Bloggar > Matildas blogg > En vindig vandring längs ...

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

En vindig vandring längs Järnsjöleden, Storfors kommun

En av örebroarnas allra mest populära vandringsslingor i Kilsbergen. Göljestigen. Idag gick jag den längre rundslingan, som delvis följer vandringarnas aorta genom länet – Bergslagsleden. Jag slogs av att det kan vara så tyst fast fåglarna håller konsert i trädtopparna. Vattnet porlade. Vinden susade. Ändå så tyst. Mittemellan ljuden.

Som många andra konstaterar jag att naturen fortsätter som att inget har hänt. Vårblommorna slår ut, fåglarna berättar högljutt om sitt liv, våren stormar in, medan vi håller på med märkliga experiment med lock-downs och social distansering.

Men nu var det varken Göljestigen, Bergslagsleden eller Coronavirus jag tänkte skriva om. Har ni sett filmen Insidan ut? Där minnen har formen av olikfärgade kulor som lagras i långtidsminnets vindlande hyllgångar. Jag tycker det är en så bra beskrivning av minnen. Nu har jag några minneskulor som ligger och vibrerar och dansar på sin plats. De har inte riktigt kommit till ro, utan pockar på och vill bli berättade, skrivna, redigerade. Jag har en paddlingstur från förra årets semester, en blåsig vandring från påsken och inte minst en helt fantastisk soloövernattning på Brattforsheden från i höstas. När jag sätter fingrarna till tangentbordet flyter vindarnas vandring jag gjorde under påsken fram. Så den får det bli som berättas den här gången.

Järnsjöleden är en 3 mil lång led i Storfors kommun. Den startar vid den vackra kulturmiljön och det mysiga caféet vid Bjurbäckens slussar och sedan slingrar den sig söderut till Hytte. Karta och beskrivning finns lätt tillgängligt på kommunens hemsida.

Vårt nytillskott Qico, en energisk och stormande mysig dvärgschnauzervalp på 12 veckor, och Micke, min kärlek sedan 22 år, lämnade av mig vid slussarna, i närheten av lunchtid på Annandag påsk. Den här dagen fick ingen av dem följa med vidare.

Första egna vandringsdagen för i år hade av olika anledningar dröjt ända till nu och var starkt efterlängtad. Vinka och sedan iväg! Leden följde i början en grusväg genom öppet jordbrukslandskap där vindbyarna tog i rejält. Det skulle bli en blåsig vandring. När leden svängde av in i skogen lugnade det ned sig något, och vinden försökte inte längre skapa mig nya frisyrer. Däremot rumsterade den om uppe i trädtopparna som svajade i en vindbydans. Ett fallet träd stod halvlutad mot en tall och spelade en serenad av gnekanden och ooo:anden när det gungade fram och tillbaka.

De orangea markeringarna ledde vägen klart och tydligt, det märktes att leden rustats upp nyligen. Uppför en liten höjd och där såg jag Lungälvsmossen breda ut sig till höger, och norra änden av sjön Stor-Lungen glittra till vänster. Själv spatserade jag vidare på det lilla hygget mittemellan. Snart klev jag upp på den omskrivna, två kilometer långa spången över mossen. Det är något väldigt speciellt med landskapet på en stor mosse. De små knotiga tallarna, det karga intrycket, mossornas palett från grönt till rostbrunt och rött. Växter som lärt sig hantera blöta fötter.

En vacker rastplats mitt ute på mossen gav härlig utsikt och sköna nysnickrade bänkar att sitta på, men vindarna drev mig vidare att hitta ett något mer skyddat läge för min lunchpaus.

Tuvullens gula små blomkvastar tittade trotsigt upp från fjolårets döda blad och skvattrambuskarna pryddes av mjukrosa knoppar i toppen på varje gren. Vår även på mossen. Ömsom mosse ömsom skogsö gick jag igen. Inne bland träden blev det lite lä, men vinden fortsatte hyschande och pyschande i trädkronorna. Så pass mycket så det ramlade både smågrenar och kottar längs min väg.

 

 

På gränsen mellan mosse och skog. I en liten svacka. Med ryggen mot en robust myrtall som inte vek sig för vinden. Där pausade jag. Med en liten namnlös tjärn framför fötterna. Trots ryggstödets stabilitet gungades jag lätt fram och tillbaka där jag satt. Hembakt bröd och en kopp te. Det värmde gott i magen det. Vindbyarna målade kvicka stråk över vattenytan och jag unnades en liten blåhimlad, solig glugg i molntäcket medan jag fikade.

Med några ystra aprilsnöflingor dansade runt öronen började jag gå igen och passerade över Lungälven. Skogskören fortsatte dirigeras av blåsten till knirr och gnek och jämranden i både bas och diskant. Takten hölls av vispande, susande och knakande grenar. En riktig vindkonsert.

De orangea markeringarna fortsatte att tryggt visa vägen. Från stig till grusväg. I stigförgreningar. Från grusväg till stig. På de öppna sträckorna ryckte vinden i mig, försökte få mig ur balans. Flyttade på steget lite. Puttade mig vidare.

In på ett hygge. Uppför. Den trasiga naturen är oinspirerande. Och lite sorglig. När jag kom högst upp vände jag mig om och blickade ut över en fantastisk utsikt. Ojojoj! De klassiska värmländska skogarna bredde ut sig över kulle efter kulle. Sjöar glimmade däremellan och jag undrade om det inte var mil jag såg.

På väg ned mot sjön Stor-Lungen stod videsnåren tätt och videkissarna gjorde grenarna alldeles bulliga. Några hade precis sprungit ur knoppen, andra lyste gult borstiga. Några buskar var unga och böjliga. Andra var gamla med mossklädda knotiga stammar som trasslat ihop sig.

Stigen längs sjön bjöd på risig och stökig lövskog upplyst av vitsippor. En del anser kanske att sådan skog behöver städas upp, röjas. Men den rymmer så många livsutrymmen och ger hem åt så många olika arter. Variationsrik. Så jag såg bara vackert där jag gick (kanske hade jag varit mindre lyrisk om det inte funnits en röjd stig att gå på!). En bård av träd hade lämnats mellan stigen och hygget på högersidan. Efter senaste veckans blåsiga väder lutade sig flera stammar betänkligt in över stigen. En fallen gran blev ett stighinder.

Längre söderut på stigen längsmed sjön gav perspektiven och vinden och naturen en helt makalös upplevelse. Björkarna som stod på hygget. Alarna längs sjökanten. De vitkantade vågorna på vattnet. De snabbt framflyende molnen i olika grå och vita nyanser. Dramatisk och nästan svartvit såg världen ut. Jag fotade och hoppades att något av det skulle lyckas gå igenom i bilderna, men vet såklart att bara en bråkdel av en sådan upplevelse fastnar i kameran.

Sjöslutet innebar ännu ett miljöbyte. Det är en omväxlande led jag vandrade på. Helt plötsligt stod jag mittemellan kor och hästar. Gamla beteshagar bredde ut sig och kanadagässen hade bjudit in sig själva i hagen närmast sjön. Grusväg i någon kilometer tills en skogsstig tog över. Nya busiga frisyrer igen.

När jag märker att tankarna börjar röra sig kring att hinna framåt, gå lite fortare, orka mer, kanske någon kilometer till – då brukar det vara dags för en paus. Lite konstig reaktion på att energin behöver fyllas på kanske, men jag har lärt mig att jag fungerar så. Så i en liten öppning i den halvunga skogen mellan Lungsund och Furuvik bredde jag ut sittunderlaget och tittade på solstrålarnas mönster genom grenarna, medan jag intog lite äppelringar, jordnötter och sockrad dricka. Sådär ja, där kröp lugnet och lunken tillbaka in i kroppen.

Längs Hållsjöns strand fortsatte leden. Mangroveliknande alar i strandlinjen skapade en sagolik miljö och jag njöt av att studera rötternas vindlingar, strandlinjens eroderade former och Al-öarnas landskap. Ett plötsligt rejält brak inne i skogen vittnade om det jag nästan gått och väntat på den här vindiga dagen. Ett träd som föll.

I södra änden av Hållsjön, vid vägen in till Lundsbergs golfbana blev jag upphämtad. Tre mil är lite mastigt för mig och en dagstur (som dessutom startade vid lunchtid). Den dryga milen som är kvar till Hytte får bli en annan gång.

Inlagt 2020-04-19 22:53 | Läst 1289 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-04-20 12:52   OBD
Tack för en fin vandrings- och naturbeskrivning. Som vanligt mycket bra berättat med många fina bilder. Litet obehaglig känsla förmodar jag, när du hörde ett träd blåsa omkull. Tänk om......I min närmiljö har ett antal träd fallit. Några rakt över stig/markerad led. Tänk om....Jag gillar hur du beskriver dina naturupplevelser. Tänk att björkar på ett hygge kan vara en komponent i "en helt makalös upplevelse". Men upplevelsen kanske inte varit helt makalös utan de övriga komponenterna? :-)
Tack ska du ha!
 
Svar 2020-04-20 22:07   Sejrla
Nej det har du helt rätt i, utan de andra komponenterna hade nog björkarna på hygget mer sett ensamma och sorgliga ut!
Och visst var det lite läskigt när braket från trädet ljungade genom luften, även kottregnet gjorde att jag slängde några blickar uppåt och undrade om något tyngre också tänkte falla. Nu gillar jag väder, och liiiite kill i magen friskar upp, så länge det inte blir för nära :-)
 
2020-04-20 20:09   Niklas Holmström
Tack för en läsvärd aptitretare i form text och inbjudande fotografier. Helhet. Ska se till att besöka dina trakter i och kring Kilsbergen i sommar. Lär höra av mig till dig för tips och så.
Ha en fortsatt skön vår!
 
Svar 2020-04-20 22:10   Sejrla
Så roligt att du vill besöka mina hemtrakter, tror inte du kommer bli besviken! Självklart ska du höra av dig, både för tips och kanske kan vi träffs för en fika också, känns som vi kan ha mycket att prata om :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar