Artiklar > Heli-Ski Revelstoke Kanada

Heli-Ski Revelstoke Kanada

Av: Våfflan

   

Dagbok från en skidresa till Kanada

 

Förra kanadaresan -96, då vi var åtta personer, började kännas rätt avlägsen och jag började så smått fundera på att skrapa ihop pengar och åka en gång till. Anledningen var att man började känna av åldern och rätt vad det är sätter ju kroppen stopp. Dessutom fanns oro att i framtiden skulle onödigt fladdrande med helikoptrar i naturen kunna begränsas av miljöskäl eller oljebrist.         Verksamheten känns ju inte helt rumsren, koldioxidbelastningen är säkert avsevärd och vad blev det av den tysta vildmarken?

Det dåliga miljösamvetet undertrycktes snabbt och enkelt av lössnö-djävulen och målet blev först satt att åka 2008. Nu kändes det lite dumt att sticka iväg mitt i ett husbygge så planerna flyttades, efter lite funderande, fram ett år till 2009. För att vara säker på att fritt kunna välja datum för resan måste den bokas ett och ett halvt år i förväg. Jag var beredd att åka ensam men det är ju roligare med kamrater, så de första kontakterna med potentiella medresenärer togs därför redan i slutet av 2006! Vi snackar inte om en sista-minuten-tripp här! Nästan tre års planering alltså.

 

 

 Vyer att längta till
 

Intresset var från början överraskande stort. Cirka 20 personer anmälde sig. Hösten 2007 bokade slutligen hela nio personer in sig på resan. Av dessa nio skulle sen två boka av i ett tidigt skede. Därmed återstod sju personer. Tidpunkten bestämdes till vecka 8 den 6-16 februari 2009. Då skulle väl chansen vara större att få riktig lössnö än mitten av mars som på resan -96?

Vi valde Revelstoke som är en av 11 destinationer hos Kanadas största Heli-ski-arrangör Canadian Mouintain Holidays ,CMH. I Revelstoke bor man på ett lokalt hotell i en liten bergsby med en något bedagad Westernkänsla. Det är en del billigare där än för övriga ställen som alla är i s.k. lodges.

Nu började drygt ett års väntan med ambitionen att bättra på både konditionen och bankkontot. Kombinationen helikopter och skidåkning kräver stark ekonomi!

Under vänteåret hade jag hoppats på lite sköna ölkvällar tillsammans med gänget, för planering och kanske att hetsa varandra till stordåd i träningen. Några skidresor till fjällen för lössnöträning var det också tänkt. Av detta blev nu i stort sett intet! Snopet alltså. Prioriteringen låg tydligen på annat håll. Har vi blivit gamla eller..? Annat var det inför resan -96, då stämningen och förväntningarna byggdes upp med träffar och gemensam skidåkning. Bättring till nästa gång!

 

Deltagare

Sista veckan före avresan överraskade två av negerpojkarna genom att plötsligt boka om sin resa till senare samma vår! Orsak: ”den rådande konjunkturen”. Det är ett helvete när arbetet gör intrång i fritiden. Kärntruppen bestod nu alltså av fem personer;

 

Wolfgang ”Våfflan” Dieckhoff född -56. Försäljare av verktygsmaskiner till svensk verkstadsindustri. Initiativtagare till resan som har ett kombinerat motor- och friluftsintresse. Killen försöker ivrigt upprätthålla en frisk och vältränad fasad. Det korthuset kan rasa ihop när som helst!

 

Åke född -60. Montör av efterbehandlingsmaskiner för papper. En hantverksskicklig ”Duracellkanin” med skidåkning och cykling som främsta fritidsintressen. Den något yviga framfarten har resulterat i åtskilliga ärr och lagningar på kroppen. Senast förra våren bröts handleden av vid en krasch med motorcykel i Nacka Forumrondellen. Skulle han kunna hålla sig frisk och hel fram till avresedagen?

 

Jocke född -59. Inspektör av flygfarkoster vid Luftfartsverket. På sina inspektionsresor runt om i landet förstärker han gärna sin hälsingedialekt för att invagga ”offren” i falsk trygghet. Han är nyskild, fågelfri och öppen för förslag från motsatta könet. Har inför resan tagit reda på all historik om de helikoptrar som CMH använder.

 

Gänget från vänster Jocke, Våfflan, Åke, Persan 
och Staffan längst fram
 

Persan född -57. Datakonsult i försäkringsbranschen. Har familj som i övrigt består av fyra häst- och hundgalna tjejer. Som om det inte skulle hålla honom sysselsatt håller grabben på att bygga timmerstuga i Åre. Efter ett fall från timmerhustaket häromåret fick skelettet skruvas ihop med plåtar vilka följaktligen skulle få passera diverse metalldetektorer på vägen till Kanada.

Staffan född -53. Nätverkstekniker. Bosatt vid egen sjötomt i Fågelbro. Främsta merit: har inte varit på den egna bryggan en enda gång i sommar! Njuter gärna en cigarr till Stregan och har byggt upp självförtroendet inför resan med sex veckors skidåkning i Åre.

 

Fredag 6 feb, Stockholm-Frankfurt-Calgary

Temp +2°C, snöglopp (Stockholm). -6°C, blåst och mulet (Calgary)

Dagen började dåligt för Staffan. På väg till Arlanda upptäckte vår vän att flygbiljetten låg kvarglömd hemma i Fågelbro. Dessutom drogs han med en efterhängsen förkylning. Det förra visade sig inte vara något problem då den flygbokningsansvarige, Jocke-Bror Duktig, hade kopior på allt. Dock helt i onödan upptäckte vi eftersom passet räcker vid incheckningen.

Flygresan gick med SAS till Frankfurt och sen vidare med Air Canada till Calgary och tog 9 ½ timme. Åke placerades mellan gentlemännen Persan och Staffan. Eftersom Persan också var något krank så befann sig Åke i en korseld av bakterier. Med jämna mellanrum flydde han från kaskaderna ner till Jocke och mig för att få andrum. Alla var nojiga och ingen ville bli sjuk i det här läget.

Staffan gjorde sitt bästa för att kurera sig på resan men efter den tredje whiskyn var Air Canadas limit tydligen uppnådd och han blev resolut portad från barvagnen. En merit att lägga till listan.

Vi landade i Calgary klockan 16. Efter lite förvirrad sista-minuten shopping och en håglös middag stupade ett gäng jetlaggade skidåkare i säng vid 21-tiden.

 

Lördag 7 feb, Calgary-Revelstoke

Temp -2°C (Calgary) -8°C, sol (Revelstoke)

Bussresan avgick i CMH:s regi klockan 9. Efter den ändlösa prärien runt Calgary kommer man snabbt in i de mäktiga Klippiga Bergen. Detta verkade dock gå Åke förbi då han var strängt upptagen att räkna antalet Dodge Caliber på vägen. Jo, han äger en sån bil själv, sällsynt i Sverige. Killen har en patetisk kärlek till sina fordon.

Äntligen: Klippiga Fjällen. 
Åke kollar ut genom bussfönstret
 

Genom bussfönstret oroades vi av att snötäcket till en början var tunt när vi passerade Banff och Lake Louise. Vi fick senare reda på att det var den sämsta vintern på årtionden. Nyheterna meddelade också att vinterns medeltemperatur hittills var tre grader högre än normalt. Lugnet återkom dock när vi åkte igenom Rogers Pass där det var flera meters snödjup. Vid ankomst till Revelstoke klockan 14 var snön mer än en meter djup i byn. Vid besöket -96 var det barmark i dalen och ösregnade när vi kom fram så det fanns gott hopp nu. Basdjupet i bergen skulle enligt CMH:s hemsida vara mellan 2 och 3 meter. Det tyckte kanadickerna var dåligt då det en normalvinter kan uppgå till 5 meter!

Åke inspekterar grovkalibrigt fordon
 

Under resan utbröt en livlig diskussion kring ifyllning av formuläret för val av skidor och rankning av åkskicklighet. Inombords smålog jag igenkännande. Historien upprepade sig. Den svenska Jantelagen förbjuder ju medborgaren att höja de egna prestationerna till skyarna. Jag påminde de andra med övertygelse att vi befann oss i Nordamerika och här hymlas inte! Precis som vid resan -96 lät sig alla övertalas och bedömde, med stor svensk tvekan, den egna åkskickligheten till excellent och åkstilen var samstämmigt hard and aggressive. Det här kunde ju bli spännande. Hur används uppgifterna? Skulle dom sätta oss i en grupp med före detta freestyleåkare nu eller?

