Artiklar > Kaitumälven 2011 - Del 1

Kaitumälven 2011 - Del 1

Av: Minnatur

Sommaren är redan långt borta, hösten har tagit en järngrepp om landet. Äventyr blir till vackra minnen och skapar en längtan till nästa utmaning. Mitt bästa äventyrsminne denna sommar kommer att krydda min vinter och få mig att glädjas frihet, vänskap och näst intill orörd natur.

Äventyr på hög höjd, ett kärt återseende och vatten i brallorna... 2011 fick jag och Tobias återuppleva vår drömresa från 2009. Det visade sig att ingenting var sig likt. Däremot var allting lika fantastiskt som förra gången fast nu på ett helt nytt sätt. Fiskar högg som aldrig förr och nya ställen kring älven överraskade oss samtidigt som gamla favoriter blev ändå större favoriter. Följ med på ett spännande pontonrodd och fiskeäventyr i en av Sveriges vackraste flugfiskeälvar.

(...1:a delen ur Berättelsen om pontonpaddel och flugfiske-äventyret i Kaitumälven sommaren 2011)

Återseendet

Pontonens uppblåsbara, gröna höljen omslöts av det kalla Kaitumvattnet. Långsamt rörde vi oss ut mot den virvlande strömfåran. Ett ordentligt drag i årorna sedan sög vattnet tag i farkosten och förde den med sig ned för strömmen. 

- De många regnovädren de senaste veckorna hade höjt älvens vatten betänkligt, var min första tanke där jag satt på min ponton.

Återigen fick jag tampas med naturkrafterna på älven, återigen var det dags att njuta av den totala friheten i en del av Sverige som nästan är orörd. Och inte minst, åter igen fick jag ostört ungås med en av mina bästa vänner under flera härliga fjällfiskedagar. All den längtan och förhoppning som så smärtsamt hade fått hållas tillbaks under två år var nu åter den stundande sanningen.

Vi skulle bara färdas ca 100 meter denna första tur sedan skulle vi slå läger. Tobbe hade kommit på en briljant lösning, när vi tvistade lite om vart i skulle slå läger. För två år sedan gjorde vi exakt samma resa som nu. Vi rodde våra pontoner ner för Kaitumälven och flugfiskade oss fram. En av de bästa fiskeplatserna låg en bit ifrån det ställe som helikoptern släpte av oss på den gången lika så min stundande drömlägerplats. Nu hade min härliga fiskekompanjon löst alla bekymmer...

Återigen får jag glädjas över att färdas på Kaitumälvens klara men denna gång vindpinade vatten...

Tidigare samma morgon

Efter att vi med flyg hade tagit oss till Kiruna, och vidare transporterats via mataffären för inhandling av mat och fiskeaffären för diverse fiskeprylar, satt vi åter hos Mikko och hans gäng i Arctic Heli. Allt hade gått enligt planerna, med bara några kronors övervikt på flyget, och precis som förra gången (2009) var servicen hos gänget beundransvärd. Vi skulle flyga med deras helikopter ut från en plats lokaliserad ungefär mellan Kiruna och Nikkaluokta. Efter 45 minuters bilfärd var vi framme vid helikoptern. Vi stuvade in all utrustning (pontoner, fiskeutrustning, tält och diverse friluftsartiklar) samt oss själva i den röda plåtfågeln och spände fast oss. Piloten Lisa, värmde upp farkostens motor och och vi gjorde en sambandstest i våra mikrofonbestyckade hörselskydd, allt fungerade.

Arctic Helis lokaler i Kiruna, en mycket bra utgångspunkt.

Tobbe och Lisa stuvar Helikoptern.

Med ett ordentligt tag i styrspaken satte Lisa av med mig och Tobbe, upp i det blå och ut över de kala fjälltopparna. Det hade åskat och hellregnat den senaste veckan. Det hade avtagit men byttsut mot kraftig blåst. Lisa berättade att det friskade i med ungefär 18 sekundmeter men att farkosten var testad upp till 30. Hon berättade att det kunde bli en riktigt skumpig resa. Det studsade och vred sig ordentligt i helikoptern där vi for fram lågt över fjället. Jag filmade lite med min kamera för att ha material till en film om resan. Den låga färden över fjällryggen blev ursnygg i kameran. (se filmlänk)

Långt där framme i horrizonten kunde jag så smått skönja Kaitumälven där den vred sig fram som en jättelång blå orm genom det karga landskapet. En härlig, varm känsla spred sig ut i kroppen.

Tätt över bergskammar ger en hisnande känsla (se film)...

Lisa håller i spaken...

Det spritter i kroppen vid åsynen av den vackra Kaitumälven.

Efter knappt 10 minuters äventyrlig flygning var vi framme vid vår "dropp off". Vi ville bli avsatta nära det ställe som jag under två år drömt om att få ha som lägerplats. Den plats som vi vid förra tillfället skulle haft men som då var ockuperad av holländare. Lisa gick ner med helikoptern för att sätta av oss där vi pekat att vi ville av. Hon insåg snabbt att det var för blött i myren för att landa. Vi fick nöja oss med att bli avsatta på samma ställe som förra gången. Från luften såg det ut som om lägerplatsen, som vi ville till låg ganska nära det tänkta paradisstället. Men vi hade fel.

När en Helikopter flyger iväg uppe i norraste Norrland, brukar det i regel ta ca. 25 sekunder innan myggorna har nosat upp en och börjat sin jakt efter blod. Något som slog mig denna gång var att myggorna lös med sin frånvaro, de var "som bortblåsta." Jag till och med tror att uttrycket kommer av detta myggfenomen. Den nu näst intill stormlilknande situationen som rådde gjorde det helt enkelt för svårt att vara flygande mygga och stället var sålunda myggfritt, toppen!

Filmsekvens förevigas till filmen om resan (länk till film längst ner eller klicka här 

Efter att helikoptern landat satte vi genast igång med att bära alla våra grejer fram till älven. Jag föreslog att vi skulle gå ner och kika på lägerplatsen. Stället hade hängt bemålad på en plats i min hjärna i två år. Tanken var att gå ner och kika på platsen, bära dit grejorna och sedan laga mat. Det var riktigt länge sedan vi åt något och vi var ordentligt hungriga. Tobbe och jag vandrade iväg mot lägerplatsen. Trots det blåsiga och relativt svala vädret var svetten snabbt igång. Pärlorna kröp fram ur porerna och fuktade våra kläder. Vi gick i fem minuter och insåg snabbt att det var en ordentlig bit ner till lägerplatsen. Tobbe började försiktigt fråga om det verkligen var nödvändigt att bära alla tunga grejer (inte långt från 100 kg) ända ner till min drömplats, kanske kunde vi välja att tälta där uppe där grejerna var. Jag tyckte ändå att vi skulle kika. Efter drygt 10 minuters vandring i  tät videsly var vi framme vid platsen. Jag kunde konstatera att älven inte alls gled fram lika elegant som vid vårt förra möte men jag vidhöll att det ändå skulle bli fantastiskt att tälta där. Tobbe muttrade lite och ville inte alls bära alla grejer så långt. Jag erbjöd mig, lite martyrmässigt, att bära all utrustning till platsen. Plötsligt sken den store problemlösaren Tobbe upp.

- Vi struntar i att äta nu och riggar pontonerna där uppe, utropade han lite glatt.

Sagt och gjort. Tobbe och jag satte av i lätt galopp upp till utrustningen, riggade våra pontoner på ca 15 minuter. Mitt i riggnigen stannade Tobbe upp satte sig i stolen på sin halvihopsatta farkost. Plötsligt började han att ro, han torrodde glädjetjutande utan åror, lycklig för att ha löst vårat enorma problem. 10 minuter senare gled vi så sakta de 100 meterna ner till DRÖMLÄGRET.

