Artiklar > Följa den som kan, och den som inte kan han ...

Följa den som kan, och den som inte kan han må stanna efter

Av: Curt V

Familjen Tuordas boplats, sommaren 2013. Övergiven men ännu inte helt förfallen. Foto: Curt Persson

 

Det är väl säkert drygt trettio år sedan jag första gången hörde om den Dicksonska expeditionen till Grönland och den osannolika prestationen som de bägge samerna Pavva ”Pau-Lasse” Lars Nilsson Tuorda (1847-1911) och Anders Pannasson Rassa (1844-1917) utförde, när de skidade 46 mil på mindre än 57 timmar. Bedriften är väl omskriven redan 1885, då Erik Adolf Nordenskiölds (1832-1901) reseskildring publicerades som populär framställning.

För att bevisa att de bägge samerna verkligen åkt skidor på den vidsträckta grönlandsplatån, anordnades 1884 det omtalade Nordenskiöldsloppet. Detta lopp som gick under epitetet ”Världens hårdaste skidtävling” anordnades mellan Purkijaure och Kvikkjokk, fram och åter. Hela sträckan skulle visa sig i efterhand omfatta 220 kilometer. Purkijaure beläget ca 15 kilometer väster om Jokkmokk.

Tävlingen ägde rum mellan den tredje och fjärde april 1884. Starten sköts upp nästan åtta timmar med anledning av det dåliga vädret, men klockan 18.00 gick starten och de arton skidlöparna gav sig iväg. Hur tävlingen genomfördes skildras förtjänstfull i Olle Backmans bok ”Nordenskiöldsloppet” utgiven av Nordenskiöld-Samfundet 2011. En längre artikel kan även läsas i Norrbottens museums årsbok 2013 med temat Idrott.

Tävlingen blev en stor framgång för framförallt Nordenskiöld själv, som hade satsat en hel del prestige i frågan eftersom han försvarat de bägge samernas skidbedrift på Grönland när den ifrågasatts. Vinnare av tävlingen blev Pavva ”Pau-Lasse” Nilsson Tuorda, på tiden tjugoen timmar och tjugotvå minuter. En helt fantastisk tid med tanke på vädret, utrustningen och att de tävlande själva fick spåra de tjugotvå milen. Då bör man betänka att Tuorda använde sig av cirka en timme och fyrtiofem minuter till raster under loppet, detta inräknat i sluttiden. Efter tävlingen hyllades givetvis Pavva Lars Nilsson Tuorda och de andra tio medtävlande som fullföljde tävlingen, som stora skidhjältar för bedriften.

 

Hur gick det sedan – Anders Rassa

Eftersom själva skidtävlingen är väl omskriven, tänkte jag i stället försöka beskriva vad som hände med de bägge huvudpersonerna Tuorda och Rassa, efter tävlingen. Den minst omskrivne av dem bägge som kom lite i skymundan, för den mer verbale Tuorda var Rassa. Anders Pannasson (el Pålsson som det anges i tidig kyrkobokföring) Rassa, föddes inom Tuorpon byalag Kvikkjokks kapellförsamling den tjugofjärde september artonhundrafyrtiofyra. Modern var Ella Olofsdotter, född 1817 i Tuorpons byalag. Fadern var Pål Andersson Rassa, född 1811 i Tuorpon byalag.

Anders Rassa växte upp i trakterna runt Kvikkjokk och hade en yngre bror Olof Panna f 1846. Tidigt fick Anders försörja sig som rendräng hos olika renägare, vilket medförde att han förmodligen fick en rejäl grundträning för skidåkningen. Gör man en sökning i Folkräkningen över Kvikkjokk, kan man se att Anders lever ensam noterad som nomad och dräng.

Av de källor som finns tillhanda, muntliga och skriftliga, så framstår oftast Rassa som den mer tillbakadragna och tystlåtne av de bägge grönlandsfararna. Både Rassa och Tuorda växte upp i den kraftfulla læstadianska inomkyrkliga väckelsen, som etablerade sig i Lule Lappmark efter 1850-talet. I synnerhet Tuorda levde i enlighet med den asketiska läran, vilken inte tillät exempelvis alkoholhaltiga drycker. Just detta omvittnas i boken om den Dicksonska expeditionen till Grönland.

