Jag har alltid haft en fascination för tält. Det är faktiskt ett av mina stora intressen här i livet, och något av en passion.
Så när en av mina bilder resulterade i en diskussion om mitt tält här på Utsidan för en tid sen, fick jag inspiration till att själv skriva några ord om tältet i fråga, ett Tarptent Stratospire 1. Redan nu kan jag säga att det är ett fullvärdigt fjälltält för barmarkssäsongen, om någon skulle undra eller tro något annat.
Stratospire 1 på en av fjällvärldens vackraste platser enligt mig: Staloluokta vid Virihaure, Padjelanta 27 juli 2020.
Tarptent Stratospire 1 är ett vindstabilt lättviktstält av ryggåsmodell, där inner- och yttertält sätts upp samtidigt och snabbt med vandringsstavar. Det är avsett för en person, har en bra takhöjd och två rymliga absider. Vikten vid leverans var 1076 gram på min våg, inklusive sex pinnar och två linor. Jag tycker att tältet är prisvärt, men det tillkommer förstås en kostnad för stavar, om man inte redan har lämpliga sådana.
Tarptent själva menar att Stratospire 1 är deras bäst presterande solomodell under flest väderleksförhållanden.
Denna modell kom först ut på marknaden 2011. De recensioner jag sett av den ursprungliga versionen var övervägande positiva, men det fanns en del synpunkter på tältets egenskaper i vind, som hade kunnat vara bättre.
Tältet fick en översyn 2019, som bland annat innebar att yttertältet designades om med ny geometri. I och med detta optimerades dukens spänning vilket ledde till en markant ökad vindtålighet.
År 2022 uppdaterades modellen med en ny yttertältsväv i 20 D polyester, som ersatte den tidigare väven i 30 D nylon. Båda varianterna är silikonbelagda för maximal rivstyrka och livslängd.
Polyester absorberar mindre mängd fukt jämfört med nylon, och töjs obetydligt. Det gör både att väven torkar snabbare, och att man inte längre behöver efterspänna tältet i fuktig väderlek. Men eftersom nylon är starkare, delvis just tack vare sin elasticitet, har det länge varit det givna valet. Förmodligen ansåg man sig tvungna att byta material för att möta den ökade konkurrensen från Durston, vars tält i polyesterväv har fått mycket positiva omdömen.
Tarptents grundare och ägare Henry Shires, som även designat Stratospire, medger att den nya polyesterväven inte är lika stark som nylonväven. Han framhåller dock att det som är av betydelse i praktiken, är att det finns förstärkningar på de kritiska punkter där belastningen är stor. Ett rimligt konstaterande, men samtidigt kan skador på tältväv uppstå på andra ställen än dessa.
Den jag hörde om, som med en yvig rörelse tog fram kniven för att skära en skiva salami inne i sitt tält, skulle kunna bekräfta detta … Men tälttillverkarna kan förstås knappast anpassa materialen med hänsyn till sådana malörer.
Tältet med lågfjället Radduvárre i bakgrunden, Padjelanta 31 juli 2020.
När jag inför sommaren 2020 letade efter ett lätt tält, granskade jag ett stort antal modeller. Faktiskt de flesta kvalitetstält i lämplig storlek, som då fanns tillgängliga på marknaden. Försökte analysera och utvärdera deras egenskaper så noggrant som möjligt ur olika aspekter. Hade inte satt någon absolut viktgräns, utan ville hitta en balans mellan vikt och funktion.
Jag vill kunna sitta upp på ett bekvämt sätt, trots att jag oftast vandrar ensam, och de flesta enpersonstält valdes därför bort i ett tidigt skede. Även en del tvåpersonstält uteslöts av samma skäl. Visserligen kan man vänja sig vid det mesta, men jag ville verkligen inte gå tillbaka till att sitta hukad i ett lågt och trångt tält.
På 80-talet gjorde jag några vandringar i Sarek och Padjelanta med ett Fjällräven Cyqlon, så jag vet vad det innebär. Det var ett mycket vindstabilt tält, men inte särskilt kul att ligga och trycka i vid sämre väder. Inte kul att vistas i överhuvudtaget, kan jag säga.
Inte heller kunde jag föreställa mig att det skulle bli ett ryggåstält. Visserligen var det den typen av tält mina föräldrar och jag hade använt vid vår första längre fjälltur sommaren 1981, men vid det här laget kändes det förlegat. Och det tyckte vi nog ärligt talat redan på den tiden.
Ändå föll valet slutligen på ett Stratospire 1. Kombinationen av låg vikt, vindtålighet, bra material, hanterbarhet och goda utrymmen var det jag fastnade för, och jag har fortfarande inte sett något tält, som för mig bättre förenar dessa egenskaper för fjällvandringar sommartid. Att priset sen var överkomligt blev en bonus. När jag fick hem tältet kunde jag dessutom konstatera att det var tämligen välsytt.
Tältet uppsatt för första gången. Mittenlinorna har ännu inte monterats.
