Artiklar > Älvornas segerdans i S-kurvan, Kaitumälven ...

Älvornas segerdans i S-kurvan, Kaitumälven 2011 - Del 3

Av: Minnatur

Kilometerforsen "Pattokkuoika"

Med kroppen inbakad i sovsäcken, likt den varma fyllningen i en Calzone, vaknade jag och kände hur det hade börjat trycka på. Blåstömningen var ett ofrånkomligt måste. Jag kom plötsligt att tänka på dagens äventyr, en oförglömlig upplevelse. Jag klev ut i den ljusa natten. Kylan friskade mina sinnen och doften av fuktig fjällnatur sveptes in i mig med varje andetag. Jag gick ut mot älven, där blev jag stående. Älvorna dansade ner för vattnet i en segerdans. De vittnade om den fantastiska dag som jag fått uppleva på Kaitumälvens ginklara vatten.

Älvornas segerdans i S-kurvan, kl 03.40.

Det började uppe vid renvaktarstugan tidigare samma morgon. Vinden som härjat de senaste dagarna var borta. Solen värmde och myggorna surrade åter omkring oss. Innan pontornerna sattes i vattnat bad jag Tobbe om att föreviga mig vid den plats där jag kvällen innan varit med om en av de mest fantastiska fiskeupplevelser någonsin. Föga visste jag vad som väntade i framtiden, den snara framtiden. Efter en snabb frukost och en ordentlig stuvning av material på våra pontoner satte vi av nedströms.

Tydlig markering om vart öringarna högg kvällen innan.

Tobbe funderar över packningen.

Med en lätt pyspunka kräver det att man packar rätt sak på rätt plats, pumpen överst.

Den vackra Katumälven och kommande forsar kräver en ordentlig fastsättning av all material.

Strandpiparen spelade vackert sin melodi där den strök vattenytan och kastade sig in i älvbankens håliga sidor. Tobbe gled iväg som första ekipage i det glittrande vattnet. Vi gled bredvid varandra ner mot den kilometerlånga fors som vi förra resan fick slita med. Den gången fick vi leda pontonerna i rep 1/5 del av sträckningen på grund av skummande valsar och lömska stenar. Denna gång undrade vi om det skulle vara stor skillnad efter som gårdagen visat på att de tidigare knepiga forsarna nu bara var att passera över. En sak som jag lagt märket till var att vi vid vår första resa 2009 tydligt kunde höra forsarna långt innan vi var framme vid dem. Med en viss spänning närmade man sig den skummande nedförsbacken, undrandes hur den skulle se ut. Denna resa la vi knappt märket till att forsarna dånade. Detta fenomen måste bero på att vi denna gång visste hur forsarna såg ut och vart de fanns i terrängen, intressant iaktagelse dock.

Tobbe på det glittrande morgonälvsvattnet med fjällbjörkarna i majestätiskt givakt längst sidorna..

En sak gick det dock inte ta miste på, vattnet ökade i intensitet. Man kände hur kraften i vattnet blev allt starkare för varje meter man färdades. Efter ett par hundra meter var vi så framme vid Kilometerforsen "Pattokkuoika". Bilden som träffade min näthinna var precis den som jag förväntat och längtat efter. Ett skummande virrvarr av valsar klädde älven. Solen spelade sin reflexmelodi i det krusande vattnet. Jag kände hur livet sköt ut i varje del av kroppen. Med ett par roddtag låg jag i inflygningsposition. Jag landade mjukt på vänster sida, precis som förra gången. Vi parkerade våra farkoster och gicka av för att reka.

Kilometerforsens nacke i sin prakt.

Solen sken och vattnet gnistrade uppströms där vi kommit farandes.

Vår parkeringsplats, vackrare blir den inte.

Det kan nog inte bli för många bilder att detta ljuvliga ställe.

Det var lika vackert uppströms som nedströms och jag satte mig i slänten för att ta in platsen. Tydliga var hönsbärets vita blad där de bredde ut sig bredvid mig. Jag såg att Tobbe stod och rotade i sin packning och gjorde loss sitt fiskespö. Han klev ut på stenarna vid forsnacken och svingade sin lina i en harmonisk rörelse över vattenytan. Flugan fick landa och glida med strömmen. Ingen fisk. Platsen skrek "FISKA MIG!" Tobbe fortsatte en stund men la sedan av och kom bort till mig för en kopp kaffe och en kort andhämntning.

Tobbe spanar in strömmen samtidigt som jag tar in hela platsen.

Hönsbärets vita kronblad.

Tobbes fluglina skjuter ut över vattnet.

Mäktig plats med superklart vatten...

En bild till mäktar man med när det är så vackert... :-)

Efter en stunds eftertänksamhet var det min tur att pröva fiskelyckan på nacken. Jag kilade ner till vattnet, klev försiktigt ut på de hala stenarna och vadade mig fram till min ponton. Jag plockade noggrant fram en svart streamer som skulle få ändra dagens fångstsumma från summan noll. Jag klev ut på samma ställe som Tobbe tidigare fiskat och satte igång och kasta. Jag kastade, kastade och kastade med samma klena resultat som Tobbe, ingen fisk.

Jag knyter på en svart streamer.

Ett träget kastande utan resultat.

Eftersom vi inte hade bestämt vart vi skulle slå läger denna dag vill vi inte bli kvar för länge på denna plats. Vi bestämde oss för att ro vidare. Forsen rekades med karta och ögon innan vi gav oss av. Det visade sig, precis som vid alla andra forsar denna resa, att detta vatten gick att ro. Visserligen var detta en fors som är klassad efter internationell praxis till klass 3 men med det rådande vattenflödet var det inga större problem. Med ett stort leende smetat över hela ansiktet tog jag mig ner för hela kilometerforsen utan att stanna en ända gång. Ibland var det gropigt och vattnet sköljde över oss men det var en ren njutning. Väl nere vände jag mig om. Den tidvis riviga forsen såg ut som ett snällt barn där den låg uppströms. Man kan aldrig bedömma en fors nerifrån, slår det mig varje gång.

Fallhöjdskarta för forsränning i Kaitumälven. Den kilometerlånga forsen är "Pattokkuoika"


Forsarnas svårigheter är bedömda efter internationell Praxis i 6 klasser. Klass 3 nivån på "Pattokkuoika"

Tobbe sätter av nedströms för en underbar, kilometerlång pontonrafting.

Nerifrån ser forsarna alltid snälla ut.

Efter att ha glidit ut från den sista skummande valsen gick vi i land på udden längst ner, där vi förra resan gjorde en hemsk upptäckt. Vi slog läger på udden 2009 och upptäckte till vår fasa att den vackert placerade platsen hade hyst ett gäng med fiskare som bott i tältkåta. Uppe i fjällbjörkskogen bara ett par meter från lägret kunde jag den gången lätt räkna till över 50 st olika vita kullar skapade av toalettpapper. Det äcklade oss den gången och nu hade vi bestämt att vi inte ville slå läger där. Jag kunde dock inte låta bli att gå iland för att se hur det såg ut denna gång. Det är fantastiskt hur naturen "tar tillbaka". Lägerplatsen såg överväxt ut. Eldstaden i mitten av tältkåteringen var igenväxt. Ingen verkade ha tältat här sedan vi var där förra gången. Inga toaettpapper sytes till och ett par stockar som vi lämnat som ved 2009 låg kvar på sin plats.

(Här är filmat råmaterial när vi tar oss ner för forsen, mot slutet av filmen är den hårdaste passagen med små valsar och skummande vatten)

http://www.youtube.com/watch?v=GzySQCErUv4

Här kan du läsa om forsen och den äckliga udden från 2009 års resa:

http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/1000-meter-brolande-fors-ett-riktigt_16292.htm

S-kurvan

Tobbe satt i sin ponton, spottade och svor över hur de förra gänget från 2009 borde kölhalas. Mitt i Tobbes fräsande upptäckte jag att det gled ett par dagsländor på ytan ute i strömmen. Vi hade ju inte haft tid att fiska så mycket denna dag och jag steg omgående ner från "Bajsudden", som vi döpt den till. Jag knöt på en fluga som var gångbar i Kaitumälven. Klinkhammerflugan ven ett par gånger i luften innan den damp ner på vattenyten. Myggorna var energiska och ville inte låta mitt ansikte vara. Mitt kombinerade myggnät med polariserande glasögon var en skön lösning när jag trädde det över min vita keps. Det vakade plötsligt i närheten av mittfåran. Med en liten rotering av pontonen kunde jag lätt nå stället med min fluga. Jag siktade ett par meter ovanför vaket och träffade. Flugan dansade längst älven. När den var framme vid den tänkta huggplatsen skedde det som jag önskat. Med ett litet nätt surplande försvann min klinkhammer från ytan. Plötsligt stångades mitt spö med en motståndare. Min första tanke var, HARR. Det måsta vara en harr eftersom den tog på en klinkhammer. Jag har nästan bara fått harr på klinkhammer i Kaitumälven, vilket det även borde ha varit denna gång. Det var en ordentlig kamp. Jag såg fisken vid ett par tillfällen. Den verkade inte stor. Den lille rackaren ville, trots sin ringa kropp, inte ge sig utan stack iväg som en raket. Det var i ett av alla små fisksprång som jag plötsligt upptäckte att det var en öring jag hade på kroken. En viss oro kröp plötsligt i kroppen. Jag ville gärna fånga öringen så att vi även denna kväll kunde få äta färsk fisk. Jag hoppades att kroken satt ordentligt. Efter någon minut var kampen trots allt avgjord och jag utgick som segrare. Det var en otroligt fin öring, kring halvkilot, som glupskt hade slukat min fluga. Det fanns ingen risk att denna krabat skulle ha slitit sig. Den fisken blev till matfisk.

Öringen har huggit och drillas utanför "Bajsudden"..

En klinkhammer slukad och omöjlig att skaka sig loss från.

Matöring och nöjd fiskare med myggnät.

Efter denna uppiggande händelse var den äckliga udden snart ett minne blott och vi gled åter fram längst älven. Vi visste fortfarande inte var vi skulle slå läger men hade en idé om ett ställe där vi båda mindes att det var vackert förra gången vi rodde sträckan. Det var en bit kvar men vi hade ingen brådska. Det kraxade lät i björkarna en bit framför oss. Med eleganta vingslag lättade fem svarta korpar och satte av över älven mot andra sidan. Plötsligt lättade något från björkarna på den sidan. En fågel av den dubbla storleken som korparna jobbade sig upp i fart. De fem svarta såg plötsligt ut som en attackflygbrigad som körde likt kamikazepiloter mot den stora brunmörka fågeln. Upp och ner i luften gick jakten. Jag kunde tydligt se att det var en Kungsörn de jagade. Med enorma vingslag forsatte örnen, med hela gänget bakom sig, ner för älven och försvann. Möten som dessa får mig alltid att känna att naturen vill berätta något för mig. Jag satt i min ponton och funderade. Vilken grej, vad betyder detta? Tobbe väckte mig ur mina funderingar med ett glatt rop.

- Har du sett vad mycket insekter det är i luften, ropade han.

Mycket riktigt. Runt omkring mig dansade dag och nattsländor i luften. Inte en, inte två utan hundratusentals. Från ingen stans hade det börja kläckas insekter. Kunde fåglarnas uppenbarelse varit ett tecken på att något skulle hända? Jag skrattade. Det slog mig att det var på exakt detta ställe som jag förra resan 2009, satte mitt nu rådande Harrekord, en stadig bit över kilot.

Det var inte många flygfän hade vi sett i varken luft eller på vatten denna resa sedan vi släptes av för två dagar sedan och nu var där drösvis. Jag öppnade en kall folköl och klunkade i mig ett par rejäla klunkar. Jag satt sedan och betraktade skådespelet för en stund. Efter ett par minuter gick det dock inte att hålla sig still längre. Lika fort som det börjat kläcka insäkter började det nu vaka stora tunga vak. Överallt kalasade fiskar på det överfyllda smörgåsbordet.

Om du klickar upp bilden så ser du att det ser ut som en massa små vita prickar på vattenytan, det är sländor överallt. Tobbe börjar fiska.

Överallt stora tunga vakringar som den till vänster på bilden.

Jag betraktar skådespelet för en stund med en kall.

Jag funderade på hur jag skulle gå till väga. Om det var så otroligt mycket sländor på ytan gällde det att välja rätt fluga. Sannorlikheten att en fisk skulle se just min fluga bland hundratusentals andra var extremt liten. Jag såg att det var både dag och nattsländor på ytfilmen och tyckte mig i ögonvrån kunna se hur en fisk slukade något som jag tyckte liknade en nattslända. Jag bestämde mig för att chansa. Jag knöt på en stor nattsländeimitation på min lina. Den fluga jag hade var väsentligt mycket större än de som flöt på älven. Jag hoppades att någon glupsk rackare skulle finna denna energibomb lockande och hugga in. Tobbe ropade att han såg hur det vakade ca 40 meter nedanför mig i strömmens riktning. Han hade själv passerat stället och var oförmögen att kasta på fisken. Jag såg de kvarvarande vakringarna glida ner längst med älvvattnet. Jag kastade ut och placerade mig i position. Jag och den abnorma flugan gled mot huggplatsen. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Med en enorm kraft revs linan ur rullen. Något stort hade svalt min fluga och gjorde allt för att komma loss. Jag vred till slirbromsen för att fisken skulle få jobba med linan. Tafsen var ganska tunn och jag vågade inte dra åt för hårt med risk för linbrott. Fisken jobbade sig ut i strömfåran och fick kraft i det syrerika vattnet. Flugspöt bugade betänkligt. Kraften i fisken var enorm. Den homogena vattenmassan i den v-formade mittfåran gjorde trycket på fisken ändå större. flera gånger stack den iväg på långa kraftfulla rusningar. Varje gång lika metiodiskt invevad till pontonen av mig. Efter ca tio minuter var även denna kamp över. Tobbe hade haft den goda smaken att paddla och ro sig uppströms, för att om vid behov vara behjälplig. Nu när jag med en lättnadens suck håvade en enormt vacker öringen på dryga kilot var jag glad att han kunde föreviga mig. Detta fick också bli en del av kvällens måltid. Åter igen kraxade korparna när de passerade över oss för att flyga tillbaks till sin boplats utan Kungsörn. Åter igen vakade det runt omkring oss. Vi kastade ut våra flugor igen. Efter ca 20 sekunder högg det åter igen på min monsterfluga. Denna fisk kändes ändå större. Jag skrattade och krampade på samma gång. Fisken var tung och den jobbade på precis som den innan. Ut i mittfåran ner i tungvattnet. När jag efter den tredja rusningen vevade in linan kunde jag se fisken. Den såg ordentligt stor ut. Lika fort som den huggit lika fort var den borta. Med ett snäpp brast linan och fisken gick fri. Jag kunde snopet konstatera att linan gått av i knuten som sitter i flugan. Jag borde ha kontrollerat om den tagit skada efter min förra kamp. Åh vad jag grämde mig. Hur stor kunde den ha varit? 1.5- 2 kg kanske, vem vet?

Lyckan går knappast att ta miste på. Underbar prickig öring.

Färden fortsatte längst älven och jag kände mig som Karl-Bertil Jonsson när han gjorde sin triumffärd längst gatorna på julafton. Jag sprudlade av glädje och kunde knappt sitta still i pontonen.

Vi hade varit på älven en bra stund och det började skymma. Ungefär samtidigt tittade jag och Tobbe mot varandra. Vi gled in i något som vi kände igen.

- Här är det, ropade vi nästan i kör.

Vi hade kommit till det ställe som vi förra gången passerat utan att hinna stanna. Platsen var idealisk för fiske. Älven vred sig i en S-form genom landskapet. Under oss på botten låg stora stenbumlingar och sandbotten. Här stod det fisk var vi övertygade om. Vi började bli hungriga och vi bestämde oss för att slå läger på platsen.

Älven kommer uppe från vänster och försvinner till höger i en S-formation. Vi slår läger på en magisk plats.

Jag såg till att tältet kom på plats. Solen glittrade i S-kurvan och jag njöt av att finnas till. Tobbe hade sin vana trogen, börjat plocka fram matgrejerna. Jag samlade ved och rensade fisken, han späckade den med kryddor och purjolök och satte fyr på bålet. Solen vilade mot bergskedjan i horisonten och jag var tvungen att skicka av ett par bildserier med min kamera. Tobbe satt på udden och bakade in mina två underbara fiskar i folie när det gyllengula kvällsljuset bäddade in kurvan och vår matplats i ett magiskt sken. Denna plats och bild är en av mina finaste naturminnen någonsin.

Topp 1 av naturminnen. Fiskar i folie, eld i bålet. kl. 23.20

S-kurvan i solnedgång, Tobbe fyrar på.

Noggrannhet är en dygd. Alla kryddor, smör och lök skall på plats.

Tobbe foliepaketerar den lilla fisken.

- Jocke kom, ropade Tobbe.

- Vad är det, sa jag och knatade ner mot matplatsen.

- Du får äran att lägga på fiskarna på glöden, det är ändå du som fångat dem sa min gode vän och räckte mig det stora halstret.

Innan fisken smakade på glödbädden fick även jag, och en mygga som valt att sticka mig i pannan, förevigas på ett flertal bilder.

- Vi skiter i potatismoset idag, sa jag och kikade på de två stora fiskpaketen.

- Ja, svarade Tobbe samtidigt som jag la fiskarna på glöden. Det här räcker till ett helt kompani.

Den stora öringen i halster. Jag har den äran.

Jag med storöringen och myggan i pannan, mycket stolt. :-)

Vi hade varit igång under väldigt många timmar denna dag men bestämmde oss ändå för att köra lite nattfiske efter måltiden. Bara ett par meter utanför vår matplats vakade det plötsligt aggresivt. Jag hämtade mitt spö. Jag knöt på en fiskliknande svart streamer. Det började bli kallt efter som att solen hade doppat sin kropp bakom bergen. En tjock rutig skjorta åkte på sedan kastade jag ut min fluga och lät den glida fram till platsen där det vakat tidigare. Ingen reaktion. Ett kast till. Hugget som kom var våldsamt. Fisken satte av ned för strömmen. Det ryckte och slet brutalt i linan.

- Det är en baddare, ropade jag till Tobbe när jag såg fisken gå upp i ytan för ett språng.

Jag slet för att få in fisken i lite lugnare vatten. Jag var övertygad om att den måste vara på över två kilo. Den såg stor ut. Döm till min förvåning när den stora besten visade sig vara en gädda.

- Faan, en gädda svor jag och tittade på Tobbe.

- Upp med fanskapet, gastade han tillbaks.

Gäddan klubbades och fick bli mat till andra djur.

Gäddan som jag för en stund trodde var en stor öring.

Vi gjorde loss och rodde våra pontoner över till andra sidan älven. Natten hade lagt sig på allvar när vi vandrade upp i S-kurvan. Det var en fröjd att stå med vattnet forsande kring benen se linan sträcka ut och flugan glida på älven. Det blev kallare och vi bestämde oss snart för att ge upp för dagen och gå och lägga oss. Jag blev stående i flera minuter där jag bara betraktade omgivningen och njöt av att var där.

Några sista nattkast på denna långa fantastiska dag.

Ett stilla betraktande av den fantastiska omgivningen.

Solen har vänt och är påväg upp över bergskammen när vi glider de 50 metrarna ner till tältet som väntar med sina gosiga sovsäckar. Kl. 01.30

Efter ett par timmars sömn tryckte det så på och jag var tvungen att ta mig ut ur tältet för att kissa. Jag gick ut mot älven, där blev jag stående. Jag såg hur älvorna dansade ner för älven i en segerdans. MIN SEGERDANS! Men det kanske jag redan har berättat.

Älvorna på denna fantastiska plats.

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)

Positioneringen gäller Matlagningsplatsen i S-kurvan

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse t.ex. 2009 års rekordharr.

Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787

Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

I nästa del: Det fantastiska mötet med S-kurvan fortsätter och jag sätter ett nytt fantastiskt rekord.

Ha en underbar höst

Joakim

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-11-17 22:59   OBD
Betygsätt gärna: 5
Jag börjar visst bli riktigt gaggig. Kunde ta gift på att jag redan kommenterat den här berättelsen. Det har jag ju också, på din blogg. Den kommentaren gäller fortfarande och du får ha fiskarna i fred. :-)
 
Svar 2011-11-18 10:13   Minnatur
Ja, det stämmer du har läst och kommenterat bloggen... :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!