Liksom Tuorda så kom Rassa att erhålla en hel del arbete som färdledare och bärare till de allt intensivare forskningsexpeditionerna till fjällområdena i det som i vår tid utgörs av Sarek och Padjelanta nationalparker. Det var i första hand Axel Hamberg (1863-1933) och Fredrik Svenonius (1852-1928) som utforskade området och även bidrog till att öppna området för fjällturism.

Minimivikten för bärarna var 17 kilo sedan tillkom eventuell egen skaffning i form av livsmedel och förstärkningsplagg, så totalvikten var nog ansenlig i slutänden. Ofta var det tunga mätinstrument som skulle med och senare fraktades även material till forskningsstationer. Hamberg var även han förövrigt med på den Dicksonska expeditionen till Grönland, samtidigt som Rassa och Tuorda.

Rassa gifter sig relativt sent 1901, då han fyllt femtiosju år. Makan var Magga Persdotter Silpak (1863-1938) från Tuorpons byalag. Makarna fick en dotter Kristina (1905-1986). De slog sig ner vid Nautijaurluspen, utflödet ur sjön Nautijaur, en svår plats att bo vid, där odlingsmöjligheterna var dåliga så fisket var det man i huvudsak kunde leva på. Rassa var sliten av alla livets strapatser och avled i samband med att han var på hemväg med mat till familjen, vintern 1917. Han hittades ihjälfrusen den andra december 1917, bara några kilometer från hemmet vid en myr nära nybygget Korvo.

Idag, (läs 2013) finns endast några halvt förmultnade stockrester kvar av Rassas boplats vid Nautijarluspen. Om du vill besöka platsen kör du Kvikkjokksvägen från Jokkmokk och viker in på Nautijaurvägen. Kör vägen några kilometer fram till platsen som kallas för ”Dammen”, där du sedan promenerar på själva dammen över Nautijaurälven. Efter ett hundratal meter är du på den gamla boplatsen.

 

Pau-Lasses vidare öde

Pavva Lars Nilsson Tuorda föddes enligt de flesta källorna den tjugofemte december arton hundrafyrtiosju, inom Tuorpuns byalag. Modern var Maria Amundsdotter Läntta och fadern Nils Nilsson Tuorda. Pau-Lasse hade två yngre bröder som även var framgångsrika skidåkare. Bägge bröderna Nils Petter ”Pännar” född 1856 och Anund Olof ”Anna” född 1858 deltog även de i det berömda Nordenskiöldsloppet.

Liksom Rassa så arbetade även Tuorda som bärare och färdledare åt forskarna i fjällmiljöerna under många år. Anledningen till att de bägge samerna följde med på grönlandsexpeditionen 1883, var Hambergs vetskap om deras kapacitet i arktisk miljö, med anledning av arbetet i den svenska fjällvärlden.

I det historiska perspektivet har Tuorda ofta framhävts framför Rassa, främst med anledning av att Rassa inte deltog i den berömda skidtävlingen. Framgången i Nordenskiöldsloppet gjorde att Tuorda blev en smått förmögen man. Första priset i tävlingen var 200 SEK plus 50 SEK för att han var först till vändpunkten i Kvikkjokk. Värdet av 250 SEK år 1884 är med indexuppräkning ca 14 000 SEK år 2013. En årsinkomst för en industriarbetare vid samma tid utgjorde cirka 110 SEK, så man förstår att det var en ansenlig summa.

Även Tuorda bildade familj, då han 1885 gifte sig med Kristina Jovasdotter Spiik (1865-1930) från Tuorpons byalag Jokkmokk. Familjen fick två barn. Dottern Ibba Ristin (1884-1995) och sonen Nils ”Nilsa” (1893-1929).

Tuorda drabbades liksom Rassa och andra renskötare av svårigheter då stora delar av renhjorden slogs ut av en renpest, vilken drog fram i Luleå lappmark i slutet av 1800-talet. För Tuordas del drabbades han dubbelt, då de sista kvarvarande renarna omkom i ett stort snöskred i Tjahkkeli beläget vid Aktse. Nu stod Tuorda helt utblottad och utan något att falla tillbaka på.

Tuorda ansökte 1908 om att få anlägga ett nybygge i sluttningen av Petsejåppom, nära Nautijaure och Anders Rassas boställe. Tuorda fick tillstånd till detta, men eftersom han var helt utan ekonomisk möjlighet att genomföra det, så var han och familjen i en ytterst svår situation. I detta läge startade jägmästaren Otto Vesterlund (1857-1953) en insamling via Skidfrämjandet, för att ordna finansiering till en stuga åt familjen Tuorda. Medel strömmade in till projektet med stor intensitet. Landshövding Karl Johan Bergström erlade 100 SEK, vilket gjorde att även konungen Oskar II skänkte ett betydande belopp. Totalt inkom över 1 500 SEK, vilket medförde att familjen Tuorda fick uppfört stuga med uthus, ladugård, fähus och förråd.

Familjen Tuordas stuga juli 2013. Foto: Curt Persson

Pau-Lasse fick emellertid inte njuta så länge av tillvaron i den nya stugan, då han avled den fjärde april nittonhundra elva. Änkan bodde kvar i stugan med sonen Nilsa fram till dess att sonen avled i en drunkningsolycka 1929.

Jag besökte Tuordas ensligt belägna bosättning i juli månad 2013. Stigen fram till stugan är nu fullkomligt igenväxt och det är omöjligt att hitta till platsen, om man inte har kunskap om dess läge innan man söker efter platsen. Stugan och en liten timrad förrådsbod står fortfarande kvar, man inte länge till. Borde inte kommunen eller skidintresserade i landet försöka rädda detta viktiga kulturminne innan det är för sent?

 

P.S.

Du kan själv se bilder på Pau-Lasse Nilsson Tuorda om du går in på Uppsala universitets hemsida och klickar vidare till bildarkivet.

Familjen Tuordas stuga, sommaren 2013. Foto: Curt Persson

 

Avslutningsvis lyssnar vi till Pau-Lasses ord en gång till;

”Tjuovvus kuht tjuovvu ja bahtis kuht bahtsa” (Följa den som kan, och den som inte kan han må stanna efter)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-08-19 21:58   fowwe
Väldigt intressant att läsa en sådan här historisk djupdykning med anknytning till fjällvärlden. Beskrivningar av personer som dessa är det ont om på Utsidan. Det är välgörande att bli en smula bekant med "historiska äventyrare" eller hur man nu ska beteckna dem. Deras prestationer imponerar, särskilt på mig som knappt åker skidor alls. En glimt av den tidens hårda slit för att överleva får man också. Kul att du skriver om dessa livsöden och händelser!
 
Svar 2013-08-20 16:17   Curt V
Tack Hans.
Jo, det finns en hel mängd historier om fjällen, som inte enbart handlar om fjällvandring som vi defignerar det idag.

Sedan har ju historen en tendens att i nio fall av tio beskriva segrarens historia, sällan eller aldrig den som kom efter. Just Pau-Lasse Tuordas och Anders Rassas öden har väkt min nyfikenhet. Hur levde de efter Grönlandsresan? Vart bodde de och vad levde de av. Bägge levde ju ett mycket fattigt liv de sista åren, tyngda av sjukdom och andra umbäranden, men spåren efter dem finns ju kvar.

Att få vara vid Tuordas stuga, kändes stort och vördsamt, även om jag varit där tidigare. Tiden har stannat på platsen.
 
2013-08-20 14:46   Anders_sthlm
Visst är det fantastiskt att stå på en plats som du gör, där nu skogen sluter sig, och tänka på dessa grabbar som i tjugoårsåldern skidade inåt på den Grönländska isen, långt före Nansen.
Man frågar sig vad som hade blivit av dom om dom fötts på en annan plats eller i en annan tid., och ändå är det ju tidsmässigt inte så långt ifrån vår egen tid., och då samtidigt går tiden och vi upplever detta som så fruktansvärt långt borta.
Det är lätt att se dom som gamla gubbar, men dom var ju unga en gång, hade drömmar, gifte sig och levde sitt liv där bland granar och björkar. Och så sluter sig skogen igen och ingen minns att dom en gång begav sig långt bort ifrån Jokkmokks skogar, åkte båt med en berömd polarforskare på hans sista expedition.

Vi måste berätta och lära oss se, att vi kan tänka tankar och ovanliga tankar om tid och rum, och om människor som lever i ett landskap och också om platser där det en gång bott folk. På nått vis en värld där språk och bilder aldrig skulle kunna komma till, om inte någon tog sig dit.
 
Svar 2013-08-20 16:22   Curt V
Ja Anders, det är fantastiskt. Jag har även tänkt tanken, vad skulle det blivit av dem i en annan miljö? Hur skulle dagens skidess stå sig i konkuransen med dessa herrar, i samma utrustning?

Det finns många oberättade historier nära fjällmiljöerna kvar att berätta. Sällan läser vi eller hör något om kvinnas berättelser i samma miljö, det är jag riktigt nyfiken på. Hur klarade de upp allting som dagen krävde?
 
2013-08-20 20:45   tbergman
Tack för en fin och klar berättelse om fascinerande livsöden.

Mellan urkundernas rader kan vi läsa om de betingelser de levde under och de var i de flesta fall inte avundsvärda. Underordning, svält och fattigdom.

Men deras liv bjöd nog också på annat, som kanske ibland kompenserade för det armod de hukade under. Anders skriver om granarna och björkarna. Jag tänker också på forsarna, som många nu tystnat; på urskogen, som gett plats åt granåkrar. Ja, förändringens vindar har blåst sedan skidessens dagar och vad orördheten och ursprungligheten anbelangar har de nått orkanstyrka. Men Sarek och Padjelanta har vi kvar, mer eller mindre som på Pau-Lasses och Anders Rassas dagar. Alltid en tröst.
 
Svar 2013-08-22 09:22   Curt V
Tack Thomas för kommentaren.

Det finns mycket att uppleva om man kombinerar natur- och kultur. Dessutom ger det ett dubbelt mervärde, eftersom man ofta kan identifiera sig i en kulturhistoria kopplat till ett natur/friluftsintresse.

MVH

Curt
 
2013-08-20 22:20   brigas
Tack,måste stanna och gå dit nån dag.Visste inget om att det finns kvar,än mindre hur han fick det. Varje Allhelgona går jag förbi den mäktiga sten som rests vid Pavva-Lasses grav.Där står "Grönlandsfarare".Och Nordenskiöldsloppet har jag åkt några gånger i dess moderna versioner.Numera är tävlingen ju nedlagd.
 
Svar 2013-08-22 09:23   Curt V
Tack Britt.

Ja det är ju så med oss alliskor, att vi ser tingen oftast subjektivt. Det som är nära går vi ofta förbi. Men du känner ju till platsen och kan besöka den.

MVH

Curt
 
2013-08-21 20:28   Håkan Friberg
Synnerligen intressant text. För en nörd - som jag - är det SÅ kul att få lite fördjupade kunskaper om folk och land i norr. Tack!
 
Svar 2013-08-22 09:25   Curt V
Tack Håkan.

Jag rekomenderar Olle Backmans bok om själva skidtävlingen, den är verkligen underhållande och detaljspäckad. Sedan vill jag även slå ett slag för Nordenskiölds egen utgåva från 1885, om själva expeditionen. Den väcker många tankar.

MVH

Curt
 
2013-08-30 17:03   Hagel
Det glädjer mig att läsa dessa rader. Skogen, marken och sjön har mycket att berätta. Tyvärr dör mycket historia och berättelser när generationerna skiftar...
 
Svar 2013-08-31 06:38   Curt V
Hej och tack Ronny. Jo visst är det så att det blir längre mellan historierna i takt med generationernas växling, men samhället växlar och berättandet tar andra former. Vi får hjälpas åt att berätta historierna medans vi ännu har länket till förr.

MVH

Curt
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in