 

 

 

 Revelstoke City
 

Vid ett mellanstopp klev två andra svenskar på bussen. Far och son, Kjelle och Jeppe, som hade skakat av sig jetlaggen under några dagar i Kicking Horse liftsystem i Golden. Dom hade åkt Heli Ski en gång tidigare för två år sedan just i Revelstoke.

 

Söndag 8 feb

Temp dal -2°C, topp -10°C, sol, vindstilla
Åkområde Monashees SV Revelstoke. Guide Mike
9 lyft, 6250 höjdmeter, Caribou Ridge, High Roller, Renegade, Pollux, Rock+Roll

Efter en stadig amerikansk frukost på stekt potatis, ägg, korv, pannkakor och lönnsirap hämtade vi ut skidorna. Skidmärket var Atomic Heli-Daddy, 170 cm långa, med endast en liten midja. Klockan 8 transporterades vi iväg med minibuss, 20 min åkväg för träning med transciever (beacon) och agerande kring helikoptern.

Sen var det plötsligt dags. Helikoptern varvade upp och vi tog plats. Leendena stoppades endast av öronen. Tre års väntan var över. It´s the real thing. En härlig känsla av förväntan spred sig i helikopterns motordån. Vi var grupp 1 för dagen. Detta innebär att vi skulle vara först i varje löpa hela dagen. Detta varvades demokratiskt så nästa dag blev vi grupp 2 osv. Det var totalt fyra grupper med max 11 skidåkare och en guide.

Våra fyra nya kamrater i gruppen var alla medelålders gentlemän från Amerika som kände varandra sen otaliga Heli-Ski-trippar. Dane och Howard var från Seattle, Rob från Hawaii och Paul från Jackson Hole. Våra farhågor om nån sorts elittrupp verkade besannas. Hur skulle detta gå?. Jänkarna hade alla åkt minst 1 miljon vertical feet och hade därför, som tack för spenderade pengar, förärats blå jackor av CMH. Paul hade tydligen en släng av svensk Jante så han avstod att ha jackan på. Med anspelning på klädernas färg kallade dom sig Blue Boys, Blues Brothers  och liknande. Att det snabbt blev Blåbären, på svenska, var inget som översattes till engelska. Alla var vana och duktiga skidåkare, suveränen Paul hade dessutom egenheten att vissla obekymrat medan han åkte skidor, vilket var omöjligt att härma. Prova själva med brännande lår och kraftig andhämtning.

 
 Blåbären. Rob, Paul, Howard och Dane
 

I helikoptern finns fyra s.k. guest packs, ryggsäckar innehållande komradio, spade och lavinsond. Dom ska varvas mellan gästerna. Bär man ryggsäck ska man hålla sig långt bak i gruppen av uppenbara skäl. Det ryktades att nästa år ska varje gäst ha en sådan ryggsäck hela tiden. Våra nyvunna amerikanska vänner bestämde redan från början att dom skulle ta ryggsäckarna på förmiddagen och vi svenskar på eftermiddagen. Vi lydde villigt, dom visste väl bäst.

Första nervösa åket var äntligen på gång. Det började med en brant och lång skogslöpa. Åke och jag gjorde som vi var vana vid långfärdsskridskoåkningen i SSSK och satte av hack i häl på guiden vilket vi fortsatte med hela dagen. Det skulle visa sig vara fel i flera avseenden. Själv lade jag direkt grunden för intensiva lårsmärtor. Fick inte riktigt kläm på hur skidorna fungerade och lade därför på bakvikt, mot bättre vetande. Då vet man hur det går. Mot slutet av dagen var jag mycket nära kramp i lår och vader. Skidorna kändes som slangbellor. Vid summeringen på kvällen klagade även mina kamrater på skidorna men ingen annan verkade ha samma muskelplågor som jag. Hur kunde det gå så här? Drabbad av prestationsångest spände jag alla benmuskler och försökte tvinga skidorna. Helt fel metod när man har en lång och stenhård skiddag framför sig! Det var ett helvete att släpa upp benen för trapporna senare på hotellet. Fast första dagen började ännu sämre för en amerikansk dam i en annan grupp. Ett vridet knä resulterade i benskena och kryckor resten av veckan. Snacka om otur.

I väntan på helikopterlyften under dagen finns möjlighet till konversation och att lära känna varandra i gruppen. Förra resan höll vi på att krevera av skratt när Westis förstärkte amerikanernas fördomar om Sverige genom att aningslöst berätta om sin farsa som hade varit porrfilmsregissör. Den här gången skulle Åke berätta om sin långfärdskridskoåkning, figure skating som han felaktigt kallade det. Jänkarna såg först ut som fågelholkar för att sedan brista ut i gapflabb. För sin inre syn såg dom säkert Åke i kjol och vita fruntimmersskridskor, hu! Det bröt i alla fall isen och det visade sig att långfärdsskridsko var något helt okänt för dom.

 

 

 

 Ingen tvekan här. Åke står på
 

När vi skulle plockas upp av helikoptern för hemfärd kl 16 dök plötsligt två Kariboer, vildrenar, upp. Dessa var tydligen en sällsynt och hotad (endangered) art. Guiden sa att det endast fanns sex (!) exemplar i området. CMH har policyn att undvika att skrämma dom med helikoptern och eftersom det inte gick att schasa bort dom fick vi helt enkelt lomma iväg en bra bit bort till ett annat hämtställe. Sen stängdes området för skidåkning några dagar.

Mellan after-ski och middag badade vi jacuzzi på hotellets baksida, Staffan hade nyinköpta badbrallor. Att ha sjötomt i ett av Stockholms mest attraktiva lägen betyder tydligen inte att man badar ofta. Det var visst två år sen sist…….Den killen vet inte hur bra han har det.

 

Måndag 9 feb

Temp dal -3°C, topp -10°C, lätt snöfall, vindstilla
Åkområde Selkirks SO Revelstoke. Guide fm Jimbo, em Jörg
11 lyft, 8200 höjdmeter, Crawford East, Grappa, Holyk, Fantasy, Big Bertha, Wishful Thinking

Jag vaknade med en formidabel värk i låren. Det här var inte bra. Skulle jag klara av skidorna idag? Grabbarna hade startat dagen klockan 06.40 med stretching vilket jag hade förkastat med förra resans loja övningar i minne. Sen ångrade jag mig och i fortsättningen gick jag också på stretchingen varje morgon. Man är ju trots allt 12 år äldre sen sist och det här skrovet har en klart längre startsträcka nuförtiden.

Trots den lyxiga inramningen och klientelet så var klädstilen casual på hotellet, särskilt på morgonen. Jag blev varse detta på väg till frukosten när Staffan undrade om jag trodde det var okej att gå klädd i långkalsonger och svarta lågskor. Det skulle ju normalt sett ha varit rätt uppseendeväckande men jag hade inte alls noterat klädseln. Han var inte ensam om den stilen, man smälte in med vad som helst.

Förmiddagen ägnades åt trevliga skogsåk. Gles skog, smala granar blandat med öppna partier. Ibland var det ordentligt brant. Den relativt lösa snön, 2-3 dm djup, gjorde åkningen enkel. Det är istället längden på åken som knäcker en. 800 fallhöjdsmeter uppdelade på ca tre etapper är tyckte jag var tufft. Långsamt anammade vi den gällande åkstilen med få och flacka svängar. När jag fattade detta och slappnade av lite fungerade plötsligt skidorna. Äntligen. Vilken lättnad, i fortsättningen kunde man njuta.

Före starten på ett av åken levererade Jimbo en (stående visade det sig) lustighet som tog ett ögonblick att fatta. Han pekade på en brant sluttning åt vänster och sa: That is called ”paperwork”. Kallades det åket verkligen ”pappersarbete”, frågade jag mig? Först efter ett tag ramlade poletten ner. Jimbo visste det inte vid detta tillfälle men inom några dagar skulle han få ägna mer tid åt papper än han tänkt sig.

Staffans förkylning och Persan drabbad av migrän gjorde att dom tog sig hem i förtid med hjälp av lunchhelikoptern. Eftersom det blev fler avhopp fortsatte eftermiddagen med endast tre grupper. Vi hamnade nu i grupp 3 som bland andra innehöll några pigga pensionärer. Roy, f.d. ögonkirurg som numera titulerade sig ”skidåkare”, hade 4 miljoner höjdmeter registrerade! Med andra ord cirka 12 miljoner vertical feet.Inte dåligt. Vi vågade inte ens tänka på vad det kan ha kostat honom. Dom här grabbarna var gott och väl över 60 men hängde med utmärkt. Heiner, minst 65, kunde åkt åttor runt oss. Imponerande.

Under eftermiddagen drabbades vi av ett parti med 2-300 meter långt s.k. ”Wasaföre”. Guiden åkte obekymrat ner medan alla andra for omkring som målstyrda robotar. Efteråt bad guiden Jörg oss om ursäkt för att han varit så dålig att hitta lössnö. Han kan inte ha varit i svenska fjällen. Vad gör 10 minuter knäckebröd av en dag med över 6 timmar intensiv lössnöåkning?

 

Tisdag 10 feb

Temp dal -3°C, topp -15°C, sol, vindstilla
Åkområde Selkirks SO Revelstoke. Guide Jimbo
11 lyft, 8025 höjdmeter, McRae, Hadow, Fantastic North, Eastwood, Stephany Creek, Grappa, Wishful Thinking, Arrow

På grund av sina respektive besvär stannade Persan och Staffan kvar på hotellet denna dag. Istället fick vi med en av servitriserna från hotellet, Cat, som åkte snowboard. Tydligen erbjuder CMH personalen att följa med i helikoptern om det skulle saknas betalande gäster. Dom får dock hålla sig sist och ständigt bära en guest pack.

Dagen innehöll en hel del kalfjäll med böljande kullar i skapligt med lössnö. Rena broschyråkningen alltså! Helt underbart. Det var hög tid för lite rörliga bilder. Åke åstadkom lite skadeglad munterhet hos oss andra genom att filma sin egen krasch. Det inledande garvet följdes av ytterligare skrattsalvor när det upptäcktes att kameran inte ens hade varit påslagen! Skam den som ger sig. ”Stig-Helmer” provade samma sak igen vid nästa löpa och den här gången kontrollerades först noga att kameran var på. Vad händer tror ni? Rätt gissat, han kraschar igen! Vad ska den grabben hitta på härnäst?

 

 

 Åke samlar ihop kamera och skidor
 

Eftermiddagen fortsatte med åkning i varierande terräng med absolut strålande förhållanden. En av mina bästa skiddagar i livet.

Jocke och Åke hade rum mot baksidan av hotellet som vetter mot en parkering samt järnvägsspåret. Hela dygnet passerade godståg, dragna av upp till fyra stöddiga diesellok. Medan Åke väntade på sin tur på muggen, passade han på att räkna godsvagnar. Grabben vet att sysselsätta sig. Det blev visst 114 vagnar. Vi räknade sen fram att det motsvarade en längd av ungefär 2 km. Snöplogmodulen som kunde sättas längst fram på loket var en best med minst 3 meters höjd! Som förväntat är allt på den nordamerikanska kontinenten störst, bäst och vackrast.

 

Onsdag 11 feb

Temp dal -5°C, topp -14°C, fm molnigt, em snöfall, vindstilla
Åkområde Selkirks SO Revelstoke. Guide Jeff
12 lyft, 8700 höjdmeter, McRae, Arrow, Viking, Eastwood, Stephany Creek, Fatboys, Perfecto, Chandelle

Staffan och Persan var med från start den här dagen tillsammans med hotellets diskare och städare Casey. Han åkte på ett par hiskeliga telemarkslagg som även såg ut att kunna passa utmärkt vid backhoppning. Vi gästades även av Mike och Dennis, två skickliga skidåkare på 50+.

 

 

 

 Åt vilket håll ligger hoppbacken?
 

Före första åket fick vi en inledande uppläxning av Howard: Listen up guys! Med militärisk myndighet föreslog han sen att svenskar och amerikaner skulle varva guest packsen och samtidigt hålla sig sist varannan löpa. If you´re not doing this and there is an  avalanche, we are fucked! Have i made myself clear! Nya besked alltså. Det kändes som man var med i en amerikansk film. En ren kulturkrock, fast killen hade ju rätt även om det kunde ha framförts på det försynta svenska sättet. Jag kände mig faktiskt lite skyldig. Åke och jag hade ju trängt oss längst fram väl många gånger. Efter rättning av leden fungerade allt väldigt demokratiskt och bra. Alla var nöjda, även Åke och jag. Den goda stämningen återvände snart.

Det åktes på samma kalfjäll som dagen innan men nu hade snön blivit något trögare. Jag gjorde mina två första ordentliga vurpor, dessutom i hög fart. Det var mjuklandning i lössnön och skidorna hittades utan problem. Det var en skön erfarenhet som gjorde att man kunde dra på ytterligare och tänja lite mer på gränserna nu när man visste att det var no worries vid kullkörningar.

Vid helikopterns landningsplatser (pick up) ska gruppen huka sig på ena sidan medan skidor och guide finns på andra sidan. Vid en av landningarna lyckades den självutnämnde flygexperten Jocke utmärka sig genom att vara så taskigt placerad att helikopterns landningsställ stötte till honom. Han fick snabbt kasta sig undan för att inte bli mosad! Kommer det här fram till Luftfartsverket kan det bli avsked på grått papper.

 

 

 Rena parkåkningen
Träden verkar utplanterade  med lagom avstånd
för att inte störa skidåkningen
 

På eftermiddagen åkte vi ner för ett brant, närmast vertikalt, fjällparti som var mycket vackert. På grund av lavinrisken fick vi instruktioner att åka en och en. Det här inträffade då och då under resan. Om någon ramlar är han on his own, som det hette. Ingen tillåts stanna och hjälpa av säkerhetsskäl. Naturligtvis föll Mike här och tappade även skidorna. Det tog en god stund för honom att kravla sig upp i lössnöbranten och ordna till saken.

Den här dagen passerade Jocke, jag och Åke de garanterade 30 500 höjdmetrarna, vilket innebar att vi fortsättningsvis skulle betala extra för all skidåkning.

 

Torsdag 12 feb

Temp dal -3°C, topp -10°C, fm lätt snöfall, em molnigt, vindstilla
Åkområde Selkirks SO Revelstoke. Guide fm Jimbo, em Jörg
11 lyft, 8000 höjdmeter, Chickendale, Cranford East, Kuskunux, Donut, Selkirk, Kokanee, Chandelle

Idag fick vi med oss Jess, hotellets snowboardåkande sandwichgirl från Quebec. Väldigt ung och något ”fladdrig” eller she´s so french, som guiden sa. Snöfallet hade pågått under natten och gett 1-2 dm äkta champagnepuder på sina ställen. Den något dåliga sikten gjorde att vi höll oss i skogen på låg höjd. Oftast var det bra utom under cederträdens (cedars) väldiga plymer där snön kunde vara hård och snabb. En ny och rolig erfarenhet var åkning på branta kalhyggen där vi efterhand lärde oss att hoppa över stubbarna.

 

 

 Här finns gott om plats att göra egna spår
 

Vid lunch upptäcktes att Jess försvunnit. Hon svarade inte vid anrop över radion. Två guider gav sig iväg i lunchhelikoptern för att leta. Hon hittades en bra bit från oss efter att ha kört på fel sida om en fjällrygg. Det var inga sura miner för det, istället skämtades det friskt, has anyone slapped her yet?. Det ropades även på kompensation med vinare från köket till guiderna.

 

 

 Staffan plöjer ett cederträdkalhygge
 

På eftermiddagen blev det mer kalhyggen och strålande lössnö. Nu började man bli varm i kläderna och skidorna kändes riktigt bra.

Vid en ceremoni i samband med kvällens middag förärades ett japanskt par sina blå jackor för genomförda one million vertical feet. Vid tacktalet förkunnades, med stark japansk brytning, att man förutom andra destinationer varit i ”Levelstoke” 5-6 gånger.

 

Fredag 13 feb

Temp dal -5°C, topp -12°C, molnigt utom sista timmen sol, vindstilla
Åkområde Selkirks SO Revelstoke. Guide fm Jimbo, em Jeff
12 lyft, 7820 höjdmeter, Cranford North, Chicken Race, Moustasch, Shadow, Fantastic North, Dome, Viking Hi, Chandelle

Robs knä var skadat efter att ha klippt en gren dagen innan. Vid morgonens stretching gick det inte att få ordning på lederna så Blåbären bestämde sig för att åka hem. Jänkargänget var ändå nöjda, dom hade ju fått sina höjdmeter. Hade det kommit mer nysnö hade dom tydligen kunnat tänka sig att stanna. Istället fick vi med oss två betalande spanjorer i gruppen. Dom visade sig vara rätt dåliga på offpiståkning. Dessutom var Jess med igen och Alison, stretchinginstruktören.

Efter 3-4 lyft skulle det komma lite dramatik. Efter ett brant skogsåk öppnade det upp och övergick till en öppen slänt ner mot en bäck och helikopter-pickupen. Vi svenskar låg först. Guiden Jimbo, Åke, Persan och Jocke låg före mig. Staffan stod kvar och väntade. När jag närmade mig botten på slänten började det skrikas - avalanche, avalanche. Jag tittade över axeln och såg att hela slänten lossnat och rutschade ner mot mig. Då hörde jag Jimbo skrika -  hide behind the trees! Resten av gänget var redan där, så när jag gled in i dungen var det redan fullt upptaget vid de närmaste träden. Med snön forsande över skidorna gled jag fram till det bortersta trädet. Sen gick det inte att hålla emot. Lavinen tog mig med cirka 10 meter innan det tog stopp. Jag stod i snö upp till knäna. Inga problem. När jag tittade tillbaka mot träddungen såg jag Persan begravd till bröstet. Jimbo hade

 

 

 

 Persan inväntar framgrävning
 

omgående tagit sig loss och jag undrade vad man skulle göra nu? Hur var det med Åke och Jocke? Fanns det fler begravda? Ska jag ta fram transcievern? Svaret kom omgående över radion som jag hörde bra. Bredvid mig upptäckte jag nämligen guiden Jörg. Vi hade tydligen av misstag ”åkt igenom” grupp 1 utan att se att dom höll på att ta sig ner för slänten en och en. Jörg och Jimbo

 

 

 

 Lavinoffret Henricson har samtalsämnet 
till middagen grejat
 

uppmanade alla att stå stilla och sen började genast en head count, dvs upprop av gruppdeltagarna, och det stod snart klart att alla klarat sig. Åke, Jocke och Persan fick alla skottas fram. Jag gissar att det var Kent i grupp 1 som utlöste lavinen. Förutom Jimbo och oss svenskar var han det enda ytterligare ”lavinoffret”. Han befann sig högre upp i lavinen och blev samtidigt av med båda skidorna. När jag senare pratade med honom sa han -  do you know what day it is? Ja jävlar! Självklart. Fredag den trettonde! Typiskt.

Vid lunch var det stort manfall. Förutom hotellpersonal, spanjorer och andra som beordrades eller självmant ville avsluta dagen, åkte även några guider hem med lunchhelikoptern. Med anledning av lavinen blev det nu nödvändigt att ägna resten av dagen till det förhatliga pappersarbetet, paperwork, som man så noga försökt undvika tidigare i veckan. Kvar blev bara två grupper och vi hamnade med familjen Schweiz och Italien med guiden Jeff.

Jag var inte ensam att undra om incidenten på förmiddagen skulle påverka åkningen, men det glömdes bort efter bara några svängar. Vi hade återigen en sagolik eftermiddag i snön.

Pappa Schweiz var en flitig och duktig filmare. De båda sönerna var som någon sa ”mer vilda än tama”. I mina ögon hade dom en åkstil som kråkor men det gick fruktansvärt fort med säkra hopp och skutt över varje kulle och avgrund. Dom såg stolta ut när smeknamnet ”Swissair” kläcktes.

Dagens avslutningsåk, Chandelle, var en av resans höjdpunkter. Efter landningen på en fjälltopp skulle vi ta oss ner i en brant och vacker ravin som var ett par hundra meter lång, med gott om lössnö. Eftersom vi åkte en och en, kunde alla i lugn och ro studeras och briljera med sin, vid det här laget, väl intränade lössnöteknik.

 

 

Chandelle
 

Efter ravinen skulle det bli ett långt åk på kalfjällsidan innan skogen tog vid. Guiden Jeff tog till sitt favorituttryck - awesome, innan han kastade sig ut i en enda lååång ”elva”. Han påstod sen att han på det sättet skulle ge oss gäster ”mer plats att svänga på”. Det tror jag inte ett ögonblick på, han skulle nog bara imponera. Vilket han lyckades med. Så kan man göra om man har skidåkning som jobb!

 

Lördag 14 feb, Revelstoke-Calgary

Temp dal -3°C, topp -14°C, molnigt först sen sol, lätt vind ca 5 m/sek
Åkområde Monashees SW Revelstoke. Guide Mike
6 lyft, ca 4000 höjdmeter, Vortex, Armstrong, Afternoon Delight, Quicky, Glider, Blanket Pass

Det var bara två grupper den här dagen också. Många avstod åkning, bland annat schweizersönerna som hade festat loss natten innan.

Dagen innehöll mycket kalfjällsåkning på glaciär, i en vacker och storslagen natur. Underlaget var hårt och snabbt med endast lite lös snö ovanpå. Det verkade passa våra italienska vänner, far och son, utmärkt. Farsan Manfred som säkert var 70 år, hade sabbat ett knä mot ett träd på torsdagen och kunde knappt gå. Däremot gick det tydligen bra att åka skidor, vilket han gjorde elegant och i hög fart. Sonen Diego som var den bästa skidåkaren jag såg på hela veckan, inklusive guider, hamnade i onåd hos Mike. Tvärtemot givna instruktioner åkte han baklänges (!) nerför en glaciär i stora, yviga svängar. Han blev skarpt tillsagd att hålla ihop sitt spår med övriga gruppens. Fler ska ju ha plats att åka ospårat på berget.

Åkningen avslutades före lunch. Vi åkte tillbaka till hotellet för att packa och betala sluträkningen.

Till skillnad från förra resan var det nu noggranna anvisningar om förväntad dricks, gratuity, till personalen. Ganska främmande och ovant för en svensk. Man rekommenderades att lägga 12-15% på sluträkningen eller 10-25 dollar per dag. På torsdagskvällens avslutningsbankett tog dessutom en stamgäst oombedd till orda och berättade hur man kunde dela upp dricksen mellan hotellets personal och CMH om man önskade. Det här är tydligen viktiga saker i Nordamerika.

Klockan två på eftermiddagen avgick bussen till Delta Airport Hotel i Calgary.

 

Söndag 15 feb, Calgary-Frankfurt-Stockholm

Temp -13°C, sol, lätt vind
2 lyft, inga höjdmeter, Frankfurt Flughafen, Arlanda

Eftersom flyget hem skulle gå sent på eftermiddagen åkte vi först ner downtown Calgary och shoppade. Kanadensiskt tekoindustri upplevde en kortvarig boom när framförallt Åke tuggade sig igenom varuhusen. Vi andra låg inte heller långt efter med inköpen. Till och med Staffan rycktes med och var nära att göra sitt enda inköp, nämligen en hawaiiskjorta av den kände (?) designern Tommy Bahama! Jag vet inte om det var priset 800 kronor (!) som gjorde att han tvekade, men på nästa resa skulle han definitivt ha den. Det är bra att ha mål i livet.

Hela resan hade varit problemfri ända tills vi skulle ”klä på oss” Jockes Seat Ibiza på Arlandas långtidsparkering. Batteriet var givetvis stendött. Från en annan bilist fick vi ytterst motvilligt hjälp med startkablar. Välkommen hem till Sverige!

 

Återstår debriefing samt sortering av minnena. Det hoppas jag tar flera år.

   

Avslutningsvis kommer jag att tänka på CMH:s kaxiga och självsäkra devis: The Worlds Greatest Skiing.

 

You better believe it, säger jag bara!

 

Våfflan

   

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-04-03 11:36   Rune_zinken
Betygsätt gärna: 5
Ha! Där satt den polarn! Grattis!
Till och med en annan som har ett förhållande till utförsåkning som gränsar till fobi kan inte låta bli att känna lockelsen efter den här berättelsen. Att förflytta sin kropp till en annan kontinent, tillsammans med goda kamrater, och ägna sig åt sådana här halsbrytande upplevelser i en fantastisk natur måste verkligen vara en härlig upplevelse. Jag förstår verkligen böjelsen även om jag inte delar den!
Jag känner också igen den underliggande torra humorn i berättelsen. Att det gavs tillfälle till många skratt och pikar mellan deltagarna inser jag lätt. Precis som det ska vara på en sådan här grabbresa. Bra berättat och fina bilder!

Isen är således bruten. Nu väntar man bara på fler mustiga skrönor.
 
2009-04-03 13:59   Janna
Betygsätt gärna: 4
Bra och inlevelsefult skrivet, inte utan att man blir supersugen pa att aka mer skidor denna sasongen!!!
 
2009-04-08 08:42   Islusen
Jätterolig läsning! Rappt och bra skrivet med skön humor, inga döda stunder här inte...!
 
2009-04-15 13:45   thureb
Betygsätt gärna: 4
Skön story. Men du skulle haft med flera bilder framför allt närbilder. Hur lämpar sig området för telisåkning? Vilka grupper åker ni med i SSSK? Lärdomar till nästa gång?
 
2009-05-04 15:08   rocca
Betygsätt gärna: 5
Nice Man blir så grymt avundsjuk. Måste trigga mina polare också.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar