Bloggar > Glamping inget för oss

Glamping inget för oss

Vandring kort eller långt, stadsnära eller ödemark. Nyfiket och äventyrligt med folkbildande kunskap. Lika gärna solo som i trevligt sällskap.

Sälsafari på Måkläppen Placerad på karta

- Måkläppen, likt droppen på Falsterbohalvöns spets, strax innan havet tar över.

Ja, det här är faktiskt landets sydvästligaste utpost.

Det är ett föränderligt landskap. Sälkolonin som gosar sig på sandreveln, ständigt omformat av vind och vatten.

Ogästvänligt. Här bryts Östersjöns bräckta vatten mot Kattegatts saltstinna dito. Det ger friska vindar, minst sagt. Värst är det under vintern då allmänheten har tillträde.

Förlagan till dagens naturreservat bildades redan vid förra sekelskiftet, då som skydd mot lokalbefolkningens plundring av fågelbon.

Sandreveln har numera ”växt” ihop med fastlandet vilket medfört att räv och mink kunnat vandra ut och kalasa på fågeläggen.

För att skydda sälarna är det tillträdesförbud under den varma delen av året. Det ger sälarna möjlighet till vila (gör de något annat), pälsbyte och föryngring.

Tillträdesförbudet minkar även spridningen av smittsamma sjukdomar, vilket sälarna drabbats hårt av.

 Dimmiga dagar

 Nej, sälarna undvek oss genom att vila på den yttersta reveln, dit allmänheten inte har tillträde överhuvudtaget.

Det blev en promenad i lös sand med vinden både i ansiktet och ryggen. Vi tvingades vada i högt vattenstånd.

- Och ja, tårna blev blåa.

Däremot såg vi stora mängder vadare och vrakdelar till skepp som gått på grund.

 Vikingaguldet och konflikter

 Titta noga när du går över sandbankarna. Chansen är nämligen stor att du finner bärnsten. Mången vandrar runt stränderna, dagarna i ända, i hopp om rikedom.

Måkläppen är även en arena för konflikter. Sedan två år tillbaka är det åter tillåtet med jakt på sälar i svenska vatten.

Dock har det varit problem med att uppfylla jaktkvoten. Många sälar har tagit sin tillflykt inom naturreservaten, som exempelvis Måkläppen, där jakt är förbjudet.

 Havs och vattenmyndigheten vill skapa fler skyddade zoner för sälar, likt Måkläppen. Myndigheten får dock hård kritik från yrkesfiskare som anser att sälen äter upp för mycket av deras fisk.

- De ska inte skyddas överhuvudtaget utan jagas så hårt det går, säger en yrkesfiskare.

Jag läser vidare om att de flesta sälar går upp på land i Natura 2000 områden eller naturreservat. Där är de fredade från jägarna.

- Sälar måste vara bra smarta djur som vet hur de ska undvika jägare.

Forskare berättar om hur sälar har kravlat upp i små bäckar, för att komma åt deras favoritföda, havsöring.

Men sälar är främst nyfikna djur. Om du paddlar kajak kring Hallands Väderö är chansen stor att du får sällskap av sälar.

- När vi badade vid långa bryggan i Bjärred kom det sälar, så nära som tio meter, berättar en vinterbadare.

Vill du ha en större förståelse av fiskaryrket och dess relation till sälar, läs den antropologiska artikeln:

Världsnaturfonden (WWF) har lagt förslag som kan mildra konflikten mellan yrkesfiskare och sälar, genom bland annat förändrade fiskemetoder.

 Text: Anders Hermansson

Foto: Monica Egermayer och Nils Olof Nilsland

Postat 2022-01-23 17:45 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kullaberg  - grottsafari i andevärlden Placerad på karta

Pestens tid

Corona är inne på tredje året och smittan vägrar avstanna. Befolkningen gör uppror mot vad de anser är i inskränkningar av deras frihet.

Vad passar då inte bättre än att äventyrsvandra på en av de värsta drabbade orterna i Sverige.

Jag talar naturligtvis om pestepidemin som härjade under några år i början av 1700-talet och där Kullaberg i nordvästra Skåne, var särskilt drabbat.

Även då försökte myndigheterna stävja smittspridningen med restriktioner och karantän. Men, likt dagens invånare fortsatte 1700 talets människor att trängas i butiker, på krogen och vid släktkalas.  

Nej, det här är inte Skåneledens officiella!

Staten ansåg att sjukdomen kom från Danmark och stängde därför Öresund för skeppsfart.

Men befolkningen på Kullaberg var uppfinningsrik och anlade så kallade Bondehamnar, utanför myndigheternas kontroll. Från Bondehamnarna kunde både pesten och smuggelvaror spridas utan kontroll. Dåtidens föregångare till dagens Bordershop.

Resultatet blev fruktansvärda och det beräknades att 2/3 av befolkningen, främst kring fiskelägen i Öresund, strök med.

- Det var ett ödsligt landskap som mötte besökarna. Övergivna gårdar och tom hela byar som snabbt växte igen.

Filterbubblan

Pesten ansågs ofta som guds straff mot en syndig befolkning och förvärrade synen på Kullabergsborna som både märkliga och farliga.

Boendes i grottor lydde folket under den mäktiga andevärlden. Alternativt ägnade de sig åt brottslig verksamhet som stråtröveri eller smuggling.

Hoppas repet håller?

Redan från tidig ålder indoktrinerades barnen med rysliga berättelser om gastar och trollpackor. Värst var berättelsen om Strandvaskaren.

Strandvaskare eller Gastar var drunknade sjömän som inte blivit begravda i vigd jord på kyrkogården. Som olyckliga själar irrade de runt längs stränderna ylande efter vigd jord. Strandvaskaren attackerade människorna genom att klänga sig fast på deras ryggar och tvinga dem till kyrkogården.

 - När järnvägen byggs ut till Mölle upptäcker rallarna något fruktansvärt. Framför dem i marken ligger flera skelett. Länsman tillkallas och brottsplatsundersökning inleds. Efter några tuffa förhör erkänner de äldre i Mölle att liken tillhörde sjömän som flutit upp på stranden och dumpats i gropen. De döda sjömännen var så kallade Strandvaskare, berättar ett ögonvittne.

Skeletten av sjömännen, blev senare begravda i vigd jord på Brunnby kyrkogård. Polisprotokollet från förhören är fortfarande borta. En äldre form av tystnadskultur.

Ett steg till...

Kullabergsborna fortsatte att dumpa lik i massgravar till långt in på 1800-talet. 1850 förliste en skonare utanför Mölle och de åtta sjömännen ombord spolades i land. En kvinnlig Möllebo blev förfärad över den råa och okänsliga behandlingen av de döda sjömännen.

- De blev begravda på stranden med sjöstövlar, oljerockar och allt, berättade kvinnan från Mölle.

 Kullaberg är fortfarande fullt av oupptäckta gravar från både sjömän och pestoffer. Var aktsamma när ni sticker ned tältpinnen i jorden.

Free-climbing!

- från stenåldersboning till smuggelnäste

Kullabergs våldsamma sägner skapar en perfekt inramning till vårt äventyr.

Vi ska utforska grottorna och ta oss ned för de vassa klipporna på halvöns nordsida, kallad Dödens zon.

Vårt mål är det sägenomspunna Trollhålet, där piraterna sägs ha gömt sina skatter.

Det saknas officiella skyltar till Trollhålet och vi rör oss försiktigt längs med stranden på såphala stenar.

Tvingas häva oss över vassa klippor.

Och där dold av ormbunkar hittar vi ingången till Trollhålet. Det är ett smalt schakt som blir allt trängre och mörkare. Ibland är det bäst att krypa med fötterna före.

Klaustrofobi! Brunalg växer i grottan.

Plötsligt uppenbarar sig ett stort rum. Ståhöjd. Det är relativt varmt och torrt.

Här bodde stenåldersmänniskorna. De var betydligt kortare på den tiden.

- Pirater som skrev sina namn med blod på väggarna och som fladdermössen slickade i sig.

Vi kryper vidare mot utgången men upptäcker att den är blockerad av stenmassor.

Tvingas vända om.

Andevärlden

Här börjar grottan, men var slutar den?

K finner ett ytterst litet hål och dyker ned med huvudet före. Vi ropar efter henne men får inget svar. Plötsligt syns hennes ansikte i öppningen, likblekt. Vi frågar vad hon sett därnere, men får inget svar.

Det har mörknat och vi måste skynda oss tillbaka till tälten. Vi väljer den snabbaste vägen längs med rasbranten.

Pannlamporna hjälper föga. Regnet har gjort stigen hal och löven döljer effektivt rötter och stenar.

- snubblar till, men lyckas hålla balansen. Nedanför väntar det vredgade havet på offer.

Hungriga och våta når vi basecamp. Snabbt igång med elden.

Men vänta, det fattas ju två personer. De måste ha glömts kvar vid Trollhålet.

Meta menardi, nordens största spindlar. Trivs bra i mörka och fuktiga grottor.

Gott att äta och gott att dricka. Semlor värms vid elden.

I månens sken stapplar vi ut mot Kullabergs nordvästspets. Omgivet av ljus från Öresunds storstäder.

Natten blir hård och kall. Vinden och regnet piskar tältduken. Trollhålet vill pröva oss ytterligare.  

Tack till arrangörerna; Magnus Wärja och Nils Olof Nilsland, och ni andra som bidrog med både skratt och spänning.

Lär dig mer om Strandvaskare och Lyktgubbar;

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland och Monica Egermayer

Postat 2022-01-17 13:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Njupeskär - On your bucketlist! Placerad på karta

Sveriges högsta (fria) vattenfall.

Ja, jag känner till debatten om huruvida Njupeskär verkligen är landets högsta vattenfall. Men den debatten lämnar vi därhän.

Vi besökte Fulufjällets nationalpark under mellandagarna. Mestadels solsken, men det hindrade inte temperaturen att krypa under tjugo-strecket.

Det är en karg och nästan brutal natur som möter dig. För oss hemmahörande i Skåne påminner det en hel del om rasbranterna på Söderåsen.

Urskog

Otillgängligheten har bevarat en äkta urskog av barrträd.  En vacker fond mot den krispiga luften.

- Det är så här den svenska skogen borde se ut.

Men det var till vattenfallet vi skulle. Ett vattenfall som vintertid skulle likna Kung Bores sagovärld.

Njupeskär gjorde oss inte besvikna. Ju närmare vi kom desto mer majestätiskt blev dess frusna fåra.

Ja, det finns skyltar som varnar för att närma sig vattenfallet, men den diskussionen lämnar vi därhän.

Det är en kittlande känsla att gå på isen och höra vattnet forsa inunder dig.

- Tar det varligt. Vill inte fastna mellan stenarna.

Trots kylan fortsätter vattnet att forsa över kanten och skapar en närmast övernaturlig isskulptur.

Skrämmande. Mina tankar går till Aliens filmerna, när jag blickar uppåt.

Det är på vintern som Njupeskär kommer till sin rätt. Borde det stå på skyltarna.

Infinity pool

På sommaren skall du bada i den naturliga pool som bildats vid krönet till fallet.

Du plaskar runt med en hänförande utsikt över Fulufjällets nationalpark.

Men det får anstå till nästa äventyr.

Tack till, Kristina, Peter och Nils, för att ni övertalade mig till detta äventyr.

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland

Postat 2022-01-03 23:02 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera