Vid lunchtid den 22 juni hoppade jag av bussen i Husavik vilket var så nära startpunkten jag kunde komma med kollektivtrafik. Därifrån var det ungefär en hel dags cykling upp till den nordligaste punkten. I spänd förväntan monterade mina cykelväskor och tog äntligen de första tramptagen på min resa.
Det var en fantastisk känsla att äntligen vara på väg. De första två timmarna bjöd på en lång uppförsbacke med en helt fantastisk utsikt upp på en platå. Därefter följde den längsta nedförsbacke jag någonsin susat ner för innan det slutligen blev ganska platt. Jag cyklade ungefär 84 km innan jag slog läger för natten mitt i ett av de lupinfält som kantade de sista milen av dagens etapp.
Hur var känslan då? Jo, visst var det lite överväldigande. Cykeln var tyngre än vad som var riktigt roligt. Vinden blåste alltid lite för mycket rakt mot mig och 84 km kändes otroligt långt. Nog tvivlade jag lite på om jag skulle klara av att cykla riktigt så långt jag planerat varje dag. Trots detta var jag överlycklig. Det var sol och jag levde mitt i min dröm.
Efter en första natt i mitt lilla enmanstält packade jag åter cykeln och började trampa. Jag hade vinden i ryggen och efter en skarp stigning kom jag upp på en platå som sträckte sig mil efter mil. Landskapet var öppet och kalt men vägen var rak och med vinden i ryggen flög jag fram.
Vid lunchtid kom jag äntligen fram till Raufarhöfn och därifrån var det bara några kilometer ut till fyren vid Island nordligaste punkt. Jag cyklade så nära jag kunde komma och ledde sedan cykeln den sista biten ut på udden. Detta var ett otroligt tungt och jobbigt arbete som jag hann ångra flera gånger om innan jag nådde mitt mål. Jag attackerades dessutom ständigt av fåglar som tyckte att jag inkräktade på deras revir (vilket jag ju också gjorde).
Efter en snabb lunch började jag äntligen cyklingen söderut. Jag stannade till för en snabb fika i byn innan jag trampade iväg på allvar. Vinden som under förmiddagen varit min bästa vän var nu min värsta fiende. Nu blåste den ju rakt mot mig. Detta skulle visa sig vara karakteriserande för de kommande dagarna. Det blev en otroligt tung och jobbig eftermiddag och jag började återigen tvivla på den tur jag företagit mig. Vid 18-tiden gav jag slutligen upp efter 122 tunga kilometrar och slog läger för natten invid en mäktig klippformation.
Ledord för dagen: Tungt och jobbigt men äntligen på väg söderut.
Kika gärna in på mitt instgramkonto från resan!