Passande nog blåste det vid den första uppsättningen hemmavid, och jag imponerades över hur snabbt det gick att sätta upp, och hur spänd duken blev. Det kändes lovande inför sommaren.
Har nu använt tältet under fem års tid, och är sammantaget mycket nöjd. Totalt har det blivit ungefär 75 nätter. Det är inte ett tält som får min puls att öka, men det gör sitt jobb och fungerar bra i praktiken. Det vinner i längden med sin enkelhet. Efter den första säsongen övervägde jag ändå att byta till ett mer kompromisslöst tält, men dessa tankar har successivt klingat av med åren.
Jag har alltid hävdat att ett rejält tält är grunden för längre utevistelser, men har nu fått nya insikter om vad som kan fungera. Den trivsel som jag känner i en geodesisk kupol får jag numera klara mig utan sommartid. Detta är dock bortglömt när jag lyfter upp säcken på ryggen.
Det finns separata stänger både i aluminium (238 g/par) och kolfiber (196 g/par) som tillbehör, men eftersom jag ville minimera vikten, skaffade jag vandringsstavar till uppsättningen. Det blir dessutom betydligt starkare, vilken betydelse det nu har i relation till tältets övriga komponenter. Det här var också oväntat. Jag hade aldrig ens övervägt att vandra med något annat än en traditionell trästav, men det har gått bra med två stavar också.
Häromåret ville min kompis Leif Kristensson också hitta ett lätt tält med tillräcklig takhöjd, och även i hans fall blev det ett Stratospire 1. Leif har valt att använda kolfiberstängerna till sitt tält.
I förgrunden mitt tält med 30 D nylonväv inköpt 2020, och längre bort Leif Kristensson vid sitt tält med 20 D polyesterväv inköpt 2024. Väster om Sähkok, Sarek 31 juli 2025.
En nackdel med att använda samma stavar till tältet är förstås att de utsätts för påfrestningar under vandringen, med risk för att de skadas. Jag har flera gånger varit med om att en stav har böjts, eller att en spets gått av. Den har dock gått att använda hjälpligt ändå, och jag har föreställt mig att det skulle gå att resa tältet med en enda stav i nödfall. Något man förvisso gör inledningsvis vid varje uppsättning, men som jag ville testa lite mer ingående nyligen.
Att resa tältet med en stav är en sak, men hur det är att bo i har jag ingen aning om.
Enda skillnaden blev väl egentligen att linorna spändes ut. Tittade aldrig närmare på insidan, men slutsatsen är att det borde fungera, om än med en hel del oljud från duken om det blåser.
Numera har jag tagit bort trugorna som annars lätt fastnar i blockterräng, vilket i sin tur kan leda till att spetsarna skadas. Har hittills klarat mig undan fler sådana incidenter, och tyckte ändå inte att trugorna behövdes.
Tarptent har annars en adapter (4 g/st) som gör att man kan använda staven åt motsatt håll, med handtaget uppåt. Då blir man inte lika beroende av spetsarna. En annan fördel med det är att handtagen skyddas mot både smuts och gnagare. I synnerhet korkhandtag har råkat illa ut, har jag förstått.
Ett annat argument som brukar framföras är att stavarna är låsta i tältet, och därmed inte kan användas på dagsturer. Själv har jag utan problem lämnat tältet utan stavar ibland. Man får dock hoppas att en flock renar inte behagar komma rusande just där under dagen. 
Tältet förberett för dagstur. Álggavágge, Sarek 23 juli 2023.
Jag fäster de båda absidlinorna åt motsatt håll över tältet, för att duken inte ska fladdra omkring alltför mycket i vinden. Den här idén testade jag redan vid den första uppsättningen, varpå jag tog kontakt med Tarptent för att få deras åsikt. Kanske fanns det något jag inte hade tänkt på.
Svaret från Henry Shires var uppmuntrande. Han menade att det väsentliga är att ventilerna hålls stängda så att de skyddas mot väta, förslagsvis genom att man snor linorna runt dem. Leif Kristensson uttryckte senare att det kanske faktiskt vore bättre med lite mera fladder i duken, för att hålla renarna på avstånd.
Färgen är en, i mitt tycke, behaglig grågrön nyans, som skiftar beroende på ljuset. De nyare tälten med polyesterväv har en lite annan grön ton. Båda bör passa bra för den som inte vill synas alltför mycket.
Stratospire 1 smälter väl in i omgivningarna. Vid Padjelantaleden norr om Njierek 27 juli 2021.
Har förstått att en del tycker Stratospire 1 är lite knepigt att sätta upp, men är man bara noggrann, så ser jag inte några bekymmer. Tvärtom så är uppsättningen en av tältets starkaste sidor. Det går både smidigt och fort, även när det blåser. Jag har i alla fall inte haft något tält som varit så enkelt att sätta upp. Man kan tycka att det går snabbt att få upp ett tunneltält med två stänger, men innan dessa monterats och trätts genom kanalerna, är Stratospire 1 redan uppe.
Just denna egenskap har faktiskt fått mig att överväga huruvida tältet till och med skulle kunna vara ett bättre val för turer kring månadsskiftet september–oktober, än de mer robusta och avsevärt tyngre alternativ som står till mitt förfogande. Snöfall i kombination med hård vind ställer krav på adekvat skydd, som dessutom behöver vara snabbt tillgängligt. Har ändå kommit till slutsatsen att jag prioriterar ett mer gediget skydd för sådana förhållanden, även om det tar längre tid. Tycker likväl det var intressant att det främst var den praktiska användbarheten, och inte bara vikten, som fick mig att ens ägna det en tanke.
Till skillnad mot vad Henry Shires visar i videon, brukar jag fästa de fyra hörnen först, och därefter föra in stavarna. Upplever det som en mer funktionell metod med bättre kontroll. Jag brukar se till att blixtlåsen är öppna en bit upptill redan när tältet tas ner; då går uppsättningen lite smidigare. Själv sätter jag in stavarna snett, och alltså i en större öppning än i videon. Det känns enklare, eftersom det blir mer svängrum. Vid hårt väder håller man sig givetvis så nära marken som möjligt. I dessa lägen faller det sig naturligt att föra in stavarna nästan horisontellt.
Leif sätter upp sitt tält. Vi börjar alltid med att fästa tältet som en rektangel i marken. Pårek, Sarek 31 juli 2025
Man får hålla koll på att tältet vänds med rätt sida upp, när det läggs ut på marken. Det låter närmast osannolikt att något så elementärt skulle kunna bli fel, men det har faktiskt både jag och Leif lyckats med. Tror det beror på att sidorna är ganska lika, och är inget jag skyller på tältet. Det har på något sätt vrängts, så att innertältet hamnat på fel sida.
För bästa resultat bör man sträva efter att rektangeln får så räta vinklar som möjligt.
Stavarna ställer jag normalt in på den rekommenderade längden 122 cm, men det kan man få justera beroende på markförhållandena, eller på hur mycket ventilation man vill ha nedtill. Vid resningen gäller det att vara ytterst noggrann, och se till att stavspetsen verkligen hamnar i öljetten, och inte bredvid.
Stavens spets placeras i en öljett i tälttaket. Till höger innertältets reglerbara fäste.
Eftersom innertältet är asymmetriskt placerat i förhållande till yttertältet, kan det vara lite vanskligt att bedöma exakt var det hamnar. Det sägs att man lär sig efter ett tag, men jag tycker fortfarande inte att det är helt enkelt.
Något att tänka på, och som kräver viss precision för att få tältet väl uppsatt, är att koordinera spänningen av mittenlinorna med de nedre, korta linorna. Det är värt att lägga lite omsorg på. Spänner man för mycket på det ena stället, slackar det på det andra.
Dessa båda linor behöver justeras noggrant och i samspel med varandra, för optimal spänning av duken.
Markpinnarna som följde med är Easton Nano (”Single Flange Head”) på drygt 22 cm och 13 gram. De är bland de absolut bästa pinnar jag har använt, och har tack vare längden tillräcklig hållkraft i de flesta situationer. Den runda profilen gör att slitaget på linorna blir minimalt, och dessutom är de lätta att hålla rena från jord. Pinnarna kan användas i hård mark, och är försedda med ett snöre för att underlätta upptagning. Det har förekommit en del fall där toppen har lossnat vid belastning av snöret, men det är inget jag har råkat ut för. Det finns även en ”Double Flange Head” som har förstärkt topp och väger några gram mer.
Jag brukar även ta med tre–fyra Hilleberg Y-peg XL på 24 cm för att förstärka med på vindsidan. Visserligen väger de 35 gram per styck på min våg, men det är det värt, för de är mycket starka och rejäla. Totalvikten blir ändå inte särskilt hög i mina ögon, utan brukar hamna mellan 1,25 och 1,35 kg, beroende på antal och typ av pinnar.
Dessutom är fästpunkterna extra viktiga på den här typen av tält, som bokstavligen står och faller med sin förankring. Tyvärr kan Y-peg XL orsaka ömma händer vid nedtryckning i hård mark, så att använda en sten underlättar. Även dessa pinnar har snören upptill, som dock utsätts för ett större slitage.
Easton Nano Single Flange Head upptill och Hilleberg Y-peg XL nedtill.
Numera ingår DAC J-Stakes på 20 cm som standard, men pinnarna från Easton kan köpas som tillbehör. Tyvärr följer det bara med sex pinnar, men eftersom det i praktiken behövs minst tio, får man själv komplettera med fler. Därutöver finns sex extra fästen nedtill, som man själv får knyta fast linslingor i till pinnarna.
Den som önskar extra långa pinnar hittar sådana här.
Jag misstänker dock att det kan krävas ett visst mått av ansträngning för att få ner dessa i backen.
Öster om Guovddelistjåhkkå, Padjelanta 2 augusti 2020.
Eftersom det bara ingick två linor, fick jag på egen hand komplettera med ytterligare två. Passade då även på att fixa en torklina till innertältet. Kunde inte hitta Tarptents lina på 2,3 mm i UHMWPE, utan det fick bli 2,0 mm i Dyneema från Nordisk i stället. Materialen är i princip identiska. UHMWPE är namnet på själva materialet, och Dyneema är ett varumärke.
