Resans start präglas av en rad flygplatsbyten, mikrosömn och upprymd förväntan. Väl framme i Abu Dhabi möts jag av ett vackert ljus från ökensolen och en lite annorlunda flygplatsmiljö. I väntan på nästa flight sitter jag halvsovande och sneglar mot det lilla inglasade rökrummet där fyra personer trängs samtidigt. Min blick följer kön som ringlar sig så lång att jag måste vrida på huvudet. Vaknar upp av att två röster pratar om slagsmål och autografer. Jag tittar ned och ser två stora fötter instoppade i UFC-tofflor. Mannen bredvid mig berättar för en beundrande främling att han precis fightats och är helt utmattad.

Äntligen avresa. Resan som både varit planerad och oviss i ett års tid. Mycket har skrivits och sagts om Aconcagua. Många menar att det är ett av de mest underskattade bergen på grund av den relativt extrema höjden. Statistik från lokala guider på berget säger att 30% tar sig till toppen varje säsong. Att åka själv underlättar knappast oddsen. Men scenariot jag gått igenom i huvudet har känts nästintill vattentätt, i alla fall på pappret.