Tobbe bryter ut i glädjefnatt när han löst problemet med transport av utrustning till tältplatsen... gör ett par luftroddtag i ivern.

Väl på plats vid drömlägret  riggade vi tältet, solen spräckte den molnklädda himlen och strålarna värmde direkt. Jag provkörde stormköket och värmde vatten till termosarna. Tobbe tog hand om brasan. Kvarglömda, från ett tidigare tältbesök, låg vedstockar vid strandens eldstad så det var bara att samla lite ris sen fjutta på. Ur vår gula matväska fiskad Tobbe galant fram en falukorvring som vi med iver grillade över elden. Sedan var det dags för det första fiskepasset.

Tältet riggat, grejerna på plats, solen kikar fram och älven kastar sig fram vid drömplatsen...

Tobbe gräver efter falukorv i matväskan...

Tobbe är eldmästare denna afton, vatten kokar på stormköket i bagrunden.

Min efterlängtade lägerplats, Tobbe pillar i elden...

I väntan på fisk fungerar falukorv mycket bra.

En snabb kik på klockan visade att, trots sol likt en högsommardag, var kvällen väl påbörjad. Solen började sänka sig mot mot ryggåsarna i horrizonten. Jag och Tobbe han precis svälja den sista korvbiten samtidigt som våra första flugor landade på älvvattenytan. Det var svårkastat. Vinden arbetade fortfarande i halv storm och de enda kast som gick att göra var lite snett nedströms medvind. Vi vandrade upp och ner längst älven och kunde inte förstå hur detta paradisvatten kunde vara så förändrat. Förra gången vi var här var det knädjupt där vi stod utvadade i strömfåran. Vi landade fantastiska fiskar och vattnet glittrade romantiskt där det mjukt sköt fram. Nu var älven vindpiskad och vattenståndet så högt att det var näst intil  ovadbart.

Fiskestart, solen skiner men snart är natten ett faktum (21.45).

Trots det risiga vädret vägrade jag ge upp. Jag nötte på med kast. Devisen "ingen fisk utan fluga i vattnet" blev talande. Snart kunde jag känna den bekanta, underbara känslan av fisk. Snabba ryck i spöt påvisade att någon liten rackare hade fallit offer för min flugimitation. Flugan, en variant på europea 12, var fäst i tafsspetsen. Förra resan tappade jag min första fisk när jag enträget skulle ha den fotograferad av Tobbe. Nu undrade jag förstås vad det kunde vara för sorts fisk som jag absolut inte fick tappa. Drillningen var kort men spännande. Kort efter tanken om tappad fisk förra gången skuttade en härlig harr upp i ett klassiskt språng ur älvvattnet.

- Den fick jag på bild, tjoade Tobbe glatt och log med kameran i handen.

Tobbe hade get upp fisket lite tidigare då vinden var besvärande och han väldigt trött. Nu stod han där och förevigade mig i den totala lyckan. När jag väl håvade fisken spred sig ett lugn i min kropp. Alla som på allvar har fiskat vet nog med sig hur skön den känslan är, när resans första fisk är fångad. Fiskeresan är på något sätt i hamn. Ingen mer fisk under äventyret är ändå en resa med fisk.

Nu skulle harren bara förevigas. För att få en snygg bild satte jag mig på huk med fisken i händerna. Det var bara ett litet problem. Eftersom det inte gick att vada så långt ut i det starkt strömmande vattnet hade jag inte knäppt vadarbyxorna ordentligt. I vanliga fall knäpper jag dem över axlarna men nu hade jag rullat ner den övre delen till midjan. När jag satt vackert poserande på huk i älven kunde jag känna hur en iskall ström av vatten letade sig ner i mina kalsonger. Vattnet rann helt enkelt in över kanten och ner i vadarna Jag gav till ett ilvrål av kylan och brast sedan ut i ett gapflabb. "Vill man vara fin får man lida pin" ekade i huvudet.