Fick förstås skaffa linsträckare till de nya linorna, och köpte då Hillebergs, avsedda för 2 mm lina. Både de övre och nedre fästena har inbyggda linsträckare, så på dessa linor är det inte nödvändigt att montera separata sådana. På de övre kan det ändå vara praktiskt att ha, eftersom man då slipper ha den ”överblivna” linan från den inbyggda linsträckaren hängande fritt. Detta i händelse av att man kortat ner linan en bit. Men det är en smaksak.
De befintliga linorna var alldeles för korta (ca 1,5 meter gissar jag ) så jag bytte till ungefär dubbelt så långa.
Vy mot de små sjöarna Guovdoajvejávrátja, Padjelanta 3 augusti 2020.
I början av augusti 2021 låg jag i tältet och höll på att somna, när det plötsligt smällde till med ett ryck. Det var en olustig händelse, och jag blev klarvaken på ett ögonblick. Min första tanke var att en ren gått in i en lina.
Gick ut och hittade båda de övre linorna på marken. En närmare undersökning visade att linfästena hade släppt. Det var sömmarna som brustit. Väl hemma skickade jag därför tältet till inköpsstället i Tyskland, som i sin tur anlitade en extern reparationsverkstad.
Jag hade då redan kontaktat Tarptent och fått svar av Henry Shires. Han menade att jag hade spänt linorna för hårt, vilket jag inte alls höll med om. Linor ska sträckas ordentligt, naturligtvis inom rimliga gränser. Fick även veta att linorna som tältet levererades med var tillräckligt långa, och att jag inte borde ha bytt ut dessa mot längre, som medför en större belastning på tältet.
Jag höll förstås inte med om det heller. Tyckte resonemanget var både ologiskt och motsägelsefullt. Det krävs en viss längd på linorna för att få en stabil förankring. Om inte tältet håller för att linor av erforderlig längd spänns på ett ändamålsenligt sätt, är det konstruktionen det är fel på, och inte användaren.
Den tyska butikens ”tältexpert”, även ansvarig för reparationerna, menade initialt tvärtom att skadorna kunde ha uppkommit genom att linorna inte varit tillräckligt spända, vilket resulterat i häftiga ryck vid vindstötar. Ett nybörjarmisstag som kan få även de starkaste sömmar att brista, menade han. Detta skulle han i så fall kunna bekräfta när tältet anlänt, fick jag veta. Jag avfärdade kategoriskt nämnda skäl, och hörde heller aldrig något mer om den saken. Så det var olika bud om den tänkbara orsaken, båda med fokus på handhavandet.
Det slutade i alla fall med att reparationsverkstaden sydde på bitar av kraftigare väv, enligt Henry Shires anvisningar, för att förstärka linfästena. Tarptent stod för notan. Efter denna händelse har jag inte haft några problem relaterade till linorna. Jag har senare fått bekräftat av Henry Shires att Tarptent infört denna modifiering i produktionen.
Tältplats nära bron över Bållávrjåhkå, Padjelanta 11 september 2020.
Något jag väldigt ofta har råkat ut för vid uppsättning är att en eller flera av de små plastkarbinhakarna, som håller innertältet på plats, har lossnat. Jag har börjat misstänka att det här problemet möjligen skulle kunna vara relaterat till min vana att knöla ner tältet i påsen, i stället för att rulla ihop det. Leif har använt båda metoderna, men inte råkat ut för detta.
Karbinhakarna sluter inte helt tätt, men är på samma gång tröga att öppna, främst för att den fjädrande delen är så kort. Det kan vara lite besvärligt att fästa dem igen, speciellt upptill eftersom man då blir bländad av himlens ljus, samtidigt som det är rätt mörkt däruppe under den svarta förstärkningen i tälttaket (se tidigare bild med stavspetsen i öljetten).
Har bytt ut de undermåliga plastkarbinhakarna mot andra karbinhakar i aluminium, som visserligen väger ett par gram mer per styck, men som är enklare att hantera. Även dessa är dock små och lite pillriga. Det hade underlättat om samtliga fästen på yttertältet bestått av ringar i stället för bandöglor.
Nedtill karbinhaken som följde med tältet. Upptill den modell jag köpte.
Det är en anledning till att jag hittills inte använt yttertältet som väderskydd under lunchrasterna. Dock har jag vid något tillfälle packat innertältet separat. Dessutom har jag ibland lossat några karbinhakar, för att få bättre plats att packa under tak. Det är en värdefull möjlighet i dåligt väder. Stratospire 1 har åtta innertältsfästen.
Att lossa innertältet är förresten inte särskilt behändigt på ett ryggåstält som detta, eftersom upphängningspunkterna sitter ganska avigt till. På andra typer av tält är de oftast lättåtkomligare.
Genom att delvis lossa innertältet får man ett generöst utrymme för packning under tak.
