Dagboksanteckningar och syrebrist

Råa skildringar av tankar och upplevelser på berg runtom i världen.

Everest Base Camp & Kathmandu 2016

10/5 En route

Resans start präglas av en rad flygplatsbyten, mikrosömn och upprymd förväntan. Väl framme i Abu Dhabi möts jag av ett vackert ljus från ökensolen och en lite annorlunda flygplatsmiljö. I väntan på nästa flight sitter jag halvsovande och sneglar mot det lilla inglasade rökrummet där fyra personer trängs samtidigt. Min blick följer kön som ringlar sig så lång att jag måste vrida på huvudet. Vaknar upp av att två röster pratar om slagsmål och autografer. Jag tittar ned och ser två stora fötter instoppade i UFC-tofflor. Mannen bredvid mig berättar för en beundrande främling att han precis fightats och är helt utmattad.

Nästa Kathmandu, Nepal. Vid gaten är det mestadels nepaleser, alla nästan ett huvud kortare än mig. Flygvärden ser jäktad ut och visar ringa respekt gentemot de nepaleser som boardar. På planet äter jag min första Dhal Bat, den nepalesiska klassikern som ryktas vara det som i huvudsak serveras under vandringen till Everest basläger. När vi skymtar Kathmandu från ovan blir jag lyrisk över skönheten i det kuperade landskapet och de karaktäristiska rosafärgade husen. Förundran byts dock abrupt ut mot sorgsenhet då ruinerna från jordbävningen året innan synliggörs när vi går ned för landning. Bokningsagenten i Kathmandu berättar senare att jordbävningen gick hårdast åt de byggnader som ligger i utkanten av stan eftersom de är av en äldre konstruktion.

Min research kring Tribhuvan International airport och visumprocessen på plats har stålsatt mig för ett kaotiskt välkomnande. Väl inne visar sig flyplatsen vara nästintill folktom med undantag för personalstyrkan på plats. Heltäckningsmattan ger en känsla av att befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg från 70-talet. Går till visa-automaterna och får lappen till handläggningen sju meter bort. Ber om ett 30 dagars-visum. Går med lappen till passkontrollen som smidigt fäster visumet i passet. Väl ute vid bagaget är jag beredd på det värsta. Men allt är mycket lugnt och väskorna dyker upp med många meters mellanrum. Får min blåa ryggsäck nästan första av alla, kanske på grund av att det skickades som specialbagage. Andas ut för att det inte var försenat.

Går ut till taximyllret förbi en stor folksamling som bevakar en som en världsartist. Slår på den luttrade vagabondminen för att undvika alltför många aggressiva personer. Får dock en ganska omgående känsla av att folk inte är så hetsiga. Fram kommer en kort medelålders man med något av ett ”missbrukar-utseende”. Men hans blick och talförhet inger snabbt förtroende. Hans förslag på 5 dollar till hotellet och hjälp med att boka flyg till Lukla antas rätt snabbt. Vi går till en taxi genom ett hav av folk som alla verkar känna mannen. Han berättar att han känner två koreanska journalister som bor i NYC. Mitt utseende tycks även se nepalesiskt ut. Taxin tar oss snabbt in i ett småregnigt Kathmandu. Trots sömndruckenhet vaknar sinnena till liv av den småkaotiska trafiken och alla människor. Först åker vi till mannens chef som ska ordna flyget till Lukla. En mycket intelligent och ödmjuk man som snabbt ordnar en t/r-biljett, något dyrare än jag hade beräknat, men med kort varsel och med öppen hemresa.

Nästa uppgift är att växla pengar och jag nyttjar min ”guides” lokalkännedom och taxi. Vi åker till säkert fyra olika bankomater, men ingen fungerar! Lite jobbig känsla eftersom resan har deadlines som dels beror på väder, så en vecka fast i Kathmandu skulle äventyra hela vandringen. Tillbaka till agenten som låter mig låna telefon och internet. Får höra att mitt kort är låst i dessa delar av världen, vilket är nytt för mig som aldrig stött på det under tidigare resor. Bank-kvinnan låser upp kortet mot verifiering av BankID som jag ordnar med mobilen. Chefen på resebyrån hjälper mig sen till bankomat där jag tillslut kan ta ut pengar. ”Guiden” har bråttom tillbaka till flygplatsen för att hitta fler kunder och lämnar över till chefen. Ger honom 5 dollar extra som dricks för all extra hjälp. Med pengar på fickan tar jag och chefen oss till Blue Mountain Home stay som ligger i en mörk gränd. Genom stan möts jag av lugn, värme, ödmjukhet och glädje. Kathmandu lever upp till förväntningarna vid första anblick.

Blir mött av en sympatisk ung kille på hotellet som genast visar upp mig till mitt rum. Dubbelsäng och TV, inte illa för 80 kr natten. Han säger att det är Dhal Bat kl 8.00 på nedre våningen. Lägger mig och pustar ut i sängen en kort stund med WiFi och hör av mig till Anna. Går ner för trappan och förväntar mig en hostel-matsal med backpackers. Men kliver istället in i ägarnas kök. En ensam tjej sitter vid bordet. Hon heter Anna och är designer, vilket är ett sammanträffande. Med fransk brytning förklarar hon att hon är i Nepal som volontär för att ge kläder till barnen efter jordbävningen förra året. Snart ansluter Bodhi och hans trevliga fru samt dotter. Jag berättar som vanligt om mitt koreanska ursprung och att jag vuxit upp i Sverige. Bodhi har tidigare jobbat som guide och har besökt Everest basläger många gånger. Dottern tycker att jag ser nepalesisk ut. Efter en kort men trevlig middag beger jag mig ut för att köpa frukost inför morgondagen. Klockan är 22 när jag släcker. Upp 4.00 för att hinna med flyget till Lukla 06.00. Jetlaggen med 4 timmar framåt blir svår eftersom klockan hemma är många timmar innan läggdags. Somnar framåt 1-2-tiden och vaknar av ett bankande på dörren.

11/5. Försovning och världens farligaste flygplats

Det är taxichauffören och den unge killen från hotellet som säger att det börjar bli brådis. Måste sovit så tungt att larmet gått mig förbi. Packar ihop på 2 minuter och möter Ram, min chaufför. Lugnt och sömnigt på vägarna till flygplatsen. Är framme i bra tid trots sovmorgon och går raskt in mot folkmassan som står och väntar på att släppas in. Alla är trekkers och klättrare. Duffelbagarna som ligger på hög ger en känsla av att man är på väg mot stora äventyr i de stora bergen. Säkerhetskontrollen är småkaotisk men effektiv. Ser att mitt flygbolag är längst bort i hörnet och antagligen är ett av de mindre bolagen i mängden. Ut till de små planen som rymmer 15 pers med en känsla av att äntligen vara framme i Himalaya strax. 30-40 min tar flighten och sista 15 ser man Himalayas toppar. En otrolig syn som inte kan förklaras med ord. Sitter och klurar på vilka toppar jag känner igen men känner att jag gissar hej vilt. Så till den ökända landningen vid en av världens mest omtalade flygplatser. En landningsbana på ett par hundra meter som slutar med en bergvägg. Piloterna som flyger sträckan Kathmandu-Lukla ska vara bland de främsta i världen (i alla fall på sådant här) och idag var lyckligtvis inget undantag. Landar nästan perfekt med lite skak på videoinspelningen. Satt och log åt den japanska mannen som lös upp när vi närmade oss de snöbeklädda topparna. Flygvärdinnan såg ut som en SAS-värdinna och visade proffsigt var nödutgångarna på det 10 meter långa planet var belägna. Varpå hon delar ut bomullstussar för passagerarnas örons välmående.

Lukla flygplats.

Plockar väskan från den lilla bagage-vagnen och går sedan de första stegen på väg mot Everest basläger. Kvällen innan funderade jag på om jag skulle ta mig till nästa by direkt för att spara tid. Med åtta timmars sömn de senaste två dygnen kände jag mig inte jättepigg på att vandra i flera timmar. Men Phak Ding, som är första anhalten, ligger bara tre timmar från Lukla och på en liknande höjd dessutom, 2800m. Tänkte att jag vandrar dit och äter min ”frukost” på vägen för att sedan vila resten utav dagen. Möts av en hel del bärare, åsnor och ett antal trekkers. Varje steg leder mig till ett nytt ”kodak moment” så det går långsamt i början. Tar en vätskepaus och äter den suspekta sockerkakan jag köpte i Kathmandu. Bakom mig hörs ett högt och tydligt ”Hello!”. Där står en ung och jovial kille som ser ut som en militär från Kina. Killen heter Shaun och kommer från Beijing. Han betonar hur tråkigt det kan vara att vandra helt ensam och jag håller med. Shaun är IT-ingenjör och jobbar med flygplats-system. Han flyger gratis över hela Kina men detta är första gången han flugit utanför landets gränser. Han berättar att han flugit till Lhasa och sedan åkt bil genom bergspass på 5000m till Kathmandu. Han hade fuskat rejält med acklimatiseringen tyckte jag... Shaun hade lätta fötter så vi dubblade nog mitt planerade tempo, men skönt att komma fram så fort som möjligt tänkte jag. Nu har vi tagit in på en lodge, ätit lunch bestående av stekt ägg med ris och sovit en stund. Nästa stopp är den större byn Namche Bazaar sex timmar bort som ligger på 3500m.

12/5. Brant och jetlaggat

Steg upp vid 7-tiden och packade ihop för att vandra upp till Namche. Jag åt stekt ägg och gröt medan Shaun, som vanligtvis inte äter något innan 14, fick i sig två rostade bröd. Shaun var dock den piggare under dagen och jag fick kämpa för att hålla samma tempo, antagligen jetlaggen som spökade. Vandringen började lugnt med mkt upp- och nerförsbackar. På vägen ordnade vi vandrningstillstånd i Monjo, sk. TIMM-cards, i en pytteliten låda till kontor. Tog många bilder på de fantastiska landskap som bredde ut sig utmed floden, med bergen tornandes högt ovanför. Många hängbroar som är mycket säkra och byggda i stål, men ändå lite svajiga. Yakar och åsnor trängs bland alla vandrare. De går zick-zack på branta passager runt 30-40 grader. Vandrare är typiskt från Tyskland, Spanien eller England, samt stora högljudda grupper från USA. 10% går själva som oss och resten har guide och bärare. Flera personer har redan sagt att jag ser nepalesisk ut och många verkar därför tro att jag är Shauns guide. När jag i själva verket bara kan säga Namaste och vandrar långsammare än Shaun... Under vandringen småpratar jag med två indiska killar som visar sig känna till Arunima Sinha, en kvinnlig klättrare jag mötte på Elbrus som är den första kvinna som bestigit Mt. Everest med benprotes. De är två sköna lirare och jag springer på dem flera ggr under trekken. Indiska och japanska grupper följer oss på vägen upp mot Namche tillsammans med en mängd bärare och yaker. Sista biten upp till Namche är riktigt tung. Kanske för att jag har nästan 20 kg på ryggen och fortfarande är jetlaggad. Brant och stenigt. Höjden känns litegrann då man blir lite mer andfådd än vanligt. Men ingen huvudvärk.

Mani-stenar. Passeras alltid till vänster.

Äntligen framme i Namche! Husen och odlingarna ligger brant belägna. Ser lite ut som Machu Picchu, fast mer modernt. Bergen och molnen ramar in byn och skapar en spektakulär utsikt. Några 9-åriga pojkar pratar Nepali med mig och jag pratar engelska tillbaka. En av dem pratar bra engelska och berättar att hans stora dröm är att bli lärare. Jag ger honom 100rps och säger att han får dem till sin utbildning. 100rps är inte mycket, bara 1$, men betyder mycket i ett så pass fattigt land som Nepal. Inne i Namche känns det som Kathmandu. Väldigt europeiskt och allt finns att köpa i tjusiga butiker. Traditionella souvenirer trängs med North Face-kopior. Mycket trekkers är på plats vilket skapar en slags Chamonix-atmosfär blandat med hippie-paradis á la Goa. Checkar in på en stor och central lodge som heter Khumbu Lodge, helt ovetandes om att det är den första och mest berömda lodgen i Namche. Dödstrött tar jag en kort tupplur. Utsikten är fantastisk från restaurangdelen med panoramautsikt över de branta sluttningarna nedanför. Tar första duschen sedan jag lämnade Sverige, underbart!

Namche by night.

Går ner och äter middag med Shaun. Vi börjar prata med en amerikan som sitter ensam vid bordet bredvid. Han är också på väg mot EBC och har väntat ut en förkylning under två dagar i Namche som han hade otur att dra på sig under flighten till Kathmandu. Tom som han heter berättar att han sedan tio år tillbaka bott utomlands och spenderat de senaste fyra åren i Macau, där han bor med sin koreanska fru. Han har jobbat som kapten på en lyxyacht och för närvarande jobbar han som dykare på en kinesisk vattenshow producerad av Cirque du Soleil. Oerhört intressant möte. Vi får in middagen som kallas Sherpa Stew, den består utav allt, i en salig blandning. Potatis, pasta, ris och grönsaker. Dricker en jättegod masala tea till. Kollar vädret och ser att det ska regna en vecka här i Namche. Vi stannar en natt till för att acklimatisera och vila. Skönt att få av sig ryggsäcken en stund.

13/5. Tommy i Namche Bazaar

Sov bra och vaknade runt åtta. Shaun hade redan varit ute och promenerat och druckit thé i 2 timmar. Han hoppade nästan upp och ned i rastlöshet för att jag skulle vakna och ansluta till frukosten. Beställer en Sherpa breakfast som är riktigt mastig bestående av gröt, bröd och scrambled eggs. Bredvis sätter sig en äldre herre, runt 50-60 år. Han samtalar med lodge-ägaren som verkar känna honom väl. ”Sweden” dyker upp i sammanhanget och jag förstår att han är svensk. Han ser ut som en klätter-veteran med sitt väderbitna ansikte och nepalesiska bönehalsband. Han berättar att han kom till Nepal på 80-talet och har sedan dess pendlat fram och tillbaka sedan dess. Han var med på de första svenska Everest-expeditionerna 1987 och framåt. Han bor fyra månader om året i Namche där han driver projekt för att hålla lederna rena från skräp tillsammans med lokalbefolkningen. Annars bor han i Sthlm och har hus i Skåne. Han verkar känna hela klätter-Sverige och vi pratar en del om de svenskar som klättrar just nu samt om Göran Kropp. Han känner en av de Sherpas som i förrgår besteg Everest, första ggn på två år på grund av jordbävningar och laviner.

Efter frukosten beger jag och Shaun oss iväg ner till lördagsmarknaden som numera även är öppen på fredagar. Det är lokalbetonat och det väller ner folk från sluttningarna för att handla mat och kläder. Efter en kort runda går vi upp mot Shyangboche för att acklimatisera oss runt 3800m. Det är mkt brant och molnen möter oss en bit upp. Flera grupper som tagit samma runda vandrar lugnt ned samma led. Väl uppe på toppen 1,5h senare går vi in i en lodge som serverar oss masala tea med pannkakor. Pannkakorna knastrar lite i munnen och smakar damm. Nånstans i bakhuvudet ringer en varningsklocka hos mig som jag inte kan sätta fingret på. Jag äter bara knappt hälften medan Shaun slänger i sig rubb och stubb. Shaun fryser lite så vi går snabbt ned till hotellet igen. Dags för en tupplur. Shaun meddelar att min känsla kring pannkakorna stämde och han tar en magtablett efter ett långt WC-besök. Jag mår bra, ta i trä. Medan Shaun vilar bort magontet tar jag mig upp till Sherpa-muséet beläget några hundra trappsteg upp i byn. På samma plats campade Everest-expeditionerna under 50-70-talet.

Lördagsmarknaden, fast på en fredag.

Muséet är litet och jag tar några bilder på det traditionella Sherpa-hemmet som är på display. Sedan visas jag ner till en källare där jag som för stunden ensam besökare får se ett bildspel av Sherpa-kulturen och Himalaya. Tillbaka till hotellet möts jag av en något piggare Shaun. Möter amerikanen Tom i trappan och pratar om att slå följe. Alla tre bär tung packning så det blir nog ett bra tempo. (fotnot. Turister, lodge-ägare och tillståndskontrollanter tror att jag är från Nepal och att jag är Shauns guide. Kan förklara en del av bemötandet där många förväntar sig att jag ska prata Nepali. Fotnot 2. Sängen på Khumbu lodge ligger en masonitskiva från dasset, så jag både hör och luktar vad som sker där inne.) Kvällen spenderas med Tommy, Tom och Shaun i sofforna på lodgen. Tommy och Tom har bägge två rest oerhört mycket och Tommy berättar rövarhistorier från Kina 1981. Tommy berättar att han sålt allt till frugan när de skilde sig för två år sedan. Han bor nu permanent i Nepal och ska köpa ett litet hus nära Arlanda. Han berättar även om när han, Renata Chlumska och Robin Trygg besteg Kebnekaise tillsammans med Sherpas. Trevlig kväll!

14/5. Tre på äventyr

Vaknar 06.00 och går ner för att äta frukost med Tom och Shaun. Restaurangen är stängd så vi går upp och packar så länge. Får en fotokurs under frukosten av Tom som är en duktig amatörfotograf. Tom är väldigt pratglad, vilket balanserar Shaun som ofta stoppar in sina hörlurar när vi vandrar. Vi checkar ut och påbörjar vandringen mot Tengboche på 3800m. Branta trappor ut ur Namche ger en andfådd start. Shaun mår bättre efter magsjukan och Tom känner sig bra från förkylningen. Shaun vandrar mkt i tystnad som tidigare medan jag och Tom berättar om våra respektive tidigare reseupplevelser. Jag lär mig mycket foto-knep när vi diskuterar hur man bäst fångar de mäktiga vyer vi omges av. Vyn är otrolig på första sträckan med en brant lutning på högersidan. Molnen spricker snart upp och vi skymtar Everest och Lhotse för första ggn. Magiskt. Stöter på en mycket gammal man sittandes på en stol med en donationslåda framför sig. Som tagen ur en film. Solen är stark och vi svettas.

En dag på kontoret.

Kommer ner till en restaurang 3200m där vi tar lunch. En stor engelsktalande grupp som vi hejat på tidigare sitter och tar igen sig. Fyller vattenflaskan från ett rör som går från bergen. Shaun äter som en häst vilket förvånar, en omelett och en stor tallrik stekt ris, medan jag får i mig en omelett med nöd och näppe. Nu väntar en 600 meter brant stigning uppför zick-zack-stigar. Vi får en del komplimanger för att vi bär vår till synes stora packning själva utan hjälp från bärare och guider. De allra flesta bär dagsryggsäckar. En amerikansk kvinna ber att får låna lite solcreme då hennes ”bärs av hennes Sherpa”. Såväl nepaleser som turister tror ofta att jag är en Sherpa-guide, vilket jag finner både förvånande och komiskt. Framme på Himalayan lodge som Tommy tipsade om slår vi oss ned och dricker litervis med te tills vi håller på att spricka. Temperaturen är kylig och vi omges av vita moln. Ett par mindre grupper bestående av britter och spanjorer sitter utspridda i lokalen, en kvinna lutar huvudet mot bordet och en av britterna ser blek ut. Servitriserna är mycket hjälpsamma och delar ut varma handdukar innan middagen. Shaun säger att han är kär i Sherpa-tjejer.

15/5. Shaun är en bergs-raket

Vi börjar vandra tidigt efter en stadig frukost. Tom som är rätt stor har dessvärre fortsatt liten aptit och beställer två ägg. Vi vandrar förbi templet och ned mot floddalen och växtligheten. Dagens vandring går upp mot Dingboche på 4400m. En stigning på 5-600 meter men som är plan stora delar eftersom vi inte går nedför mer än 150m. Vi håller ett bra tempo och är beräknat framme inom 6h, precis som grupperna med dagsryggsäckar. Vi möter och passerar flera som pustar och ser lite bleka ut. Halvvägs sticker Shaun i förväg utan förvarning, han tar rygg på en Sherpa vilket senare visar sig resultera i skavsår. Jag och Tom tror dock att han kanske ledsnat på allt tjötande så jag känner lite dåligt samvete. Shaun är dock rätt tystlåten och vill oftast gå lite för sig själv med hörlurar ändå. När vi till slut anländer till Bright Star lodge som Tommy tipsat om ser vi en glad kille stå och vinka i gröna kläder. Shaun skippade lunchen på vägen och kom fram två timmar snabbare. Jag hjälper honom med skavsåren och tar sedan en dusch, den första under tre svettiga dagar.

När man passerar krönet och får syn på Everest & co för första gången får man hålla hårt i stavarna för att inte trilla baklänges.

Tengboche till Dingboche har höglands-klimat som delar av Kilimanjaro, eller som på det Skottska höglandet. När topparna skymtade fram såg det ut som en blandning av Skottland och Himalaya. Dingboche var småregnigt och molnigt men sprack sedan upp och visade oss snöklädda toppar 360 grader. Vi beställer in svamppizza till middag vilket var den godaste maten jag dittills ätit i Nepal. Shaun kastar in tidigt och lägger sig vid 6.30. Jag och Tom fortsätter kvällen med prat i sällskapsrummet. Jag lär mig mycket om foto och när det mörknat går vi ut och plåtar Ama Dablam, av många ansedd som den vackraste toppen i Himalaya, som ser ut att ligga på andra sidan vägen från lodgen i det starka månskenet.

16/5. Acklimatiserings-dag

Idag tar vi en tur från Dingboche upp till Chukung på 4700m där vi får en bättre vy av Lhotses sydvägg. Fint väder med utsikt från hotellet över Ama Dablam, Lhotse och Island Peak. Rätt flack lutning men mycket sten. Efter 2,5h anländer vi till Tommys tredje tips, Sunshine Eco lodge och äter en rejäl lunch. Dal Bhat för mig. Ett gäng anländer precis efter en klättring av Island Peak och sitter utanför med stegjärn och yxor. Mätta och nöjda går vi ned i bra tempo tillbaka till Dingboche. Väl tillbaka blir det en tupplur och sedan svamppizza igen som tidig middag. Läggdags hyfsat tidigt efter middagen och lite häng i restaurangen.

 17/5. Höjdsiffran stiger och lodge-standarden sjunker

Upp 06.00 och packa innan frukost 6.30. Iväg mot Lobuche 4900m idag. Efter en stadig frukost börjar vi ta oss upp mot bergspasset i ett fantastiskt väder med blå himmel och sol. Vi träder in i en dal med vita toppar som omger oss, man känner sig minst sagt liten. Två hundar följer efter en bit och yak-tåg dyker upp då och då bakom oss. Efter drygt två timmar anländer vi till en minnesplats över de som stupat på de omkringliggande bergen. Dagen bjuder även på två rejäla stigningar, först 200m och sedan 300m innan en lång sista flack sträcka som leder in till Lobuche. De något makabra minnesstenarna vittnar om att två personer har dött under 2016. Vandrare eller klättrare framgår inte. Jag och Tom går som vanligt en bit efter Shaun, som verkar ha eld i baken.

Scott Fischers minnessten från tragedin 1996.

Framme vid lodgen kliver vi in i en tillsynes populär restaurang som är fullpackad med trekkers eftersom  Lobuche är kompakt. Jag och Tom beställer varsinn soppa som smakar OK. Shaun beställer in köttbullar och en hamburgertallrik. Hamburgaren ser rätt skum ut och smakar visst därefter. Kött är i regel sämre högre upp eftersom det transporterats under längre tid. Kvalitetsskillnaden på lodgen är påtaglig jämfört med tidigare. Bright Star i Dingboche var rena lyxhotellet i jämförelse. Bright Star var dock byggt 2015, men den stora skillnaden låg mest i det varma gästvänliga bemötandet från lodge-ägarna. Lobuche verkar kaotiskt och lite nergånget. Personalen består av ett gäng unga killar som ser lite nonchalanta ut. Jag fyller på min vattenflaska från kranen i köket och får flaskan full av smutsigt vatten och en och annan död insekt. Dum som jag är försöker jag ändå rena det och dricker en del av det, vilket senare leder till en minskad aptit, men inget allvarligt. Vi beställer in en tidig middag bestående av Dal Bhat. Restaurangen är packad och det snöar ute. Trekkers sitter och myser runt kaminen och Shaun sitter med Lonely Planet och hörlurar. Pratar lite med Shaun om hur han hittills upplevt vandringen och att vistas utomlands för första gången. Tom ligger nedbäddad och sparar energi. Tidigare tog jag en liten promenad mot vårt nästa mål, Gorak Shep. Tyckte mig skymta hustak så tänkte att det inte kan vara så hemskt långt. Stöter på de två fransmännen som vi tidigare hälsat på. De kommer från Chamonix-dalens baksida vilket förklarar deras bergsvana utstrålning och höga tempo. De är typiskt franska och röker cigg samt dricker öl vid varje lodge-stopp. 

18/5. Shaun försvinner & bestigning av Kala Patthar

Vaknar av att engelsktalande gruppen får väckning och varma handdukar 05.00. Möter Shaun för frukost en timme senare. Han ser som vanligt lite uttråkad ut och jag frågar om det inte känns spännande att vi är så nära vårt mål. Han svarar att han inte känner sig så förväntansfull och att vandringen från lodge till lodge inte känns så äventyrligt. Han reser sig för att gå och betala för sin frukost, jag förväntar mig att han ska gå tillbaka till där jag sitter och vänta in Tom, men han sticker iväg på egen hand.. När Tom anländer uttrycker jag min förvåning och dåliga samvete, men Tom som bor i Kina säger att han inte är lika förvånad över Shauns attityd. Shaun verkar trött på bergen och vi resonerar att hans första-upplevelse utanför landet kanske blivit lite för mycket av det goda. Vi resonerar hur som helst så att vi försökt inkludera honom så gott vi kunnat, men det är svårt när en person inte vill umgås under kvällarna och helst vandrar själv i förväg under dagarna.

Gorak Shep

En gruppmedlem mindre vandrar vi mot Gorak Shep som är den sista byn innan EBC. Gårdagens snöfall förstärker den redan spektakulära utsikten över Himalayas spektakulära horistonter. Vandringen är bitvis brant med mycket sten och ibland flack och jordig. Det tar oss 2,5h inkluderat flera pauser. Mitt schema säger 3,5h. Planen är EBC idag men vi ändrar det till Kala Patthar eftersom EBC tar 6-7h fram och tillbaka och vi känner oss slitna. Efter lunch och en kort tupplur slänger vi på oss våra dagspackningar och tar sikte mot Kala Patthar, en mindre topp på 5600m varifrån man har en utsikt över Everest och Lhotse från första parkett. Från lodgen korsar man en stor flack grusplan för att sedan ta sikte mot vad som nedifrån ser ut som en gigantisk grushög. Grushögen startar brant och när vi tror oss vara nära toppen så dyker det upp ännu en topp mycket längre fram. Höjden känns av och vi tar en del pauser. Mycket stora stenar skapar en terräng där vi ibland får använda händerna för att ta oss fram. Everest basläger syns tydligt under vandringen upp mot toppen, även Lhotses massiva sydvägg följer oss upp mot toppen. De många tälten i basecamp syns som små prickar, vilket ska bli häftigt att få besöka och se på nära håll under morgondagen. Äntligen framme längst upp på den branta toppen! Två timmar av slitsam vandring krävdes. Vi klättrar längst ut på den spetsiga avsats som utgör toppen för att ta varsinn toppbild. Det störtar brant utför baksidorna och man håller krampaktigt i sten och ditsatta böneflaggor för att inte falla. Vi sitter och njuter av utsikten av alla toppar som tornar upp sig högt runtomkring oss. Everest topp syns väldigt tydligt och det känns nästan lite högtidligt att få se berget live från så nära håll. Jag tar ett gäng bilder och sedan vandrar vi nedför igen efter en halvtimmes topp-vila. Terrängen och lutningen påminner mycket om Kilimanjaros toppvandring från Machame-leden.

Mount Everest, sett från toppen av Kala Patthar.

Under kvällen stöter vi på en herre som har Fotograf-från-NYC-looken, och det visar sig att han faktiskt är fotograf och bor i NYC. Jim Herrington heter han och han visar bilder han har tagit på bl.a. Rolling Stones under 80-talet. Jim är även klättrare och är bekant med många kända klättrare, bland annat grundarna av Patagonia. Han har dock svårt för Yvon Chouinard, som blåste honom på en bokdeal för ett par år sedan. Han är i Nepal för att fullborda sin bok om klättrings-legender som han har arbetat på under 17 år.

19/5. Gorak Shep till Everest Base Camp!

Under frukosten träffar vi återigen på Jim, som varit uppe på Kala Patthar tidigt under morgontimmarna för att se soluppgången från toppen. Vi pratar en timme med honom och beger oss sedan iväg mot vandringen slutdestination, Everest Base camp, 5350 meter. Vi lämnar det vi inte behöver i Gorak Shep. Terrängen är mycket stenig och svårframkomlig. Man går på stenglaciären, Khumbuglaciären, och har hela tiden tälten i synfältet långt där framme. Isfallet är oerhört mäktigt på nära håll. Tillslut är vi framme och vandrar sista biten in till lägret över en bro av sten som ser ut som en slags entré till baslägret. Förbi oss joggar en tjej i shorts som en kvart tidigare passerat oss från andra hållet. Det är snart dags för det årliga marathon-racet ned från EBC till Namche Bazaar och löpare från hela världen har anlänt för att acklimatisera sig. Vi vandrar med andfådda lungor förbi de första tälten. En Sherpa sitter och får håret friserat i solen. Baslägret är förvånansvärt stort och det tar oss säkert en timme att vandra omkring.

