Artiklar > Himlens herre

Himlens herre

Av: Polarnatt

Jag står här ensam, utlämnad åt mina egna tankar, på Khan Tengri, ett berg som reser sig 7010 meter över havet. Jag blickar upp mot dess topp som ligger 600 höjdmeter upp. Ungefär lika mycket hade redan avverkats under de tidiga morgontimmarna.

Khan Tengri, ”Himlens herre” 7010 meter.

Alla andra i mitt sällskap har vänt om, en efter en. Vi är utspridda över hela berget, till och med landet. Vår grupp som består av fem personer hade tidigare varit på Pik Lenin som också är ett sjutusenmetersberg. Där hade vi alla drabbats av magsjuka pga. dåligt vatten. Vi fick knappt behålla någonting av det vi åt eller drack. I vårt försvagade tillstånd gjorde vi ett tappert försök på berget, men toppen nådde vi inte. Visst var besvikelsen stor till en början, men samtidigt har jag ju lärt mig att en ”riktig” alpinist blir man först när man kan bedöma riskerna och faktiskt besluta att vända om. Men vid detta tillfälle var det inte riktigt mitt val, då det var vädret som satte stopp på toppdagen.
 
Efter Pik Lenin mellanlandade vi i Kirgizistans huvudstad, Bishkek, innan vi efter ett par dagar begav oss ut till Khan Tengri. Dock fick vi lämna Isak bakom oss i staden, då han kände att bestigningen skulle bli honom övermäktig. Vi övriga fyra tog oss med en helikopters hjälp ut till baslägret på södra Inylchek-glaciären. Vi kände oss hyfsat starka när vi sedan vandrade ut till läger ett, vilket ligger vid bergets fot.

Axel funderar på hur han ska ta sig över ett av de många vattendragen på glaciären.

Följande morgon när vi skulle avancera upp till läger två, tvingades Axel att vända om, eftersom han kände sig sjuk och svag. Ett tillstånd som förvärrats av en dålig natts sömn och att han inte fått i sig någon mat överhuvudtaget. Innan vi tog farväl, kom vi överens om att Axel skulle vänta på oss i läger ett. En väntan som beräknades ta tre-fyra dagar. Vi tre som var kvar fortsatte upp och nådde nästa läger. Väl framme slog vi upp våra tält, men den natten sov jag illa och vid ett par tillfällen tvingades jag ut för att uträtta akuta behov. Däremellan låg jag nedkrupen i sovsäcken med feber och frossa. Ett nattligt tillstånd som jag vid det här laget hade vant mig vid.

Nästa morgon när vi skulle upp till läger tre, som också är topplägret, tvingades Benny att vända om. Han kände sig febrig och helt uttömd på krafter. Han, som kanske är den starkaste av oss allihop. Vi omfördelade våra packningar innan Benny gick tillbaka till läger två, medan jag och Elin fortsatte uppåt. Läger tre ligger på 5900 meters höjd, insprängd på en smal, liten avsats direkt under sadeln som förenar den södra och den norra leden i sin väg upp mot toppen. Håglöst slog vi upp vårt tält, och kröp sedan in för ytterligare en febrig natt.

Benny i en liten, men naggande god, glaciärspricka.

Tiden för återhämtning blev inte särskilt lång, eftersom vi steg upp vid tvåtiden på morgonen för att göra en alpin start, för idag var det toppdagen. Varken kylan eller den höga höjden utgjorde något större problem. Ganska snart kom jag och Elin upp på sadeln, och påbörjade vår klättring utmed den östra sidan. Vi hade avverkat en dryg tredjedel när Elin meddelade att hon inte kände sig bra. Hon kände sig sjuk och helt tömd på krafter, och beslutade sig därför att vända om.
 
Så nu står jag här helt själv, på 6400 meters höjd, trött och med begränsade krafter. Jag är inte särskilt morsk, utan känner mig ensam och ynklig. Alla mina kamrater är utspridda utmed hela berget. Jag blickar uppåt för att bedöma leden. Det rör sig inte om någon enkel vandring, utan det är bitvis rejält brant. På dessa partier finns det fasta rep av skiftande kvalitet, och utan dem är det dubbla isyxor som gäller. Jag vet också att högre upp väntar mig ett längre klippklätterparti som är graderad till 4+.

Den lilla snöskrevan som utgjorde topplägret på Khan Tengri.

Den avgörande frågan har slutligen kommit till mig. Hur ska jag göra? Ska jag fortsätta för att vår expedition åtminstone ska få placera en person på toppen? Det kändes extra viktigt att lyckas efter det att vi tidigare snöpligt tvingats vända om, 100 höjdmeter från Pik Lenins topp. Då hade vi stoppats av dåligt väder, ett väder som också blåste bort våra möjligheter nästkommande dag. Vi tvingades slokörade åka därifrån.
 
Eller skulle jag istället lyssna på min kropp som varit ansatt av magsjuka och nattlig feberfrossa. Mina krafter hade sinat betänkligt, då jag knappt fått behålla någon mat. Bara under morgonen, på väg mot toppen, hade jag haft två akuta diarréanfall. Men trots alla omständigheter kände jag mig hyfsat stark. Det var som om jag gick på ren viljestyrka. Jag visste att jag skulle kunna nå toppen. Krafterna fanns där.
 
Jag kunde bara önska att Khan Tengri skulle vara mig nådig. Jag gjorde mig inga illusioner, skulle jag komma upp skulle det ske på bergets villkor. Ibland hör man bergsbestigare prata om att de ”besegrar” ett berg. Det är i sig en absurd tanke. Hur kan man någonsin besegra ett berg? Hade Khan Tengri ”Himlens herre” förstått att den varit utmanad, hade jag inte kunna skriva detta idag. Jag hade varit utplånad tillsammans med alla andra alpinister. Det enda jag kunde besegra var min egen rädsla.
 
Ödmjukhet är ordet. På höga berg blir jag extra medveten om mina begränsningar som människa. Att jag nu befinner mig i en situation som ligger utanför min kontroll gör att måste sätta min tillit till något annat. En tyst vädjan, med hopp om att den hörsammas någonstans. En vädjan för att blidka naturen och dess krafter, på samma sätt som människor alltid gjort när de är utlämnade. Det är lätt att vara morsk, och bara hysa tilltro till sig själv, om man aldrig lämnar tryggheten och civilisationens kontrollerade tillvaro. Bergen har gett mig en större förståelse för forna människors dyrkan av gudarna under äldre tider. Havet, solen, bergen är alla naturkrafter, eller gudomar om man så vill, vilka måste blidkas.
 
Min tysta vädjan handlade om att jag inte ville misslyckas en gång till. Att alla mina förberedelser skulle vara bortkastade. Jag tittar återigen upp mot toppen. Vädret är nästan bästa tänkbara. Slutmålet ligger inom räckhåll. Efter min stund av stilla kontemplerande, känns mitt hjärta lättare. Viljan finns där, likaså krafterna, vilka återvänder i takt med att solljuset breder ut sig. Jag har bestämt mig. Jag tar ett steg, sedan ytterligare ett och snart är jag igång. Stegen för mig i en sakta strävan uppåt. Jag har bara ett mål för ögonen: toppen.

Elin på väg uppför Khan Tengri.

Kanske skakar du på huvudet, och undrar varför jag fortsatte uppåt, med tanke på det dåliga utgångsläget. Jag gjorde inte det. Efter 50 höjdmeter insåg jag att jag hade vad som krävdes för att ta mig till toppen. Det jag däremot saknade var kraft nog för att ta mig ned. Skulle jag ha fortsatt hade jag troligtvis stannat där uppe för alltid. Det var denna insikt som slutligen slog mig. Med tunga ben och ännu tyngre hjärta valde jag att vända om. Jag valde att satsa mina krafter på att komma ned säkert från berget. Ett beslut som jag är stolt över idag. Att jag faktiskt valde misslyckandet.
 
Väl nere i civilisationen stod jag framför spegeln efter en efterlängtad dusch. I spegelbilden framför mig såg jag ett trött, avmagrat ansikte, brunbränt med spruckna, uttorkade läppar. Men jag såg någonting mer. Jag såg en person som vågat fatta ett modigt beslut. En riktig alpinist.

Joel Johansson

Om du är intressrad av att läsa om mina andra bestigningar kan du göra det på http://joljon.blogg.se/

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-05-22 14:04   soderkisen
Bra att du vände, jag var glad som en liten hundvalp att få återse er efter fyra febriga, nedspydda och allmänt skakiga dygn i C1...

Nästa gång vi är i Tien-Shan är det med en vinterbestigning av Pobeda i siktet! Eller hur? :)
 
2012-05-22 19:11   Olander
Jag skulle kunna rekommendera dig en film att titta på: Fearless. Wushu-film där det ultimata stadiet handlar om att inse vad som är viktigast i sammanhanget. Du kommer förmodligen känna igen dig och bli övertygad om att du gjorde rätt som vände. Du har min respekt för det!
 
2012-05-22 22:41   Polarnatt
Söderkisen: You know it!

Olander: Tack för tipset och de vänliga orden!
 
2012-05-23 01:15   Anders V
Det var precis det jag kände när jag vände på Matterhorn. Jag hade kunnat gå upp, men hade blivit så farlig på väg ner att jag skulle riskera att göra misstag som dödat mig eller er. Det kan jag varken leva eller dö med (finns ju ett eftermäle att vårda också). Att vara alpinist, för mig iaf, är att alltid ha möjligheten att komma tillbaka och försöka igen.

Getting up is optional, getting down is mandatory.
 
Svar 2012-05-23 17:32   Polarnatt
Ja, du gjorde rätt. Berget står kvar.
 
2012-05-23 18:10   Anders V
Visst gjorde vi rätt båda två, men just i stunden när beslutet tas är det riktigt jobbigt. Skulle jag ändå inte ha klarat det? Sen när det mognat lite är man glad att man vågade ta det (nödvändiga) obekväma beslutet.

Nå, nu ska jag hem och äta alpinist-ost.

Kammen bär!
 
2012-05-25 06:20   Warewolf
Gillar skarpt! Detta land verkar ju vara ett ställe som måste upp på ToDo listan! Bra skrivet
 
Svar 2012-06-02 08:45   Polarnatt
Tack Magnus! Åk gärna dit, det är en vacker plats.
 
2012-06-08 08:48   spix
koka alltid allt vatten. Alltid. Ät inget inhemskt utan veckor av acklimatisering.

Bra beslut och fint skrivet.
 
Svar 2012-06-09 08:00   Polarnatt
Tack för rådet! Att koka vattnet brukar jag göra ibland, dock hade vi med oss reningsdroppar. Det räckte tydligen inte. Jag misstänker att det inte bara var mikrober, utan kemiska substanser också. Då räcker inte kokning. Vi ska nog ha med reningspump nästa gång. Maten var det inga problem med, utan det var nog vattnet.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in