Att ha två så rymliga absider på ett tält med så låg vikt känns helt fantastiskt, och är något jag verkligen uppskattar. Jag brukar ha ryggsäcken i den ena, och skor, köksutrustning samt mat i den andra.
Ingångarna fungerar bra, men för att nå blixtlåslöparen nere vid marken inifrån tältet får man sträcka på sig. Den är ganska långt borta. Öppnar man uppifrån blir det en smal springa, som inte är optimal för att sticka ut huvudet genom, när man vill spana efter norrsken eller annat. Blixtlåsen ska vara vattentäta, och jag har inte märkt av något läckage.
Har noterat att absiderna ibland kan bli olika stora. Förmodligen beror det mest på ojämn mark, men i viss mån kanske också för att jag inte lyckats sätta upp tältet på bästa sätt vid just det tillfället. Stavarnas lutning är sannolikt en faktor som kan påverka härvidlag.
I absiderna är det gott om plats för matlagning och förvaring. Absidens djup är 89 cm.
Ventilerna är små, placerade ovanför och i anslutning till blixtlåsen, och går inte att stänga. Sistnämnda gör att myggen hittar in den vägen. När vädret tillåter är det förstås bara att dra ner blixtlåsen för ökat luftflöde.
Ventilerna är små men myggen hittar in. Upptill syns den inbyggda linsträckaren.
Jag hade önskat att ventilhuvarna överlappat yttertältsdörrarna mera. Normalt skyddar de tillräckligt, men när jag använt extra pinnfästen har den ökade spänningen medfört att de inte längre täckt ordentligt.
Oftast räcker huven till för att ge ett acceptabelt skydd, men den hade gärna fått vara lite större.
Här är marginalerna mindre, och typiskt nog både regnar och blåser det.
Liksom på en del andra tält finns det pinnfästen på båda sidorna av blixtlåset. På så sätt kan man välja vilken del av absiden man vill öppna, och den flexibiliteten är värd en del. Det går förstås även bra att öppna upp helt. Innertältet är skyddat mot regn så länge det inte blåser.
Yttertältet skyddar innertältet vid passage i vertikalt regn.
Tarptent rekommenderar att man utnyttjar båda fästena i hård vind. Detta minskar påfrestningarna på blixtlåset och förhindrar att det öppnas oavsiktligt.
Dubbla pinnfästen vid absidblixtlåsen ger valfrihet.
De smala Eastonpinnarna går i pinnfästenas ringar, vilket kan utnyttjas för att få tältduken ännu närmare marken. Dessutom kan man ha dubbla pinnar per fäste vid behov. Detta gäller dock inte de tidigare nämnda sex extra fästena.
Yttertältsdörrarna fästs med resårband på vanligt vis, och det fungerar för det mesta tillfredsställande. Här använder man snörlås istället för toggles, vilket gör att man kan strama åt lite. Det är dock lätt hänt att resåren snor sig när man ska lossa snörlåset inifrån tältet för att stänga absiden. Detta gäller främst den sektion som är längst från innertältets öppning, eftersom man inte riktigt når på ett bra sätt med båda händerna. Ett litet snabbspänne hade varit mer praktiskt.
Yttertältsdörrarna fästs med resår och snörlås.
Har först nyligen insett att jag vanemässigt, och utan närmare eftertanke, placerat pinnen i markfästet till höger om absidblixtlåset. Förmodligen för att jag är högerhänt. Därmed har yttertältsdörren hamnat längre bort, sett från innertältet.
I stället borde jag se till att välja det vänstra pinnfästet på båda absiderna. Då blir yttertältsdörren mer lättillgänglig oavsett åt vilket håll jag placerar mig själv inne i tältet, och kan därmed enklare hanteras med höger hand. Här klagar jag på tältet, men ser inte till att använda det på rätt sätt … Sen kan man förstås ändå ha behov av att nå den bortre dörren inifrån.
De väl tilltagna absiderna medför att tältets totala area blir större än på de allra flesta enpersonstält, och även en del tvåpersonstält. Själv är jag van vid betydligt större tält även på ensamvandringar, så för mig är det oftast inte ett problem. I högalpina miljöer kan det dock vara mindre lyckat.
Vid uppsättning på en begränsad yta kan man med hjälp av ett snabbspänne på yttertältet ”dra in” absiden, så att den blir till en rak sida. Jag har inte satt mig in i hur väl det fungerar i praktiken, men skulle tro att det lämpar sig bäst för skyddad terräng. Spännena sitter passande nog på insidan.
Man kan ”spänna in” tältets sidor om det är ont om plats.
Spännena kan även användas till att koppla ihop absidernas flikar, för att snabbt öppna upp yttertältet.
Absidstyckena har kopplats ihop för att öppna upp tältet. Pårek, Sarek 25 juli 2024.
En liten egenhet är att innertältet emellanåt kan ”blåsa in” när man öppnar yttertältet efter uppsättning. Ibland flyger det nästan iväg som en drake i vinden. Det skulle behövas ett fäste nedtill mot staven, något som en händig person skulle kunna ordna.
Innertältsdörrarna är placerade diagonalt i förhållande till varandra, och knyts upp med resårband. Det är lite primitivt, men skulle också gå att modifiera. Här vore en lösning likt den på yttertältet lämplig.
Skulle önska att innertältet var tajtare. Det skulle behövas ytterligare ett par upphängningspunkter. Sidorna känns nästan för långa, vilket gör att det blir rätt säckigt. Ergonomin blir därmed inte den bästa, eftersom man behöver båda händerna för att hantera blixtlåset. Det är sådana detaljer som ibland kan få mig att längta efter ett ”riktigt” och mer gediget tält.
Staven kan vara i vägen ibland. Fickan är inte till någon nytta.
Innertältsdörrarnas bredd känns något begränsad ibland. Och med en stav som är lite i vägen, kan det kännas aningen bökigt att komma åt grejor i den del av absiden, som är vid sidan av själva dörröppningen. Det är dock inget jätteproblem, och jag har nog snarare accepterat att det är något man får leva med på ett lätt ryggåstält.
Faktum är dock att lösningarna på den punkten skiljer sig åt även mellan olika ryggåstält. Jämför man med exempelvis olika modeller från Zpacks, så har de, liksom många andra tält, halvcirkulära blixtlås. Det ger en större åtkomst till absiden. Durston X-Mid 1 har i stället en design där staven är förskjuten i sidled, vilket också ger en större ingång. Eftersom jag saknar erfarenhet av dessa tält, avstår jag från vidare jämförelser.
Innertältets sidor består av 2/3 solid väv och 1/3 meshväv.
Personligen skulle jag varit beredd att acceptera en något högre vikt för innertältsdörrar med fullstora myggnätspaneler, med motsvarande paneler av solid väv för maximal flexibilitet. Något som förr var mer eller mindre standard på fjälltält, men som i ganska stor utsträckning har rationaliserats bort.
Ventilation handlar inte bara om kondenshantering, vilket en del tillverkare tycks tro, utan även om att kunna reglera temperaturen i innertältet. Som jag ser det en ofta förbisedd, men väldigt viktig detalj, främst om man av någon anledning skulle bli tvungen att spendera tid i tältet under dagtid, något jag själv fått erfara.
Men prioriteringarna är olika, och jag tycker ändå att konstruktionen av det ”solida” innertältet utgör en bra, väl avvägd kompromiss i det hänseendet. Blir det för varmt kan man alltid lägga sig direkt på tältgolvet. Det brukar kunna lindra något. Huvudsaken är att man inte får värmeslag inne i tältet.
Också i kyligare väder ger den högt uppdragna solida väven ett acceptabelt skydd mot drag, även om det förstås inte blir riktigt samma komfort som i ett innertält som kan stängas till helt.
Det finns även ett innertält helt i meshväv (som faktiskt väger 3 gram mer), och i vissa butiker kan man välja vilken variant man vill ha.
Innertältet går att sätta upp fristående, något jag själv inte har testat. På Tarptents hemsida finns bilder som illustrerar detta. Där framgår att man använt kolfiberrören från yttertältets så kallade ”PitchLoc”-ändar för att lyfta upp innertältet, men Henry Shires menar att det inte är absolut nödvändigt.
Utöver detta finns det även ett minitält i meshväv på 230 gram som tillbehör, anpassat för att placeras i absiden, och av Tarptent benämnt ”SideCar”. Det är avsett för hundar eller barn, och kan öppnas både från innertältet och utifrån. Även detta kan sättas upp separat.
Provligger tältet innan avfärden mot Lappland. Golvets längd är 218 cm.
Innertältet är 81 cm brett, och det blir därmed plats över bredvid liggunderlaget för diverse prylar som man vill förvara inne. Eftersom sidorna är vertikala känns det rymligt, och räcker gott för en person. Den vita färgen gör att det blir ljust och trevligt. Väven är på 10 D, och extremt tunn.
Golvlängden är okej för mina 191 cm, men inte mer. Tarptent menar att tältet fungerar bra för användare upp till 193 cm. Jag brukar försöka ligga diagonalt, vilket ger några extra cm. Lämpligen placerar man sig då mellan de lite högre PitchLoc-ändarna.
Pitchloc-hörnen ger lite extra volym. Innertältsdörrarna knyts upp med resårband.
En speciell funktion är att man kan bredda innertältet till 102 cm genom att släppa på de övre fästena. På så vis kan man få plats med två liggunderlag i standardbredden 51 cm. Har inte använt mig av detta i praktiken, men väl testat det, och måttet ser ut att stämma.
Takhöjden är väl tilltagen, och en av tältets främsta fördelar. Måttet anges inte specifikt, men motsvarar i det närmaste yttertältets standardhöjd på 122 cm. Jag använder förra generationens Thermarest NeoAir XLite, som är 63 mm tjockt, och har utrymme kvar ovanför huvudet. Som skydd mot punktering har jag dessutom ett 5 mm liggunderlag i Evazote. Det är även väldigt praktiskt för att snabbt få isolering av golvet, om man vill lägga sig ner och vila direkt.
Taket är helt i solid väv. Torklinan ingick inte, men väl fästen i form av karbinhakar.
De två fickor som finns i anslutning till innertältsdörrarnas nedre del känns alldeles för små, har öppningen åt sidan, och är enligt min mening fullständigt oanvändbara.
Den svarta golvväven på 30 D är väldigt tunn (46 g/m2), så det är inte konstigt att den har fått några pyttesmå hål. Jag tycker ändå att den har hållit över förväntan. Väven är egentligen inte en golvväv, utan snarare en yttertältsväv, för att spara vikt. Den är faktiskt identisk med yttertältsväven (på mitt tält från 2020), sånär som på färgen, och har en vattenpelare på 5000 mm. Dedikerade golvvävar brukar vara belagda med polyuretan, för maximal tålighet mot stick.
Något som inte är så behändigt i ett ryggåstält med vinklar, vrår och spetsiga dörrar, är att jaga ut myggen. Det är stor skillnad mot många andra tält, där man relativt enkelt kan fösa eller blåsa ut dem längs med taket och väggarna. Möjligen en något udda betraktelse i sammanhanget, och inget som är avgörande för mitt val av tält, men har man varit med om att få in 65 myggor på ungefär två sekunder, så värdesätter man möjligheten att kunna avlägsna dessa på ett någorlunda effektivt sätt. I det aktuella fallet var dock myggförekomsten så riklig, att ovan beskrivna metod inte var tillämplig. I stället avhystes samtliga, metodiskt och förvånansvärt snabbt, med hjälp av linsbehållaren och ruter kung …
Tältplats på Noajdevallda, Sarvesvágge, Sarek 18 juli 2024.
De ovan nämnda PitchLoc-ändarna består som sagt av två kolfiberrör, som bildar en triangel nedtill på yttertältet. Där finns en lucka för extra ventilation, dock utan någon motsvarande öppning på innertältet. Luckan stängs med ett kardborrband, och saknar myggnät. Förutom att öka innertältets volym något, menar Tarptent att PitchLoc-ändarna dessutom förbättrar tältets stabilitet. Kolfiberrören går att ta ur, men det ser jag ingen större vits med. Tältet är tillräckligt lättpackat ändå.
För egen del är jag ambivalent till dessa ventiler, och har hittills inte ens använt dem. Visserligen kan det vara bra att få in mera luft, men samtidigt kommer myggen in snabbare. I andra situationer föreställer jag mig att det kan bli dragigt i stället, åtminstone med öppet innertält. Ventilerna blir ett extra moment, och jag upplever att de gör tältet aningen mindre ”gediget”. Till exempel så har de en glipa intill kardborrbandet, som inte går hela vägen. Med detta sagt, tror jag ändå att jag ska börja använda ventilerna, för att få en mer konkret uppfattning om funktionen.
En av PitchLoc-ändarna med ventilationsluckan. Det smala bandet med karbinhaken spänner ut innertältets hörn.
Tarptent anger packmåttet till 16 x 4 tum eller 41 x 10 cm. Då krävs att man rullar ihop det. Själv brukar jag, som tidigare nämnts, knöla ner mina tält i påsarna, eftersom det känns betydligt enklare. Då blir diametern större, men eftersom jag i stort sett alltid fäster tältet utanpå ryggsäcken för att ha det lättåtkomligt, har det mindre betydelse. Påsen är lagom stor, mäter 53 cm i längd (tom) och har en diameter på cirka 16 cm (mina mått).
Något jag uppskattar mycket med tältet är närheten till naturen. Detta kan ju variera en hel del mellan olika tält, och i vissa modeller får man förflytta sig en bit för att kunna titta ut i önskad riktning. I Stratospire 1 är allt nära, och man kan betrakta omgivningarna åt båda hållen från en sittposition. Det blir nästan som att vara ute, särskilt om absiderna öppnas upp helt.
Trots denna trivselfaktor gillar jag paradoxalt nog egentligen inte att ha absider på långsidan. Följaktligen utnyttjar jag inte heller möjligheten att ligga eller halvligga, och greja med något i absiden. Tycker det blir alldeles för obekvämt att syssla med något i 90 graders vinkel. Själv trivs jag bäst med att ha absiden på kortsidan, eftersom det ger mig en mer ombonad känsla inne i tältet. Men sånt är högst subjektivt, och även andra lösningar kan vara acceptabla. Särskilt när de ger sådana fördelar som här.
Vy mot Ráhkotjåhkkås förtoppar från en plats strax söder om Ráhkojávrre, Padjelanta 1 augusti 2020. 
Den här gräsheden går man gärna barfota på. I bakgrunden Noajdde. Sarvesvágge, Sarek 22 juli 2024.
Leif och jag fotograferar varandra. Väster om Sähkok, Sarek 30 juli 2025.
Stratospire 1 är mycket vindstabilt (även om allt är relativt), och vinden verkar ha svårt att få något riktigt tag om det. Tältet är också förvånansvärt tyst, och man hör mest vindens vinande. Jämfört med många andra modeller är det inte mycket fladder i duken. Detta är något jag tidigare bara har upplevt på geodesiska tält. Yttertältet går i stort sett ända ner till marken, och skyddar alltså bra. Tältet känns därför förtroendeingivande, och har hittills också levt upp till förväntningarna. Designern Henry Shires rekommenderar att tältet placeras med en absid mot vinden.
Eftersom tältets struktur baseras helt på dukens spänning, gäller det, som tidigare nämnts, att vara mycket noggrann med förankringen.
På Luohttoláhko hösten 2020 pressade vinden tidvis på riktigt rejält. Sjöns vitskummande vågor kastades upp i luften när de slog mot stranden, och tältet skakade. Fick gå ut och lägga sten på några pinnar som var på väg upp, men tältet höll.
Frisk tilltagande vind vid Luohttojávre, Sarek 14 september 2020.
Jag brukar inte ha särskilt stora problem med kondens, säkert mycket beroende på att mina tältplatser oftast är exponerade. Vid hög luftfuktighet kan det dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, att undvika. Avståndet mellan dukarna är dessutom väldigt snålt längs flera av takets kantlinjer, men tack vare tältets spänning har det ändå relativt sällan orsakat besvär. Tarptent rekommenderar att man höjer stavarna för att säkerställa distansen mellan inner- och yttertält när så krävs. Det har jag tillämpat vid något enstaka tillfälle, och det gjorde viss skillnad. Ibland har jag behövt skydda sovsäckens fotände mot fukt, till exempel med skaljackan.
Jag har följt Tarptents rekommendation att sömtäta tältet. Henry Shires har särskilt betonat vikten av att täta sömmarna kring stavarnas övre infästning. Det är inte komplicerat, men viktigt att använda en seam sealer anpassad för silikonbelagda vävar. Man sätter upp tältet en fin sommardag, och stryker på silikonet. Förhoppningsvis är det torrt innan dagen är över, annars får man vänta.
Speciellt den komplexa sömnaden i takets ändar kräver tätning med seam sealer.
Tarptent rekommenderar, likt många andra, utspädning med till exempel lacknafta för att underlätta påstrykningen. Dessutom sägs det tränga in bättre i sömmarna. Själv har jag dock aldrig brytt mig om detta. Det går bra ändå, och jag tycker det flyter ut mer än tillräckligt vid appliceringen. Gissar på att det är för att jag alltid har utfört denna syssla i varmt väder. Tätt blir det i alla fall.
Det är viktigt att använda rätt sorts seam sealer.
Som tillbehör finns en markduk i Tyvek som täcker innertältets yta och väger 154 gram. Enligt Tarptents hemsida kommer lagret av dessa måttanpassade markdukar att säljas ut, och därefter kommer de endast att erbjuda större stycken, som man själv får klippa till. Detta ska dock vara mycket enkelt, och materialet fransar sig inte, har jag fått veta. Tyvek kan man för övrigt inhandla själv i en bygghandel.
Ett annat tillbehör är ”LiteLoft”. Det är en meshficka för diverse småprylar. Den har tre separata fack, fästs i taket med lina och karbinhakar, och väger 12 gram. Jag har själv inte använt något av ovan nämnda tillbehör.
När det gäller kundservice så upplever jag Tarptent som bra, och de svarar oftast snabbt via mail, om det är något man undrar över. Har dock märkt att det inte lönar sig att ställa för många frågor på samma gång.
Förutom problemet med linorna, och de små hålen i golvväven, är det enda som behövt åtgärdas att sy fast ett resårband, som släppt från ett fäste på innertältet. Det klarade till och med jag, med hjälp av nål och tråd. Ska även laga tältpåsens söm, som började gå upp nästan direkt.
Tältet vid Njierekleden med vy mot Vastenjaure, Padjelanta 24 juli 2020.
Slutligen några ord om vad min kompis Leif Kristensson tycker om tältet.
Leif ser det mesta från den positiva sidan, och hade först svårt att komma på några direkta nackdelar, men han nämnde en detalj angående PitchLoc-ventilerna. När han öppnat dessa och stoppat undan vävluckorna, hände det att de ändå kom lösa, och började fladdra i vinden.
Till skillnad från mig, betraktar Leif det lösa innertältet som en fördel. Han använder ett liggunderlag för att skydda golvet, och tycker den designen underlättar för att placera det rätt.
För övrigt ser han samma fördelar som jag: vikten, det rymliga innertältet, de stora absiderna, tältets vindstabilitet, den låga ljudnivån med mera.
Några citat:
”Det kändes bättre och bättre för varje dag.”
”Det växte, och blev mer och mer positivt.”
”Den som har gjort det här tältet är ett snille.”
Ett betyg så gott som något. 😊
Mer information om Stratospire 1 på Tarptents hemsida.
Mått- och viktuppgifter är hämtade från Tarptents hemsida där inte annat anges. Har själv mätt innertältets bredd och absidernas djup, och mina mått överensstämde väl med de angivna.