Vi har en inbjudan via Tom för att få en kopp thé hos en expedition från Hong Kong som Tom stötte på i Namche. Vi frågar runt och hör att deras tält ska ligga nära Adventure Consultants(en av de största aktörerna). Väl vid AC-tälten stöter vi på deras lägerchef och läkare som står och väntar på att deras klätter-team ska återvända ned från toppförsöken. De berättar att de precis haft fem personer på toppen. Läkaren är nära vän med Guy Cotter som är grundare till AC och berättar att det var anledningen till att han valt att jobba på en plats där han har kronisk huvudvärk de första veckorna in i säsongen. De får fantastisk mat influgen dagligen bestående av kyckling och lax etc. Helikoptrarna flyger i ett ut och in från BC. Vi säger hej då och tar oss tillbaka mot helikopter-landningsbanan som ligger till höger från entrén till BC. Den franska duon anlände precis och vi hälsar på dem där de sitter högre upp och pustar ut. Vi har vandrat jämsides dem växelvis sedan flera dagar tillbaka och trots att de dricker och röker mest hela tiden så håller de samma tempo. Efter många foton och fantastiska intryck av isfallet och klättrare beger vi oss tillbaka mot Gorak Shep. Vi möter många som är tagna av höjdsjuka men som kämpar på den sista biten upp till baslägret.

Adventure Consultants baslägerchef och läkare.

Med blå himmel och sol blev dagen i Base Camp en av de mest minnesvärda under hela vandringen. Base Camp i sig är mest grusigt och mycket tält, men alla berg runtomkring skapar en mäktig känsla och fantastisk bakgrundsvy. Glaciären och dess forsande flod längs lägret var oerhört mäktig. Pelare av is stack upp bland stengruset vilket gav intrycket att man befann sig på en annan planet. Efter 4h vandring och 1h i BC var vi något trötta tillbaka i Gorak Shep. Äter lunch och pratar lite med fransmännen som även de är tillbaka och bor på samma lodge. Vi packar därefter ihop för att ta oss ned till Lobuche vid 3-4-tiden. Lämnar även ett passfoto till lodgeägarinnan som sätts upp bland hundratals andra bilder från andra trekkers som passerat under åren. Förutom den branta stigningen upp till Namche Bazaar så är sträckorna mellan Lobuche och Base Camp de mest krävande. Mycket på grund av terrängen som består av stora stenar stundtals som man måste balansera fram över. Benen känns tunga efter vandringen fram och tillbaka mellan Gorak Shep och BC, men det känns skönt att vandra nedför mestadels. Vi möter väldigt få vandrare eftersom det börjar bli sent och väderkvalitén försämras ofta drastiskt under eftermiddag/kväll. Mest möter vi bärare. Efter mer än halva vägen tar vi fel stig och tvingas korsa en brant och stenig passage för att återvända till normalleden. Jag går en bit längre fram och får ta skydd från stenar som rullar ned från Toms framfart högre upp. Snart är vi nere på stigen igen och tillbaka i Lobuche. Utmattade checkar vi in och äter middag förhållandevis i tystnad, som ett gift gammalt par som Tom påpekar.

20/5. Lobuche till Deboche.

Efter den långa och krävande gårdagen vaknar Tom först efter 11 timmar i bingen. Frukost vid 7-tiden. Vädret är klart och kallt. Själv har jag lätt halsont och lite hosta som avtar under dagen. Förmodligen framkallat av utmattningen dagen innan. Totalt 4h mellan Gorak och BC och sedan 3h ner till Lobuche. Pigga i huvudet går vi snabbt ned mot Deboche, trötta ben från gårdagens sista 2h. Totalt går vi 7h innan vi checkar in på Rivendale, som ser ut som omgivningen i LOTR. Första duschen på 4-5 dagar, underbart! Beställer en coke och svamppizza, sedan tidig läggdags.

21/5. Deboche-Namche-Lukla.

Startar dagen i vanlig ordning kl. 6, iväg 7.30. Gårdagen känns i benen men känns ok efter en god natts sömn. Har djupa samtal om modebranschen med Tom större delen utav vandringen till Namche där vi ska skiljas åt... Haft mycket kul under veckan tillsammans, väldigt kul att lära känna en ny vän under en hel veckas vandring. Sträckan Deboche-Namche är mycket kuperad med en lång nedstigning och lång stigning vilket bränner på benmusklerna. Möter många marathonlöpare påväg upp till starten vid EBC 29/5. Löparna är från hela världen och en hel del från Kina som det ser ut. Möter även många förväntansfulla vandringsgrupper och det är lite kul att tänka på vad som väntar dem längre upp. Efter 4h slit ser vi tillslut början på Namche Bazaar. Sätter oss på bageriet och beställer en mangojuice, vatten och två donuts. Lite moloket att vi ska skiljas åt och Tom tycker att jag borde ta en vilodag och flytta flighten till nästa dag. Men jag känner att jag har tid och ork kvar (kl. är 12) och lodgerna i Lukla stänger vid 8. Dessutom vill jag hinna ut med flighten så fort som möjligt då vädret kan leda till att flygen ställs in hela veckor ibland. Och att turista i Kathmandu känns lockande.. Jag sitter och ruvar på hur många timmar det kommer att ta för mig ned till Lukla. Efter Namche är det mycket brant nedför vilket borde går mycket snabbare än uppför. Från Pak Ding upp till Namche tog det 7h! Det är 3 dagsetapper som jag ska tillryggalägga på mindre än 7 timmar.

Sagt och gjort, tar farväl av min käre vandringskamrat och bestämmer att vi ska försöka hinna mötas upp i Kathmandu. När jag tillslut hittar ut genom de vindlande branta gatorna ut ur Namche småspringer jag nedför de jordiga stigarna som leder ned mot Dud Khosi floden nere i dalen. Klockar in på 1,5h i Monjo nere i botten av dalen. Känner mig stark, men det börjar redan kännas i knäna från de branta nedstigningarna. Jag försökte ta rygg på några bärare vid de branta partierna under Namche men deras genvägar var nästintill vertikala ibland och jag såg dem passera mig som 100-meterslöpare som springer förbi en halt sköldpadda. Checkar ut i Monjo och går vidare. Vidare mot Pak Ding, lite tungt i uppförsbackarna men har energi kvar. I Pak Ding stöter jag på några bekanta ansikten som står och försöker hjälpa en gammal kvinna som däckat mitt på stigen. Deras guide försöker övertala byborna att få henne av vägen men de bara skrattar åt henne. Det var Buddha day härom dagen och då dricks det visst en del. Övertygad om att de löser situationen vandrar jag vidare eftersom jag har bråttom att anlända till Lukla innan lodgerna stänger. Nu börjar jag verkligen känna av de senaste dagarnas spurt ned från EBC och mina ben känns som gele stundtals. En stund senare börjar det regna och det känns som jag aldrig ska komma fram till Lukla. Sista sträckan innebär många tuffa uppförsbackar och jag börjar känna mig utmattad på riktigt efter 9h vandring non-stop. En timme senare ser jag äntligen hus jag känner igen. Lukla! Passerar igenom Lukla i regnet för att checka in på en lodge nära flygplatsen. På verandan står en äldre man och en yngre kille. Samtalar lite med dem och det visar sig att den yngre killen var uppe på Everest South col 8000m förra säsongen. Han skadade benet då han stod i Isfallet när jordbävningen orsakade lavinolyckan. Han jobbar till vardags som guide och klättrar toppar både i Nepal, Kina och i Indien. Indiens toppar är lätta säger han och flinar. Nästa år ska han försöka sig på Everest igen. För Sherpas är det mycket billigare eftersom de inte behöver betala klättringstillstånd. 10000 dollar berättar han. För västerlänningar är det billigaste alternativet 30.000 dollar. Jag ber honom ge mig namnet på företaget han rekommenderar som billigt men tillförlitligt. Han hjälper mig ordna ett rum på lodgen och jag sträcker ut mina mörbultade ben på den mjuka sängen. Fötterna värker och axlarna med. Går ned och beställer en soppa Dal. Sedan tidig läggdags inför flyget kl. 8 imorgon. Ska checka in en timme innan så det blir tidig väckning, som vanligt.

22/5. Lukla-Kathmandu.

Flygplatsen är smått kaotisk, en brittisk klättrare står och väntar på flyget ut från vad som ser ut att ha varit en Everest-bestigning med tanke på hur hans vänner/familj står och beundrar honom. När jag checkat in sätter jag mig ned och väntar in min flight. Plötsligt hör jag en bekant röst som slår sig ned bredvid mig. Det är Jim, fotografen jag mötte upp i Gorak Shep, som har tagit sig tillbaka ned för att även han flyga tillbaka till Kathmandu. Han har också ett antal dagars väntan på flyget som ska ta honom till Paris där han ska göra ett modejobb innan han tar sig ned mot Alperna för lite semester. Vi bestämmer att vi ska ta en taxi tillsammans från flygplatsen väl framme i Kathmandu innan han boardar sitt plan som ankommer en halvtimme innan mitt. Väl framme välbehållen i varma Kathmandu ser jag tyvärr inte till Jim så jag tar en taxi till Thamel, turistområdet, för att leta upp ett lämpligt hotell. Ber taxichauffören ta mig till ett mellandyrt hotell eftersom jag längtar efter att lägga mig i en fräsch säng och ta ett bad. Hotellrummet har marmorgolv, två sängar, TV och marmortäckt badrum med badkar. En viss skillnad från tillvaron på lodgerna i bergen där man ofta gjorde sina behov i hål i golvet där resten av de 100 gästerna också gjorde sina behov. Tar en tupplur, utmattad och går sedan ut på jakt efter lite god indisk mat. Hittar ett hål i väggen-ställe där jag får en Palak paneer, Lassi och rotibröd för 20kr. Köper en t-shirt för att klara den plötsliga värmen och för att få på mig något som inte luktar svett efter 10 dagar i bergen.

23/5. Kastlösa och tiggarbarn

Upp tidigt och ner till en härlig hotellfrukost med mangojuice, melon, yoghurt och kakor. Skönt med variation efter 2 veckor av gröt och omelett. Upp till rummet och packa. Holy Himalaya är riktig lyxstandard med marmorgolv. Billigt i Sverige för 45 dollar natten men väldigt dyrt i Nepal. Byter till hotell Kathmandu City Hotel som har en 3-stjärnig standard men samma faciliteter som Holy Himalaya för halva priset nästan, 24 dollar. Tar en taxi och åker kanske 500 meter. Checkar in, trevlig och hjälpsam personal. Samma standard som förra hotellet, bara mycket mindre golvyta. Tar mig sedan ut och utforskar i folkmyllret. Jag bombarderas av mc-tutor och rökelse-doft. Extremt trångt med utrymme i Thamel, som är turistområdet i Kathmandu där alla hotell, butiker och restauranger är belägna. Som en labyrint av små tempel, gamla byggnader och fullpackat med små butiker som säljer allt från klätterprylar till souvenirer. Mycket ser likadant ut och det är riktigt svårt att hitta. Jag bestämmer mig för att ströva lite på måfå i riktning mot det berömda tempel-torget Durban Square. Det finns 3 stycken Durbar Sq runtom Kathmandu med omnejd och detta ligger i anslutning till mitt område, Thamel. Anländer till torget efter 1-2 timmars långsamt irrande bland de trånga gränderna, men då börjar regndropparna falla ned allt mer och jag beslutar att framlägga besöket till en annan dag. Jag har trots allt 10 dagar kvar innan flyget hem.

Kathmandu

Börjar bli hungrig och letar säkert i 1-2 timmar efter en indisk restaurang innan jag hittar en. Ute vid den stora vägen utanför Thamels omedelbara marknadsområde sitter ett barn och tigger. Jag ger honom två klasar bananer som jag tidigare felköpt på klassiskt turistmanér för 100rps (8 kr) tidigare. I Sverige får man typiskt två bananer för samma summa, men här innebär det två klasar. Jag minns att jag och Daniel fick en skottkärra med clementiner när vi försökte styckköpa i Marocko. Barnet gestikulerar att han vill ha pengar men visar sedan sin tacksamhet för bananerna. Strax därpå tittar en liten flicka upp mot mig och ler. Vi hälsar ”Namaste” och hon börjar prata Nepali. Jag säger på engelska att jag tyvärr inte förstår henne. Hon fortsätter bara att prata och titta med en säck hängandes över sin axel. Jag förstår strax att hon vill ha pengar och säger att jag tyvärr inte har mer kontanter på mig. Hon fortsätter ihärdigt att följa efter. Jag bekymras över den uppenbara misär som landet dras med när det tycks vara ett normalt inslag i vardagen att barn tigger från främlingar. Flickan förstår snart att hon inte kommer få pengar från mig och hon försvinner tillbaka in i myllret. Jag tar mig återigen in i marknadsområdet Thamel och hittar tillslut en indisk restaurang. När jag mätt återigen tar mig ut i myllret stöter jag på en kille som presenterar sig som Raj. En man som jobbar med att tillverka trekking-kängor. Han ger intrycket av att vara både spirituell på samma gång som han ger sken av att erbjuda tjänster för pengar. Han pratar om att han tycker om att träffa västerlänningar för att öva upp sin engelska och lära sig mer om livet i väst. Han insisterar att han inte är ute efter pengar över huvud taget. Han visar och berättar om stuporna och templen runtom i alla små gränder i Kathmandu. Vi tar oss in i små hemliga gränder som är belägna strax bakom de vanliga stråken och Raj berättar målande om de statyer och bönetempel som vi besöker. Tar lite bilder, snurrar på bönesnurror och får färg i pannan. Raj är väldigt angelägen och har en viss uppriktighet över sig. Jag misstänker dock ändå att han vill ha något i gengäld. Men allt han visar och berättar tycker jag definitivt är värt något, om bara ett innerligt tack. Efter en halvtimmes sightseeing vill han visa Buddhas stupa som är belägen en kvart utanför stan dit man tar sig med buss. Jag säger då att jag tänker fortsätta min promenad och utforska Thamel. Raj nämner då att det är dålig karma att ta emot pengar, men han skulle gärna ta emot en allmosa i form av mat till sin familj. Han berättar om sin fru och son och vill att jag träffar dem. De bor visst i närheten av Buddha-stupan. Men jag känner att rundturen i Thamel får räcka och jag erbjuder att köpa lite mat till honom och familjen. Han insisterar fortfarande på att vi ska åka till hans familj och Buddha-stupan men jag säger vänligt men bestämt nej tack. Vi går och köper en påse ris och lite mjölkpulver för 1000rps (80 kr). Jag märker att butiksägaren tittar mot Raj som att han är lägre stående och jag anar att Raj är kastlös och lever på att visa runt turister och fråga om allmosor. Jag säger därefter hej då till Raj, tackar så mycket för den fina rundturen och önskar honom och hans familj all lycka. Väl tillbaka i myllret vinkar jag in en rickshaw för att hitta tillbaka till mitt hotell. En ung kille kommer cyklandes i en Motörhead-t-shirt. Han nickar när jag uppger hotellets namn men det blir strax uppenbart att han inte har den blekaste om var adressen ligger. Priset vi sagt är 150rps och han får cykla riktigt långt för de 13 kronorna. Helt svettig 20 minuter senare och tre stopp för att fråga andra kollegor om adressen så anländer vi till hotellet. Jag har ingen växel så jag får springa in till två olika butiker som sinsemellan löser växel på 1000rps. Jag ger killen 300rps som tack för att han cyklade runt halva stan. I lobbyn stöter jag på personal-Harry som frågar om rummet och jag ber att få byta till ett tystare rum som ligger längre från gatan eftersom biltutandet är frenetiskt nästan dygnet runt. Harry fixar ett bättre rum och visar mig sen flera indiska restauranger i närheten av hotellet. Sätter mig omgående på en restaurang på andra sidan gatan och beställer in en rejäl portion Palak Paneer med extra allt, dödshungrig efter en lång dag i Kathmandu med överdos av intryck.

Raj

24/5. Pashupatinath, Kremationstemplet.

Tar en taxi ut till en av de mest makabra turistmagneter jag hittills besökt. En guide försöker övertala mig att anlita honom, och när jag till slut ändrar mig om att jag ska vandra runt själv så börjar jag även inse att guidens kunskap är oerhörd, samt att det finns fantastiskt mycket att lära sig om tempelområdets historia och innebörd. Guiden heter Kumar och har arbetat vid tempelplatsen i 20 år. Han är mycket välartikulerad och professionell på ett sätt som man kan föreställa sig från en guide som visar runt i Vita Huset. Pashupatinath består av ett fertilitetstempel dit unga par tar sig för att be om fruktbarhet, ett dödstempel där gamla och sjuka spenderar sina sista timmar i livet samt kremationsplatser där familjer sitter och bevittnar sina anhörigas resa till nästa liv.

Kremations-ceremoni

Just då bevittnar jag en kremation där sonen i familjen sitter och sörjer sin far vars kropp vilar på 400 kg ved och bambu. När kroppen brunnit upp tar sonen en bit kött som han tidigare skurit loss från kroppen och sänker ned i floden nedanför. Detta symboliserar kroppens återresa till jorden. Röken från kremationen symboliserar resan till himmelen, elden är flammorna som omsveper kroppen och vattnet representeras av floden nedanför. Bredvid kremationsplatserna finns bönegrottor där buddhistmunkar sitter och ber i så kallade Livstempel. Fertilitetstemplen är 11 stycken till antalet och de är ornamenterade med nagas, mytomspunna ormvarelser som symboliserar fertilitet. Vi besöker även offeraltare där man förr offrade människor. Idag är det buffel och andra mindre djur som offras. De slaktas brutalt genom att skinnflås levande och sedan skärs en artär upp som får blodet att spruta upp och täcka tak och väggar i templet. Templet vi står vid är rödmålat och används inte längre utan är till för turister. Utanför alla tempel står statyer av gudarna Shiva, Kali, Ganesh och Hanuman. Hinduer tror att det finns 33 miljoner gudar som manifesteras i olika former berättar Kumar.

I änden av fertilitets-templen sitter sex heliga män som kallas Sadhus, och är heliga män vars kroppar endast begravs i jorden eftersom de avslutat samsara, det jordliga kretsloppet. Jag får några bilder tagna tillsammans med dem, givetvis mot en mindre ersättning i Rupees. En av männen viskar att för 20 dollar kan han lägga sina dreads över mina axlar för en mer spektakulär bild, jag avböjer. Kremationsplatserna består av 10 vanliga platåer, varav 4 stycken är tillägnade de traditionella kasterna. De 6 övriga har lagts till i mordern tid för att även inkludera kastlösa och andra subgrupper. På andra sidan bron finns 3 platåer till för kremation, dessa är till för VIPs såsom kungligheter. Här brändes kronprinsen och hans familj efter vansinnesdådet i palatset en bit bort från Pashupatinath. Kronprinsen sköt ihjäl alla i familjen och tog sedan livet av sig, vilket inträffade inne i palatset några år tidigare. Under jordbävningen 2015 brändes de flesta kroppar i en modern ugn en bit bort eftersom det var så många som omkom. Kumar frågar om jag vill besöka Baudanath Stupan som är belägen 2 km längre upp från Pashupatinath men jag avböjer och vi skiljs åt efter en oerhört intressant och lärorik rundtur. Kumar frågar mig innan vi skiljs åt om jag synts på TV, han undrar eftersom han då och då guidar skådespelare som vill vara anonyma och han tycker att jag har vad han kallar ett ”hero face” haha. Det gjorde min dag, även om jag misstänker att det ingår i hans jobb att vara insmickrande.

Kumar

Jag vandrar istället själv bort i riktning mot Baudanath, lite på måfå eftersom jag ännu inte bestämt om jag orkar med ännu en rundtur under dagen. Vägen upp består av stora stentrappor som känns som att bestiga Everest eftersom mina ben ännu inte återhämtat sig från de intensiva sista dagarna i bergen. Väl uppe på höjden uppenbarar sig tempel och apor som taget ur valfri Indiana Jones-rulle. Tar mycket närbilder på aporna som ser lite ut som griniga gamla gubbar. Längre fram ser jag en parkinhägnad full med rådjur. Runt stängslet står mängder av nyfikna Nepaleser och försöker få en titt på de exotiska djuren. Jag småler över hur omvänt det är när jag själv springer runt och försöker fotografera aporna. Jag tar mig ned på andra sidan kullen och frågar efter Baudanath, tänker att när jag ändå är så pass nära kan jag passa på att ta ett kort besök. Mannen jag frågar pekar över bron mot bebyggelsen. Jag har nu lärt mig att säga ursäkta på Nepali, Hajur, vilket är väldigt användbart när man ska ta kontakt.

Heliga män

Jag tar mig vidare mot Baudanath vilket för mig in i de mer lokal-betonade delarna av Kathmandu som ser ut som ett krigsdrabbat område efter jordbävningen förra året. Det blåser upp damm från gatan och himlen mörknar. Folk skyndar sig för att hinna stänga igen dörrar och fönster. Jag håller för munnen och det känns som en scen från en Vilda västern-rulle. En stund senare står regnet som spön i backen och jag hastar ned kameran i dry-bag samt slänger på mig en regn-poncho. Jag vandrar vidare och frågar då och då om riktning och det verkar vara samma gata hela vägen. Kor och höns trängs på de smala, hålfyllda trottoarerna, bland barn som går på vägen en hårsmån från de stora lastbilarna som dundrar förbi och tutar. Kathmandu sägs vara mycket mindre kaotiskt än säg Dehli, men för mig är detta fullt tillräckligt kaotiskt. När jag vandrar runt i ponchon förstår jag att jag helt och hållet ser ut som en lokalbo. Ryggsäcken och kameran avslöjar mig annars nämligen. När jag kommer att tänka på det så är det första gången sedan jag besökte Korea som jag känner mig som en infödd. Nepal består av en bred blandning etniciteter vilket resulterar i en blandning av utseenden som enligt mig påminner om kineser, mongoler, japaner, thailändare och indier, samt drag från mellanöstern till viss del.

Tar mig vidare nedför gatan i riktning mot stupan men jag ser inte till den någonstans trots att jag frågat flera i närheten som sagt att den ska ligga alldeles intill. Stupan är ett UNESCO-världsarv och är den största stupan i Nepal så den borde vara svår att missa. Jag frågar ännu en person och han pekar åt den riktning som jag kom ifrån... Typiskt tänker jag och går in till en lunchrestaurang för att fylla på med energi. Personalen och gästerna kan dock noll engelska så beställningen blir problematisk. Jag beskriver rätten momos så gott det går, vilket är nepalesiska dumplings, men med min vegetariska önskan så försvåras allt. Jag pekar på bilder och imiterar en ko(och visar att jag inte vill ha det) till en oförstående publik som välvilligt försöker förstå. Jag får tillslut ge upp och vandra vidare. Fyra frågor till om vägen till stupan senare så börjar det dyka upp buddhist-munkar. Några munkar jobbar med sophantering och en annan munk står och köper en ny mobil. Jag anländer strax därpå till den något anonyma entrén in till Baudanath och vandrar rakt in i en lugn oas där munkar och turister tillsammans vandrar runt stupan medsols och snurrar på bönesnurrorna som är placerade i en cirkel runtomkring. Utspritt finns små souvenirbutiker och restauranger och det hela ser ut som en liten pittoresk brittisk by. Stupan är under renovering efter jordbävningen och det är en massiv byggnadsställning runt topp-partiet. Tusentals tegelstenar ligger bredvid hundratals säckar cement och ett dussintal byggnadsarbetare jobbar för fullt med återuppbyggnaden. Jag tar mig in till en restaurang som ligger tre trappor upp där det ligger en fin takterass med utsikt över stupan och resten av Kathmandu. Väderomslaget som skedde precis när jag steg in till stupan gjorde det hela ännu mer religiöst eftersom solstrålarna och himlen skapade en biblisk fond när de mörka molnen plötsligt skingrade sig. Vilken skillnad mot den kaotiska miljön utanför. Beställer en dhal-soppa och masala-tea och njuter i fulla drag av solstrålarna som sträcker ut sig över terassen. Tar sedan en taxi tillbaka till hotellet. Dusch och sedan ut för en Palak Paneer hos mitt nuvarande stammis-hak på andra sidan vägen. Proppmätt tar jag sedan en kvällspromenad några gator bort, en del folk ute men märkbart tomt eftersom det är nära lågsäsong.

Baudanath Stupa

25/5. Swayambunath, The Monkey Temple & rockstjärne-fotografen från NYC

Väcks tidigt runt 6 av byggnadsarbete strax utanför fönstret. Somnar om en stund innan frukosten uppe på hotellets takterass. Jag bestämmer mig för att utforska Thamel lite på måfå utan någon särskild plan under förmiddagen. Tar mig söderut till Durbar Square av en slump och passar på att göra en rundtur i det kända tempelområdet. Nästan hälften av templen är dock ödelagda ner till tegelhögar vilket är en tragisk syn. Stöter på flera guider som insisterar på att få visa mig runt, men jag tackar vänligt men bestämt nej. Både försäljarna och guiderna är ytterst påstridiga, kanske för att det är lågsäsong och för att jordbävningen lett till minskad turism. 

Tillbaka till hotellet får jag ett meddelande från Jim Herrington, fotografen som jag mötte i bergen. Vi bestämmer möte vid hans 5-stjärniga hotell Royal Penguin som ligger några kvarter från mitt. Rumspriserna är bara 60 dollar men standarden innebär portvakter som gör salut och marmor i trappen upp till rummen. Jag trivs dock fortfarande bra i min 3-stjärniga tillvaro. Ett kul återseende med Jim, som ser väldigt annorlunda ut jämfört med hans Himalaya-look med funktionskläder och rufsigt hår. Nu ser han verkligen ut som en fotograf från NYC med rockabilly-frisyr, svarta solbrillor, skjorta, jeans och boots. Jag själv ser precis ut som jag gjorde i bergen eftersom jag inte packat några stadskläder överhuvud taget och inte bemödat mig hitta en hippie-outfit i Thamel, som verkar vara det som finns i klädväg i Kathmandu.

Vi tar en taxi ut mot aptemplet Swayambunath som ska vara en spektakulär attraktion beläget högt uppe på en kulle med utsikt över hela stan. Väl uppe omringas vi av apor som huserar omkring Buddha-stupan. Himlen är grå och regnet hänger i luften. Strax därpå slår regnet ned och vi tar skydd under ett plåttak och beställer en kaffe i caféet innanför. Där blir vi inbjudna till att slå oss ned hos två nepalesiska killar, varav den ena spelar i ett Beatles-coverband som lirar på caféet varje vecka. De ska spela på lördag så vi får varsinn inbjudan. Vi tar oss därefter tillbaka till Thamel för middag till ett italienskt ställe som Jim rekommenderar. Hans kvarter är något finare än där jag bor och restaurangen ser väldigt europeisk ut med många fler välklädda turister. Jim har fantastiska historier om när han fotade Ian Mckellen i London och när han var hemma hos Ronnie Wood i Stones under 80-talet. Jim har jobbat som porträttfotograf under större delen av sin karriär och plåtat en lång rad kända musiker och skådespelare. Han berättar att efter Kathmandu flyger han till Paris för ett fotojobb och för att plåta fler klättrare till sin bok. Han ska också av en tillfällighet intervjuas av Himalayan Times imorgon, samt medverka i Nepalesisk TV. Ryktet hade visst spridit sig om att en känd NY-fotograf var i stan. Jim ser inte bara ut som en rockstjärna utan verkar även levt som en under större delen av sitt 53-åriga liv. Han kommer ursprungligen från Charlotte, North Carolina och flyttade vid ung ålder till LA. Han jobbade där som foto-assistent för dåtidens stora modefotografer. Han flyttade sen till NY under 80-talet när Times Square fortfarande var ett red light district. Han är även en inbiten klättrare och känner många storheter inom den världen, inklusive grundarna till Patagonia. Vi pratar om att ta en utflykt ut till den gamla huvudstaden Bhaktapur för att utföra ännu en kulturell gärning någon annan dag.

Jim Herrington

26/5. Spontantur ut mot utkanten av Kathmandu på egen hand, till fots.

Promenerar mot skogsområdet norr om Thamel och anländer till en lummig frizon utan avgaser och oljud där många invånare sitter tillsammans och njuter av skugga och ren luft. En bit in bland träden råkar jag förbi stadens nationalpark, av en ren slump. Parken är mycket välskött men ser samtidigt ut lite som en park i en nöjespark. Jag tar en kort runda i parken och ser många kvinnor som är uppklädda för att fotograferas till familjeporträtt. Tar mig sedan tillbaka samma väg till fots in mot stan för att leta lunch. Hittar en liten vegetarisk indier nära Jims hotell. Känner mig lite trött på indiskt efter att ätit det non stop sedan jag anlänt till Kathmandu, men man måste ändå pröva allt. Beställer en Paneer butter masala vilket blir en fantastisk smakupplevelse jämfört med tidigare restauranger jag prövat i stan.

27/5. Bhaktapur med Herrington

Jag och Jim Herrington tar en taxi österut mot den gamla tempelstaden Bhaktapur för lite omväxling från det kaotiska Kathmandu och för att pröva den berömda Bhaktapur curd som ska vara en gudabenådat god söt yoghurt. Inne på området stöter vi på Bijay, en 14-årig kille som visar oss runt i byn. Väldigt skärpt och intelligent grabb visar det sig som vet det mesta som går att veta om Bhaktapur verkar det som. Vi stannar till för en lunch uppe på en takterass och Jim berättar om sin 24-åriga flickvän han har på Mallorca. Han berättar även om kända klättrare han plåtat och om hur tankarna gått kring bokprojektet som han påbörjade som en hobby för nu 17 år sedan. Han var för inte så länge sedan i Japan för att plåta Junko Tabei, den första kvinnan på Everest, som var den enda i en grupp bestående av bara kvinnor som ensam tog sig upp till toppen och tillbaka med brutet ben. Jim berättar även om hur livet känns i NYC, där hyrorna och trångboddheten gjort att han funderar mer och mer på ett hus i södra Frankrike. Han har tidigare varit i Norge och åkt längdskidor och vi pratar löst om att kanske mötas upp för en vintertur längre fram. Efter lunch, öl, yoghurt och rundvandring med Bijay tar vi en taxi tillbaka till Kathmandu. Råkar av en slump på samma kille som körde oss in och väljer honom en gång till. Vi hamnar dock tyvärr i rusning med långa köer och får sitta 30 min i trafiken. Jim rusar sedan vidare till en middag med en journalist som ska arrangera intervjun i Himalayan Times. Jag tar en solo-middag i Kathmandu och sedan tillbaka till hotellet.

NYC möter Bhaktapur

 

Inlagt 2017-03-13 21:08 | Läst 3780 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in