"Jamen, ge fan i att klättra då, ditt kronpsyko!" tänker säkert de flesta av er. Nu är det inte så enkelt. Jag har nämligen inte känt någon glädje som liknar den när jag får känna lite luft, att komma upp, att sitta fast i repet på en klippa på väg uppåt. Vore det inte för skräcken, skulle jag kanske bosätta mig där.
En medelålders tvåbarnsfars försök att ta upp en ny hobby
37-årig gift tvåbarnspappa som fallit handlöst för min nya kärlek klättringen. Än så länge än mycket glad nybörjare. Arbetar som webredaktör och egenföretagare när jag jag inte klättrar.
Användarnamn: BloggomannIntressen: Klättring, Litteratur, Speleologi, Resor, spel, film, skrivande
Höjden av skräck
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det, men klättring är för mig det som tar fram den största skräcken jag bär inom mig. En direkt dödsångest, jag mår fysiskt dåligt när jag hänger på klippan. Skräck för att utrustningen ska fallera, säkringskamraten ska göra något misstag (gäller vem som än är i andra änden av repet).Och det går liksom inte över.
