Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Solo igen -Lunnedsleden

Jag har hållit på den här turen ett tag. Jag ville så gärna få klart både text och film innan publicering. Och till slut gick det, men det resulterade också i att en novembervandring nu dimper ned mitt bland alla gnistrande vintervita turer här på utsidan. Som en katt bland hermeliner. Men den kanske kan smaka någon ändå. Filmen är länkad i slutet.

Jag hade otåligt väntat på nästa möjlighet att komma ut på en till solotur.  Mersmaken var inte en tålmodig figur!  Och så kom den i mitten på november. Möjligheten. När man nämner vandringsleder i Karlskogas närhet brukar två stycken komma på tal direkt. Tio sjöars led och Lunnedsleden. Helt naturligt så blev det därför Lunnedsleden jag siktade på den här gången (tio sjöars led var min första solotur - se tidigare blogginlägg). Till skillnad från förra gången plockades packningen ihop först sent kvällen innan. Jag skulle ju kunna hävda att jag nu blivit rutinerad, men det var nog mest tidsoptimism, kärt familjekaos och seghet som orsakade det.

Lunnedet är ett friluftsområde med camping, bad, naturreservat, café och diverse happenings i form av marknader och firanden under året. (stavningen ändrades för några år sedan från ett till två n för att bättre stämma överens med uttalet, men man kan fortfarande hitta stavningen med ett n på vissa ställen.)

Leden går i början genom friluftsområdet och man får hålla lite koll så man följer rätt stig. Välmarkerat är det, men också välstigat åt många håll. Under de 13 km som leden omfattar går den över tre höjder. Efter friluftsområdet börjar stigningen till den första av dem -Knappedshöjden. På stenar, rötter, barr och hällar tog jag mig uppför. Blicken föll ömsom på stigen, ömsom på något intressant i omgivningen. Några vackert draperade skägglavar. Den intensivt bruna färgen hos de vissnade ormbunkarna. En lång rad vattendroppar på granbarren som hängde ut över stigen. De vattenmättade färgerna på senhösten blir så intensiva men ändå dämpade -lite motsägelsefulla.

Uppe på Knappedshöjden finns ett grönmålat utsiktstorn och vågar man sig upp där får man milsvid utsikt. I alla fall när vädret är klart. Den här dagen var en klassisk novemberdag. Himlen var jämngrå och gick obemärkt över i en svepande tung dimma. Känslan var mystik och fantasi och äventyr. En gång i tiden fanns här en slalombacke också. Det syns tydligt var nedfarterna var, men slyet har övergått till trädform och skvallrar om att det var några år sedan slalomskidor nyttjades i backen.

Efter Knappedshöjden planade det ut och blev lättvandrat. Genom tallheden ekade plötsligt skallen från jakthundar. Aj då, jag som trodde jag undvikit jaktlagen! Som tur var verkade de hålla till en bit österut från där jag befann mig, men det var lika bra att knata på så jag kom bort från eventuella älgflyktvägar.

Den andra höjden, Furhöjden dök upp efter ett tag. Namnet borde komma sig av alla de vackert vridna och snirklande gamla tallar som prydde området, både levande och fallna. Utsikten serverade återigen dimmslöjornas dans och jag bestämde mig för att ta lunch. Här finns en viloplats, som ett minivindskydd, men eftersom varken vind eller regn hade gjort entré satte jag mig istället med himlen som tak. Medan kycklinggrytan fick ligga i blöt gick jag runt med kameran och fotograferade. Det är något väldigt vackert med gamla tallar.

Lite här och där längs leden passerar man skogsbilvägar, men leden är hela tiden bra märkt och lätt att följa. Efter en sådan väg närmade jag mig Paddtjärn. Här finns ledens enda vindskydd och genom skogen letade sig en hemtrevlig doft av brasa in i näsan. Mycket riktigt var det ett par som åkt ut till vindskyddet för att luncha. Vi pratades vid ett tag, och kom överens om att det är ju fantastiskt trevligt att ha naturen och vindskydd så nära.

Nu steg berget uppåt igen, mot Falbergshöjden och naturen ändrade helt karaktär. I Ledbeskrivningen står det att terrängen här är ”oländigare och vildare än kanske någon annanstans i Karlskogas närhet”. Och så känns det. Speciellt efter krönet där stigen sänker sig snabbt nedåt och jag periodvis fick serpentina mig ned för att känna mig säker. Jag gillar sådan natur. Där det äventyrliga tittar fram. Precis när man kommer ned från höjden finns resterna efter en stuga. ”Karl på höjda” gillade tydligen den här naturen han också.

De sista kilometrarna av leden kommer in i mer befolkade områden. Några hus och småbyar passeras och tyvärr också många hyggen. Inte det mest inspirerande men det passade ändå bra då jag behövde spurta för att hinna före mörkret till ledslutet.

I skogen bakom byggmax, där leden slutar, åt jag en apelsin medan jag väntade på att bli upphämtad. Återigen inte den mest inspirerande platsen, men det kompenserades av det jag vandrat igenom tidigare på dagen.

Nöjd i vandringsbenen för den här gången, klurade jag på var det bär av på nästa solotur.

Postat 2019-02-16 23:21 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

 

Logga in

Tips!