High Camp Turtagro - Återkomsten till Norge

Våren var kommen till Skåne. Fåglarna kvittrade, himlen var blå, folk gick i sommarkläder och solen lyste som om den hade betalt för det. Jag och tre andra entusiaster, hade dock inte sommaren i åtanke, utan vi ville norrut, till landet med evig snö, till de höga topparna och till lössnön. Folk kallade oss galna. Vi kallar det för att vara av det rätta virket.

En tidig fredagmorgon var bilen åter fullpackad, denna gång med fyra förväntansfulla unga män, varav tre nu hunnit passera de trettio, samt en mängd packning för en vinterupplevelse utöver det vanliga. Vi hade köpt biljetter till Nordens största topptursfestival, High Camp Turtagro 2008 i det mäktiga Jotunheimen. Resan gick som vanligt fort tills vi var i Norge, detta land med världens mest laglydiga bilister. Om det sedan beror på vägarnas kvalité eller på de dryga fortkörningsböter glada norska poliser delar ut, det låter jag vara osagt, men det gick inte fort från Oslo och norrut.

Den lämpligaste färden mot Turtagro, som ligger i utkanten av Jotunheimen, i Hurrungaområdet, går över den smärtsamt vackra Sognefjellsvägen, som nu sedan en vecka skulle vara öppen dygnet runt. Jag säger skulle, för tre mil väster om Lom, var det stopp. En glad norsk gutt stannade oss innan en vägkrök, och informerade oss glatt om att "det har skett ett skred på veien". Okej. Vi stannade bilen och gick ut i den kyliga, men vackra kvällen. Sommarklädseln från Skåne stod sig slätt, och vi fick raskt byta om till mer lämplig utstyrsel. Vi gick fram och tittade, och mycket riktigt, en lavin hade begravt ett stycke av vägen precis innan Krossbu fjällstation. Vi gjorde en snabb beräkning, klockan var 22 och vi var trötta. Vi vände därför ett stycke nedåt, och hittade en fin tältplats där vi tillbringade första natten.

Morgonen grydde, ännu en strålande dag över Jotunheimen, och nu var "veien" öppen igen. Vid 09-tiden rullade vi ner mot Turtagro, och möttes av en spektakulär syn: Mitt ute i fjällvärlden, vid Turtagros anrika fjällstation, var det ett myller av människor som slog upp tält, satte på stighudarna på skidorna, och alla såg ut att vara på väg till topps. Vi åt en snabbfrukost, och gav oss sedan av för att låna skidor, vilka såklart alla var slut... Vår kvartett gick något i moll, innan vi såg att det fanns snöskor att låna och vips, var humöret på topp igen och vi var på väg.

Efter en guides tips, skulle vi bestiga 2000-meterstoppen Dyrhaugstind, som förväntades vara möjlig att gå uppför, nu när vi, de galna svenskarna, saknade skidor. Guiden frågade klentroget: "Har dere icke skier?" Nej, svarade vi, det trenger vi icke! Sagt och gjort så var vi på väg. Vi insåg ganska snabbt, att utan dessa snöskor hade dagen fått ett ganska abrupt slut, för snön var rejält mjuk av den gassande vårsolen. I shorts, damasker och t-shirt tog vi oss utför den branta sluttningen. Vi följde en kam, och vek sedan av österut över ett vattendrag, och befann oss efter några timmars slit stå inför en brant stigning upp mot förtoppen. På vägen upp mötte vi många norrmän på skidor, som tittade undrande på oss, men upp skulle vi. Brantare, brantare gick vi uppför, rasterna blev fler, men slutligen stog vi under klippan på förtoppen. Med den känslan som man bara kan få av att fullfölja en sådan vandring, blickade vi ut över den sagolika fjällvärlden som badade i solljus. Vi var dock inte på Dyrhaugstind, utan på Nordre Skagastolstinden, en betydligt tuffare uppgift som guiden nog inte velat utsätta oss för. Vi var glada för det, men nu var det dags för nedfärd, eller vad man nu ska kalla det vi gjorde. Vi såg norrman efter norrman surfa neråt i den fina kallsnön på feta skidor och snowboards, och vi upptäckte snabbt att snöskor inte fungerar i 35-gradiga lutningar nerför...Vad göra? Ja, det fanns bara en vettig sak att göra, och det var att åka på baken ner. Om folk tittat undrande på oss innan, var det inget mot nu när vi glatt kasade ner för branten under glada rop. Vi la åttor i snön, och var väl ungefär som kalvar på travers, eller hur det nu brukar sägas...

Ner kom vi i alla fall, men helt slut var vi, och somnade gott i tältet trots festivalens larm utanför de tunna tältväggarna. Nästa morgon grydde med något mindre fint väder, eller rättare sagt, det regnade. Men, regnet gick över och det klarnade upp till ännu en fin dag. Denna dag hade vi fått tag i skidor, så nu skulle det köras randonné. Det var dock en begränsande faktor att det bara var jag som lyckats få tag i komplett utstyr, de andra saknade samtliga stavar, och endast en till i vårt gäng hade stighudar. De andra två fick glatt snöra på sig snöskorna igen, och med skidor på ryggen gå uppåt. De tröttnade dock ganska snart, vilket jag har full förståelse för, men jag och kompis med stighudar knatade glatt uppåt Dyrhaugstind (nu var det faktiskt rätt fjäll vi var på) och fick ett mycket fint åk från förtoppen och neråt. Speciellt det här med randonné, tre timmar upp och 30 minuter ner, man är väl sannolikt självplågare, för fantastiskt roligt var det!

Efter ett mycket inspirerande föredrag av Fredrik Sträng, kom kvällen med festivalens begivenhet, konsert med den norske kändisen Magnet, som vi kanske inte uppskattade så till fullo som de entusiastiska norrmännen. Efter konserten var det korv på trappan, vilket var gott, och dunjackedisco i garaget, vilket var närmast surrealistiskt, och sömnen denna natt blev rejält störd av den enorma fest som hölls i hela lägret.

När då sista dagen för denna gången grydde, var det återigen med fantastiskt väder, men luft så klar och skarp, att man nästan kunde skära skivor av den. Vi hade inga skidor, och tanken på snöskor lockade inte så mycket för i alla fall delar av vår grupp, så vi bestämde oss för att påbörja färden hemåt, men med ett stopp vid Galdhöpiggens Sommarskidcenter som öppnat två dagar tidigare. Vi körde dit, och hade tre mycket fina timmar med helt klart acceptabel snö. En skön omväxling som vi verkligen uppskattade, var att ta ankarliften upp innan de magiska svängarna nedåt backen. Vid 14-tiden bröt vi, och påbörjade vår 12 timmar långa bilfärd hemåt mot Skåne och sommaren, som nu genast kändes lite mer lockande än på vägen hit. Med en sista längtande blick, satte jag mig i bilen, och medan Jotunheimen försvann i backspegeln till tonerna av "Here comes the sun", tänkte jag: "Farväl, för denna gång, men vi ses snart igen, så lätt blir ni inte av med de numera ökända svenskarna som åkte på baken ner för Nordre Skagastolstind"!