Den underbara känslan av ryckningar i spöt. Denna får inte gå förlorad.

En härlig fight, harren i jättesprång.

En underbar känsla att landa årets första fisk, mindre skönt att det i bildögonblicket rinner in vatten i röven på mig... :-)

Denna skapelse (variant av Eropea 12) kommer att visa sig ge en riklig skörd av fisk även senare på resan.

Tobbe hade jobbat mer eller mindre dygnet runt veckorna innan avresa och var sliten. Då reveljen gick 05.30 följande morgon valde han att ta en sovmorgon. Den sovmorgonen visade sig vara välbehövlig och lång. Jag ålade mig ur tältet. Mina vadarbyxor hängde käckt på tork i en fjällbjörk. Jag kröp ner i de fuktiga byxorna, riggade spöt. En knäckemacka med salamimjukost fick utgöra frukost, allt nedsvept med ljummet pulverkaffe. Fiskesuget var tydligen inte helt stillat.

Morgon 05.45 vid spöplatsen, byxornas torkposition vittnar om gårdagkvällens blöta men glädjefyllda, fuktiga fångst. :-)

Det blåste fortfarande kraftigt men jag hade en idé. Uppe vid den tidigare resans lägerplats grenade älven av. Branta lodräta väggar i den mindre jokken, som rann ut i Kaitumälven, skapade ett kyftliknande vatten. Med den rådande vindriktning borde stormen inte nå ner i klyftan. Jag vandrade iväg med mitt spö i handen. När jag gick där i lugnan ro, med ögonen fixerade vid älven, anade jag föga vad som skulle möta mig runt nästa krök. Plötsligt mitt i steget stelnade jag till. 30 meter framför mig stod en ÄLG vid älvkanten. Den stirrade på mig och jag stirrade tillbaks. Först blir jag lite skraj över det plötsliga mötet. Jag frammanade någon gammal händelse ur ryggmärgen, beskriven med kvällstidnigsjournalistikens hemska dramaturgi, och fick för mig att älgar var farliga varelser. Snabbt lugnade jag mig och fann situationen spännande. Jag tog fram kameran och zoomade in. Jag var lite irriterad över att jag inte tog med mig systemkameran med dess grymma zoomobjektiv, det hade blivit en fin bild. Det blev digital zoom på pocketkameran istället. Precis som jag började gå mot älgen hörde jag hur det knakade precis till höger om mig. Jag vred huvudet och kikade rakt in i ytterligare en Älg. Denna förmodade moder var bara 20 meter ifrån mig. Jag var OMRINGAD av älg. Precis som i 99,9 fall av 100 så satte båda älgarna av upp i björk och videdjungeln så fort de fick nys om vem jag var. Kvar fanns bara en mäktig känsla och ett par halvrisiga bilder.

Jag, påväg mot hängbron och den tänkta fiskeplatsen i lä.

Mötet med Älgkalven var mäktig...

Lika så med dennes mor...

Efter mötet var det ytterligare 200 meters vandring innan jag var framme vid hängbron. Väl ute på bron kikade jag uppströms och såg ett par fina hålor som såg spännande ut. Det vajade ingenting nere i riset vid vattnet. Jag tog mig ner med spöt i högsta hugg och med en gång kunde jag känna att stormen var som bortblåst. Solen värmde och klippväggen höll vinden borta. Med en harörenymf knuten på min lina fiskade jag mig genom strömmarna. Snart satt en liten fisk rackare på min fluga. Jag fick upp den på stenen där jag stod. Den var liten men otroligt vacker. Det var min första öring på resan. Redan nu var startresultatet på detta äventyr mycket större än vid förra tillfället. Ytterligare ett par små öringar landades innan jag begav mig tillbaks till lägret. Vi skulle bryta upp och ro oss vidare i vårt äventyr efter lunch. När jag kom ner till tältet var klockan 13.00 Tobbe kom ut ur tältet med sömndruckna ögon. Glatt konstaterade han att det var UNDERBART att få sova ut. Jag konstaterade att det var grymt att träffa älg och fånga fisk. Vi rev tältet, kastade i oss en portion REAL kurrykykling, stuvade våra pontoner och satte sedanav på den ginklara KAITUMÄLVEN mot nya äventyr...

och vilka äventyren blev ser du i nästa del...

Uppe till vänster finns en håla...

Där väntade resans första vackert tecknade öring...

I nästa del får vi åter glida fram längs Kaitumälven, fånga guld vid regnbågens slut och ett mycket kärt återseende...

Positioneringen gäller drömlägerplatsen

Den magiska resans film finner du på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)

Snart kommer nästa del, välkommen att läsa vidare...

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, t.ex. hur holländarna har lägerplatsen, hur jag utvadad mitt i älven får ett monsterhugg på harr eller Tobbe som drog den resans första fisk, en öring, där jag tog årets första harr då kan du kika här: http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/nu-vill-vi-ata-fisk-tacka_15984.htm

Hela förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=197

Ha en trevlig höst

Joakim


Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-09-21 18:17   Håkan Friberg
Det ser fantastiskt roligt ut.... om det inte vore för att man ser myggnät på var och varannan bild :-)
 
Svar 2011-09-21 20:18   Minnatur
Men Håkan, denna resa är ju nästan myggfri jämförelsevis... :-)
 
2011-09-22 23:27   fowwe
Jag ser mygg på fotona också. Men det kanske ser värre ut än vad det var. Av allt som man kan göra i fjällvärlden är fiske det jag helt har missat. Och ändå älskar jag att äta fisk. Här blir jag inspirerad. Jag ska nog pröva på det någon gång i framtiden. Dessvärre inte i Sarek, där är det ju fiskeförbud. Så det får bli någon annanstans.
 
Svar 2011-09-23 08:30   Minnatur
Klart att det fanns mygg trots att det i stora perioder var mer eller mindre myggfritt... Men jag skulle uppskatta det till ca 15 % av den vanliga mängden (vindstilla sommardagar) vilket för mig innebär nästan myggfritt...

och det är tre bilder från samma tillfälle...

Flugfisket kom till mig i samband med en Tv-inspelning 2004 och tog mig med storm. Jag skulle likna det vid ett meditativt sinnestillstånd att stå och först hitta rytmen i kasten för att vidare helt slukas av kontakten med den på ytan flytande lilla kreationen. Efter detta kommer hugget och allt exploderar.. LOVE IT!
 
2011-09-24 09:43   barkarby
Mycket trevlig läsning! Och bilderna... undrar vilken vecka ni var uppe? Samma sträcka med en Allykanot funkar det? Var det några sträckor ni fick bära?
 
2011-09-24 16:38   Minnatur
Tack för kommentaren... Det skulle fungera utmärkt med en Ally... I år rodde vi hela sträckan, 2009 fick vi leda med rep Max 200 meter pga vattenståndet... Vi var där den 13 - 17 Juli
 
2011-09-25 10:05   barkarby
sweet! Tack för info, det låter som en vinnare :)
 
2011-10-05 20:05   anjoua
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt bra berättat och tack för fin film. Tänk när man får den där känslan av EVIGHETEN som även jag kallar den. Hur härligt är det inte :-)
 
Svar 2011-10-05 21:25   Minnatur
Tack, jag känner mig oerhört glad över din kommentar...
 
2014-04-07 21:23   anjoua
Så! Nu är jag här på sidan igen, varje år, samma sak, måste bara sluka i mig eran reseberättelse och glo på bilderna. Är själv i full gång med att försöka bestämma vart vår fisketur ska börja någonstans utmed denna vackra älv. Man längtar ihjäl sig :-)
 
2014-04-08 13:23   Minnatur
Vad glad jag blir... Själv har jag haft lite mycket med både hus, två barn och jobb vilket har lagt äventyret lite på HOLD... Men jag längtar också... :-(
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!