stefanbiderman

Sommaren 1972 fjällvandrade jag för första gången. Jag var tio år och gick en tolv kilometer lång dagstur från Storulvån tillsammans med familjen. Landskapet kändes spännande och gjorde stort intryck på mig.

I tonåren växte intresset för friluftsliv. Det var vandring, skidturer och utfärder med kanadensaren i de vidsträckta skogarna utanför Hagfors i Värmland. Ofta mötte man inga människor. Ibland skjutsade min pappa mig 2–3 mil ut i skogen, och hämtade mig på uppgjord tid och plats några dagar senare. Det var alla årstider, och ofta bara med ett överdrag som skydd för sovsäcken.

I augusti 1979 gav jag mig ut på flera dagsturer i Transtrandsfjällen, och när jag låg och kikarspanade uppe på Stornärfjället, blev jag fjällbiten på allvar.

Gjorde min första tältvandring tillsammans med mina föräldrar i Jämtlandsfjällen 1981. Året efter deltog jag i en militär vinterövning i samma område. Sommaren 1982 premiärvandrade vi i Sarek. Det var en mäktig upplevelse, och jag skulle återvända otaliga gånger under olika årstider.

Under en period på 90-talet hade jag för vana att åka till fjälls före midsommar, och komma hem i slutet av september. Det var även vårvinterturer, och 1997 tillbringade jag nästan två och en halv månad i Sarek och Padjelanta med skidor och pulka.

Det var fantastiska år. Under min mest intensiva 15-månadersperiod bodde jag nio månader i tält. Därmed uppfylldes en mångårig dröm om att tillbringa halva min tid i fjällvärlden, om än kortvarigt. Sarek hade länge varit mitt fokus, men nu lockade Padjelanta och Sulitelmatrakten i allt högre grad.

Hade besökt Staloluokta 1987 och blivit fascinerad av Virihauretrakten. Blev så småningom alltmer nyfiken på hur det såg ut på andra sidan sjön, och 1994 tog jag reda på det. Blev helt hänförd av landskapet i västra Padjelanta, och såg inte en människa på två veckor. Ensamheten var befriande, och jag hamnade i ett tillstånd av sinnesro och harmoni. Har sen dess återvänt många gånger, och 1996 träffade jag bara på ett enda sällskap under de fyra veckor jag vandrade genom området. Upptäckte då även det spännande landskapet i Rago.

Numera kan det bli ett par fjällturer per år, fortfarande i samma områden som tidigare. Vårvintern 2018 skidade jag dock från Ritsem till Katterjåkk på knappt tre veckor.

Jag älskar avskildheten, tystnaden och vidderna i fjällvärlden. Att bara höra vinden och se fjäll omkring mig så långt ögat når, ger mig en känsla av gränslös frihet och lycka. Att bara vara och leva i nuet.

Föredrar att ta det lugnt för upplevelsens skull, men är inte rädd för strapatser när så krävs. Tycker om att bestiga toppar.

Försöker ta mig ut i de värmländska skogarna så ofta som möjligt. Detta är också ett landskap som ligger mig varmt om hjärtat. Gillar att ta långa promenader. Vid några tillfällen har det blivit drygt fem mil, till stor del på skogsbilvägar, både för naturupplevelsen och för att späka kroppen lite. Man får i stort sett vara ensam.

Har ett intresse för friluftsutrustning, speciellt tält. Torkar min egen mat.

Namnet ”Silvermannen” fick jag av lokalbefolkningen i Staloluokta på 90-talet.

Mer på profilsidan