det skrivs på detta sätt känns det helt sjukt, det låter som en människa med dödslängtan men det är faktiskt tvärt om. En människa med full aptit på livet.


Solo på Diamox

Om vi går tillbaka i texten så nämner jag tomheten efter en tonårskärlek. Tänk dej att du har jobbat på ett projekt under flera veckor, månader eller kanske rent av år. Och så en dag så sitter det och när det gör det så förväntar du dej kanske att känna något speciellt när du står där på toppen. Du är glad ja men ganska snart så börjar du känna en tomhet som att du har tappat en bit av dej själv, nästan lite ledsen att det är över. Och du börjar leta efter en ny. 

Andra gången jag kände knytet i magen var när jag satte en highball som jag jobbat på i åtta år.

Fler berättelser blogg, vlogg, träningstips, film och mer finns på.

www.detvertikala-perspektivet.com

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar