Artiklar > Island Peak och världens högst placerade ...

Island Peak och världens högst placerade OL-skärm 6189 m.ö.h

Av: staffankäll

Island Peak och världens högst placerade OL-skärm, 6189 m.ö.h!

Lhotses mäktiga 8516 metrar framför oss, Mount Everest topp stickande upp strax bakom.  Cho Oyo, Makalu, Nuptse och Ama Dablam runt omkring oss. Vi står själva på toppen av Island Peak, 6189 meter upp i luften, bokstavligen på världens tak. Innan vi hänger upp orienteringsskärmen vi haft med oss nyper vi för säkerhets skull varandra i armen och inser att allt faktiskt är på riktigt.

Världen högst placerade OL-kontroll, Island Peak 6189m.öh

Några timmar tidigare, kl 02.15 hade vi väckts i tältet på ”attack camp” av våra glada klättersherpas  tillrop om –”Good morning hot lemon tea? Sugar?” Yes, yes var det givna svaret och sedan upp ur den varma sovsäcken och ut i 15 gradig nattlig kyla.

Good morning hot lemon tea.

Vi hade tältat på 5500 meters höjd och det var svart som kaffe ute men små ljusprickar av stjärnor glimmade hoppfullt i himlavalvet . Då vi gått till sängs hade månen lyst klart men i dessa höga trakter vandrar månen snart och gömmer sig bakom de höga bergen. Med pannlampa på huvudet startade denna sista etapp brant uppåt i natten.  Soluppgången strax efter kl sex blev ett enormt skådespel. Vi hade just kommit ut på toppglaciären och stod med stegjärn och isyxa i högsta hugg när det plötsligt kom en flammande eld i öster över Mount Everest. Någon eld var det inte utan solens första strålar som tände upp världens högsta berg i allsjöns färger - magiskt!  Solens strålar värmde trots den höga höjden.

Attack mot toppbranten

Snart stod vi under Island Peaks beryktade och isbepansrade toppbrant. Bara 150 höjdmeter kvar, men vilka metrar! Rakt upp med en stigning på 65 grader. Det var till att med höger hand klicka Jumaren i det topprep som våra klättersherpas satt upp och samtidigt med vänster hand hugga isyxan i glaciärbranten. 150 meter teknisk klättring kan kanske, för den som inte varit på 6000 meters höjd där syrehalten bara är 50% av den på havsnivå, tyckas vara lite. Men jag lovar, det kostar smärta! Prova gärna. När vi slutligen tog sista steget upp på toppen försvann all känsla av tidigare slit. Det var inget annat än gudomligt! Dessutom med bonusen att ståta med världens högst placerade ol-skärm runt isyxan! Kändes nästan som vi var ”invincible”.

Island Peak conqeuros

Berget Island Peak ligger i Everest regionen i Nepal. Till området vallfärdar bergtagna människor från jordens alla hörn för att få sig till livs en egen känsla av det monumentala som naturen så frikostigt bjuder sina besökare på . De flesta väljer att gå  ”trekking leden” upp till EBC (Everest Base Camp) i Nepal. Vi d.v.s. jag och min fru Stella, båda inbitna orienterare från Älmhult i Småland var nu i höstas i Himalaya för andra året i rad. I fjol gick vi den vanliga basecamptrekken och var helnöjda med det men vi ville ha mera och bestämde genast att vi måste tillbaka.  Vi ville högre så målet ställdes till berget Island Peak, en granntopp, på ”ynka ”6189 meter, till 8848 meter höga  ”Mother Godess Of The World” vilket Mount Everest kallas för i Nepal. Ett högalpint berg som även glada amatörer som vi med en rätt portion av ”mindset” sades kunna klara av.

Vi deltog i en expedition med 8 svenska deltagare arrangerad av det prima svenska äventyrsföretaget ”HiOnLife” . Gruppen med guider och sherpas möttes samman i Katmandu, Nepals huvudstad. Sedan bar det av i ett litet propellerplan upp i bergen.  Redan inflygningen till flyplatsen i Lukla på 2800 meters höjd och dess terrass-landningsbana fick blodet att isa av välbehag. Man flög bokstavligen rakt in mot berget.

 Lukla Airport

Startplatsen för vår Ultralånga orienteringsbana, 20 mil med totalt 10.000 meter stigning, stod i  Himalaya-utposten Lukla. Där slutar det som vi i vår moderna värld betecknar som civilisation. Här tar bärandet vid. Det finns inga andra transportmedel än fötter. Fuska går alltså inte. Inte ens cyklar eller ettriga små 4-hjuliga motorcyklar som annars finns överallt. Det är befriande ”basic”.  I Lukla blir man också presenterad för sina bärare vilka oftast inte stammar från Sherpafolket utan kommer från kringliggande dalgångar

Två dagsmarscher från Lukla utmed den forsande floden Dodi Kosi och efter en hård stigning kommer man till Sherpas ”minihuvudstad” Namche Bazar. Namche är sägenomspunnet och redan vid anslaget förstår man varför. Staden med 2000 invånare ligger på 3400 meters höjd i en skyddad gryta på alla sidor omgivna av berg med evigt vita toppar upp mot 7000 meter. 

Namche Bazar

För att vänja sig, eller som det kallas acklimatisera sig, till den redan här tunna luften stannar man i Namche i två nätter. Det är som en riktig liten ministorstad, allt tänkbart finns att handla. Skulle man glömt någon viktig utrustning eller ännu värre, att köpa choklad, är det sista stället att bunkra. Det är också i Namche man får se första blicken av giganterna Everest och Lhotse.

Vandringen fortsätter sedan djupare in i Khumbodalen. Snart passeras trädgränsen vilken i här ligger på strax under 4000 meter. De högst belägna bosättningarna var förr byarna Dengboche på 4410 meter och Pheriche på 4320. På någon av dessa platser tillbringar de flesta grupper två nätter för ytterligare vänja kroppen vid den syrefattiga luften. Blir man dålig finns i Pheriche en höghöjdklinik som på volontärbasis drivs av ”Himalayan Rescue Association”.  Vanligaste krämporna är såklart AMS, Altitude Mountain Sickness, men också magsjuka är ”populärt”. Också en i vår grupp fick besöka kliniken. Inte helt ovanligt att vandrare och klättrare som inte gett sig själva tillräcklig tid för acklimatisering kan drabbas av s.k. Hype, vilket är et slags begynnande lungödem som uppstår pga. av syrebrist. Behandling för detta är mycket dyrbar helikopterevakuering till låglandsnivå i Katmandu, huuva!

Under stoppet i Dengboche är en höghöjdstur upp till ”en liten topp” på 5000 meter höjd ett måste för de som aspirerar på att bli sextusenmetrare. Däruppe står man precis nedanför planetens fjärde högsta bergstopp, Lhotses, imponerande 8516 meter höga sydvägg. En vägg med 4000 meters fallhöjd, inte lite mäktigt.

Lothses pampiga sydvägg

Här fick vi också den första glimten av vårt eget mål, det ståtIiga ”Island Peak". Men vi var inte redo för att ta oss an detta 6000 meters berg än. Vi skulle först besöka Everest Base Camp och trekkingtoppen Kala Pathar.

Everest Base Camp nästa

Avfärd därefter vidare uppåt. En rejäl stigning upp mot Khumboglaciärens ändmorän tar vid. Vid moränens topp väntar hela inre delen av Khumbodalens härlighet. Just här finns också den stora ”memorial site” för på Everest förolyckade hjältar. Speciellt intryck på oss väckte minnesstenen över Scott Fischer med texten ”his spirit lives on”. Fischer var en av de stora klätterlegenderna som dog på Everest topp vid ett plötsligt oväntat väderomslag den 11 maj 1996. Som uppvärmning inför resan hemma hade vi läst flera böcker om denna katastrofklättring. Vi stannade till och förärade honom ett böneflaggspel . Frid vare hans själ.

Nästa anhalt för att sova är Lobuche på 4950 meters höjd. På dessa höjder känner man varken hunger eller törst. En förrädisk känsla som man måste se upp med - för dricka bör man - och det mycket. Den torra luften gör att man gör av med 4 -6 liter om dagen.  Här uppe i den tunna luften kändes annars lukten av Everest riktigt i näsborren.   

Till Base Camp är det ytterligare en heldags vandring. Själva Base Camp är i oktober och november månad nästan helt öde eftersom det p.g.a. ostabila snöförhållande högre upp vanligtvis inte är några toppexpeditioner denna tid. Kommer man i april-maj är läget förstås något helt annat. Här dök plötsligt ännu en ol-skärm upp. Stämpling och foto och vidare mot kontrollen på Kala Phattar, 5550 möh. 

Toppskärm på Kala Phattar

Sedan snabb nedstigning de 1200 höjdmetrarna tillbaka till Dingboche och välkommen syremättad luft. Efter en natt här och med syret åter tror man nästan att man blivit dopad. En välbehövlig kick i baken inför anmarschen till vårt eget Island Peak Base Camp.

Island Peak base camp, 5125 möh

Island Peak Base Camp ligger vid bergets fot på 5100 meters höjd. Här infann sig verkligen den riktiga expeditionskänslan. Vi bodde tre nätter i tält här och en natt i det förhöjda baslägret, vilkent vår förträfflige alpinguide Saran Subba (jo han heter verkligen så) kallade Advanced Attack Camp. Vi hade egna kökssherpas, kökstält och ett stort mattält. Maten var kunglig och här la vi grunden till vår stora ”all in summit succé”. Vi blev till slut 5 i gruppen som kom upp och kallades därför ”High Five Happy Expedition”.

High Five happy expedition

Efter firande av toppsegern och gratulationer var det till att snöra kängorna och gå tillbaka via Namche Bazar och vidare till Lukla. Dock med lite annan vy . Över oss till vänster tronade hela vägen det mäktiga Ama Dablam, korat till ett av världens vackraste berg. På återvägen var vi inne på Mountaineers bar i Namche. En skön bergsklättarpub fulltapetserad med expeditions-utensilier från alla världens hörn. Numera hänger även en OK Älme orienteringskärm där!

Vi på Bergsklättrarnas klubb

Namaste!

/ Staffan Käll i Älmhult

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-01-17 17:10   jamo
Haha, kul idé med orienterings-kontrollen!
Tror nog de flesta toppbestigarna lär vilja "stämpla" sina kartor så länge den finns kvar däruppe..
 
2012-01-17 18:10   desireman
Kul och intressant läsning!
 
2012-01-17 18:18   Arpe
Grymt skoj med olskärmen :) kanske kan bli en grej detta
 
2012-01-17 19:29   spacemonkey
Riktigt fina bilder! Kul och intressant läsning - Good Show!!! Pumori nästa kanske?! Kör hårt!
 
2012-01-17 19:45   Rune_zinken
Grattis Staffan!
Jag förstår verkligen att du och din fru fick mersmak efter första besöket och ville komma tillbaka. Även jag känner suget att återvända när jag ser dina bilder även om det nog mest är frågan om nostalgi i mitt fall. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag var där -96 och har skrivit om min rundvandring inklusive toppbestigningar här: http://www.utsidan.se/cldoc/12631.htm";. Ursäkta den klumpiga länken.
Jag gillar din bild på toppbranten. För övrigt verkar det mesta sig likt. Möjligtvis bortsett från invånarantalet i Namche. 1996 var det bara drygt 500 bofasta där så det måste ha skett en veritabel befolkningsexplosion dom senaste 15 åren.
En lite näsvis fråga kanske, men får man fråga hur mycket kalaset kostade? Gärna specificerat på topptillstånd, bärare, logi och mat och sådana saker. Det är ju alltid intressant att göra jämförelser på likartade upplägg då och nu. Och lycka till i framtiden! ;)
 
2012-01-17 21:43   Leech
Creds för ol-skärmen!
 
2012-01-18 20:03   Narcisse
Härligt Staffan & Stella - Och grattis än en gång! "Mera" väntar nu på er : ) Vi ses!
 
Svar 2012-01-23 21:45   staffankäll
Absolut. Mera hot lemon tea och varför inte på Mera Peak
 
2012-02-16 08:41   Banankontakt
Lyssnade på ert föredrag igår och hittade därför denna artikel som jag missat tidigare. Tack för spännande läsning. Mycket inspirerande!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!