En medelålders tvåbarnsfars försök att ta upp en ny hobby

37-årig gift tvåbarnspappa som fallit handlöst för min nya kärlek klättringen. Än så länge än mycket glad nybörjare. Arbetar som webredaktör och egenföretagare när jag jag inte klättrar.

Användarnamn: Bloggomann

Intressen: Klättring, Litteratur, Speleologi, Resor, spel, film, skrivande

Mer på profilsidan

Kategorier:

2012:
Mars, Maj

Höjden av skräck

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det, men klättring är för mig det som tar fram den största skräcken jag bär inom mig. En direkt dödsångest, jag mår fysiskt dåligt när jag hänger på klippan. Skräck för att utrustningen ska fallera, säkringskamraten ska göra något misstag (gäller vem som än är i andra änden av repet).Och det går liksom inte över.

"Jamen, ge fan i att klättra då, ditt kronpsyko!" tänker säkert de flesta av er. Nu är det inte så enkelt. Jag har nämligen inte känt någon glädje som liknar den när jag får känna lite luft, att komma upp, att sitta fast i repet på en klippa på väg uppåt. Vore det inte för skräcken, skulle jag kanske bosätta mig där.

Hur det påverkar mig? Tja, jag vet att jag trots min relativa nybörjarstatus har teknik att klättra 5C. Jag gör det på lägre höjder och inomhus. Utomhus börjar allt över 3C bli så jobbigt att kroppen låser sig. Jag hittar inte greppen när rädslan tar överhand.

Jag läser mycket och jobbar med säkerheten när det kommer till utflykterna, och har blivit rätt hygglig på att bygga standsplatser, firningsankare etc, och det blir också något lättare att hålla ångesten i schack när jag klättrar på mina egna säkringar och ankare.

Att ge upp klättringen är inget alternativ, men ska det vara så att jag ska klättra treor resten av livet så fort jag är mer än fyra meter upp i luften?

Alla tips, råd och allmän uppmuntran mottages tacksamt.

Med vänlig hälsning från Apan som inte vågade klättra.

Föregående Startsida

AvBloggomann Publicerat 2012-05-09 Läst 6029 ggr

Kategori Aktivitet / Klättring

Logga in för att kommentera

2012-05-10 10:08 äventyrssugen: Sett från den positiva sidan så kräver du inte så mycket för att få dina kickar. Så egentligen är det väl något att glädjas åt. Tänk om du behövde klänga upp på någon jätteklippa i Långtbortistan för att få det du är ute efter. Att falla fyra meter är väl inte direkt hälsosamt men det är bättre att vara skiträdd fyra meter upp i luften än att vara skiträdd fyrtio meter upp.
2012-05-10 10:43 Bloggomann: Tack för uppmuntran! Du har givetvis en poäng :) Lite av problemet kommer dock då mina klätterkamrater ganska fort tröttnar på att klättra treor o fyror. Men som du säger, jag får klättra de första 4-5 metrarna och sen fokusera på att säkra vänner :D
2012-05-11 00:10 fowwe: Det här med klättring har alltid förundrat mig och jag har försökt att begripa mig på dem som sysslar med det. Förstår att det är en utmaning, men själv har jag problem när jag ska upp sex, sju meter på en stege och jobba på en husvägg. Jag har alltid tänkt som så att den som inte klättrar lever längre.
Att som du gör, jobbar med säkerheten, verkar väldigt klokt. I andra sammanhang talar man om att unga män tror inte att de kan dö (trafiklärare trycker hårt på detta), och det kanske gäller vissa medelålders också.
Detta var kanske inte den uppmuntran du hoppades på, men jag hyser dock beundran för dig som vågar ge dig upp!
2012-05-11 17:12 Bloggomann: Tack Hans!
2012-05-14 12:24 Duracellkaninen: Skulle tro att enda utvägen är att forsätta träna ofta och mycket. Till slut kanske din "reptilhjärna" blir omprogrammerad och slutar leva rövare. Tyvärr är ju reptilhjärnan är mycket svår att påverka med tankar - eftersom det är en del av hjärnan som fungerar för snabbt för tankar. För de normalrädda klättrarna är det i vart fall möjligt att träna bort rädslan.
2012-05-15 10:01 ph.nilsson: Något som kan vara vettigt är ju fallträning? Klättra upp på en höjd som du känner dig säker på (dina fyra meter exempelvis) och lär dig hur det känns att falla på led i det läget. När det inte känns helt genomhemskt längre så är nästa steg att faktiskt ramla av i pressade lägen för att man inte klarar av klättringen längre.

Med det sagt så ska man väl iof vara väldigt försiktig med att falltesta sina trad-placeringar utan hellre göra sin fallträning på bult, eventuellt på trad-utrustning med en bult som backup strax under. Ingen poäng med onödiga risker :)
2012-05-15 14:39 Bloggomann: Tack både Duracellkaninen och Philip för konstruktiva kommentarer! Ja, det kanske är så att jag måste börja falla i ordnade former. Som det är nu gör jag ju precis tvärtom, allt för att inte falla.
2014-08-21 22:21 chrille_krokodil: Börja aida, du vänjer dig vid höjden lär dig rephantering och lär dig lita på grejerna.
2014-08-25 17:37 Bloggomann: Tack för rådet, Christer! De senaste två åren har dock varit riktigt nyttiga, och höjdskräcken har klingat av markant. Tyvärr bland annat på grund av att en vän gick bort i en firningsolycka, något som fick mig att omvärdera mycket.

Jag är nu bekväm med de flesta höjder när det gäller topprep, fira och gå som andreman, och leder gärna treor och fyror själv.
2014-09-05 18:21 chrille_krokodil: Såg inte datumet, låg bara på utsidans förstasida så trodde den var ny. Trist med din väns olycka. Måste ha varit tufft att fortsätta med klättringen då.
2014-10-13 16:06 Bloggomann: Hej Christer! Det konstiga var att lägga ner aldrig var ett alternativ. Det är en för stor del av mitt liv, och det var också klättringen som sammanförde mig och min vän. Det är lite svårt att förklara, men det känns om att det fanns någon mening att hålla ihop vårt gäng och fortsätta klättra. Några av oss är mest med för fikat och klättrar inte mycket längre, men gemenskapen är intakt.
2014-10-13 16:06 Bloggomann: Hej Christer! Det konstiga var att lägga ner aldrig var ett alternativ. Det är en för stor del av mitt liv, och det var också klättringen som sammanförde mig och min vän. Det är lite svårt att förklara, men det känns om att det fanns någon mening att hålla ihop vårt gäng och fortsätta klättra. Några av oss är mest med för fikat och klättrar inte mycket längre, men gemenskapen är intakt.

Läs mer i bloggen

Tjufem nånting

Jag inbillar mig fortfarande att jag är tjugofem någonting, trots att livståget med expressfart närmar sig den tunnel det står fyrtio på. ”Men vad fan fyrtio är väl ingen jävla ålder” säger ni som är äldre. Närå, det är inte lastgammalt, men allt är relativt. Mina vänner har inte kunnat undgå att jag hittat en ny hobby i klättringen, och där blir det smärtsamt tydligt att jag inte är någon ungdom längre. Jag har förvisso en välproportionerad kropp när det kommer till just klättring, men samtidigt brister det på andra punkter. Spänsten är minst sagt so-so, och när man dammar i ett grepp med knät eller trampar snett vid ett hopp ned frånväggen i boulderhallen känns det att det tar lite längre tid än det borde för kroppen att repa sig.

Visste ni förresten att Sifo kategoriserar unga människor som de under trettio år? Därefter blir man medelålders. Välkommen in i medelåldern, åttiotalister. Vi som är lite äldre kan visa er var inkontinensskydden, marmeladkulorna och Ejderns kaviar finns på Ica.

Sa jag att jag tror att jag kan ha fått en spricka på lårbenshalsen efter att ha åkt vildforsen för två veckor sen?

Läs inlägget

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.

Till artikeln