Det har varit en tuff månad och till slut så gav kroppen upp och blev sjuk. Efter att ha stött på problem redan vid försöken att nå treriksröset så har de fortsatt.  Efter att ha försökt nå röset två gånger, varav den ena gången med snöskor på fötterna, men fått vända, började jag förstå att det är "omöjligt" just nu. Tankar om att invänta annorlunda väder till att bara skita i det rusade genom mitt huvud. Sedan började jag rationalisera, dvs jag började intala mig själv att det faktiskt var bra att jag inte nådde röset, då skulle jag behöva ännu mer motivation för att vandra till Smygehuk. När jag insåg att jag började rättfärdiga ett misslyckande så blev jag förbannad och sa till mig själv, -Jag ska nå treriksröset på ett eller annat sätt men jag vet inte hur just nu. Dagen efter kom jag dit genom att spänna skidor på fötterna och "skida" över sjön, om man nu kan kalla det att skida när man vadar genom 20 cm snösörja. Vad hade hänt? Jag kom till Kilpisjärvi med värmen. En meter snö och 16 grader varmt är ingen bra kombination om man ska ta sig fram.

Har precis varit med om en "stor" upplevelse här i Kitkiöjärvi. Två killar har precis hittat den största svenska meteoriten genom tiderna, den väger 1,2 ton. Ni som är intresserade kommer säkerligen höras talas om detta framöver. 

Nu kommer jag försöka mig på ytterligare en attack inatt då temperaturen ska sjunka ner mot 3-4 plus, ja ni läste rätt. Nu handlar det om attack, inte om att nå. Häruppe skrattar de bofasta åt mig, fattar du inte att det inte går just nu, säger de. Och jag som vill tänka, om något inte fungerar, försök med något annat. Samerna, frågade jag, hur gör de för att förflytta sig när det är såhär? De är experter på att läsa av naturen och gör sina förflyttningar innan snön blir mos, svarar de.