Blåkölen
Beskrivning
Naturreservatet omfattar de norra delarna av Blåkölsmassivet. Området är starkt kuperat; från Norr-Blåkölshuvudets topp i söder till skogsbilvägen i norr är höjdskillnaden mer än 200 meter. Berggrunden inom reservatsområdet består av granit till granodiorit. På Blåkölen och Norr-Blåkölshuvudet sticker berggrunden upp på topparna och i några branter. På bergets norra sida har den smältande inlandsisen eroderat några tydliga isälvsrännor i den västligaste delen. Naturreservatet är beläget vid Högsta kustlinjen som här ligger vid 195 till 200 meter över havet och svallning har påverkat den östra sluttningen.
Skogen består i huvudsak av fuktig gammal granskog medan mindre delar består av tallskog, myrar och hällmarker. Spår efter brand syns i varierande utsträckning i stora delar av naturreservatet. I det centrala området, cirka halva reservatsarealen, finns få eller inga spår efter avverkning.
Ett av de mest opåverkade partierna finner man i den mellersta och nedre delen av massivets norra sluttning. Här står tät och grov granskog med inslag av björk och med rik förekomst av granlågor i olika nedbrytningsstadier. Träden är rikligt beväxta med skägg- och tagellavar och fältskiktet är bördigt med bland annat stora bestånd av ormbunkar och tolta. Vedsvampar så som rosenticka, lappticka och kötticka är vanliga. I vissa partier längre upp i sluttningen står enstaka 200-250-åriga tallar.
I svackan mellan områdets två dominerande toppar ligger Moskosjegge. Skogen på ömse sidor om myren är grandominerad och här finns gott om lågor. Ett mindre område på myrens östra sida har inslag av cirka 300-åriga tallöverståndare utan synbara brandspår. Sälgar med lunglav finns här och var i beståndet och blir mer vanliga nära myrkanten.
Öster om Moskosjegge ligger den högsta bergstoppen, Norr-Blåkölshuvudet, som bjuder på fin utsikt. Bergets topp täcks av en av klimatet tuktad blandskog med topptorra gran och hukande tallar och björkar. I övre delen av bergets östsluttning står grov skog med gamla tallar och granar. Terrängen övergår snart i ett storblockigt moras med en relativt gles men storslagen tallskog. Tallarna är här sannolikt omkring 400 år eller äldre och av mycket imponerande dimensioner. Trots en tydlig brandprägel är återväxten av tall begränsad och det är istället granen som expanderar. Skogen är till synes opåverkat av avverkningar och hyser både torrakor och lågor.
På södra sidan av Norr-Blåkölshuvudet är skogen just under toppen av berget huvudsakligen impedimentartad tallskog med en del tallöverståndare, tallågor och tallhögstubbar. Längre ner i sluttningen står en yngre självgallrande talldominerad barrblandskog som ännu längre ner övergår i urskogsartad granskog där är det rikligt med gamla träd och granlågor.
Blåkölen är känt som en av Norrbottens främsta skogsreservat när det gäller rödlistade insekter. Här är runt 400 skalbaggsarter funna och flera av dessa är rödlistade. Den största rariteten i området är större barkplattbagge som lever under barken på granlågor med grov bark. Arten påträffas främst i gammal, fuktig granskog som är av brandrefugial karaktär, det vill säga skogar som mycket sällan har brunnit. Populationen i Blåkölen är en av de största i landet av denna starkt hotade skalbagge.
Utökningen som är sydöst om den äldre reservatsavgränsningen består till stor del av kraftigt brandpräglad tallskog med stavakaraktär. Övervägande del är runt 120-150 år med ett varierande inslag av 250-300-åriga tallöverståndare. Överlag finns här god till riklig tillgång på död tallved i alla nedbrytningsstadier. I svackan väster om Lillberget finns ett par urskogsartade grandominerade bestånd med inslag av asp och sälg. Här draperas granarna av rikligt med garnlav och sälgarna av lunglav. På Lillbergets sydsluttning står en högproduktiv talldominerad bränna som är mycket lövrik medan den östligaste utlöparen utgörs av mestadels mager gammal tallskog. I båda dessa områden finns en stor förekomst av överståndare och död ved.
Skogen består i huvudsak av fuktig gammal granskog medan mindre delar består av tallskog, myrar och hällmarker. Spår efter brand syns i varierande utsträckning i stora delar av naturreservatet. I det centrala området, cirka halva reservatsarealen, finns få eller inga spår efter avverkning.
Ett av de mest opåverkade partierna finner man i den mellersta och nedre delen av massivets norra sluttning. Här står tät och grov granskog med inslag av björk och med rik förekomst av granlågor i olika nedbrytningsstadier. Träden är rikligt beväxta med skägg- och tagellavar och fältskiktet är bördigt med bland annat stora bestånd av ormbunkar och tolta. Vedsvampar så som rosenticka, lappticka och kötticka är vanliga. I vissa partier längre upp i sluttningen står enstaka 200-250-åriga tallar.
I svackan mellan områdets två dominerande toppar ligger Moskosjegge. Skogen på ömse sidor om myren är grandominerad och här finns gott om lågor. Ett mindre område på myrens östra sida har inslag av cirka 300-åriga tallöverståndare utan synbara brandspår. Sälgar med lunglav finns här och var i beståndet och blir mer vanliga nära myrkanten.
Öster om Moskosjegge ligger den högsta bergstoppen, Norr-Blåkölshuvudet, som bjuder på fin utsikt. Bergets topp täcks av en av klimatet tuktad blandskog med topptorra gran och hukande tallar och björkar. I övre delen av bergets östsluttning står grov skog med gamla tallar och granar. Terrängen övergår snart i ett storblockigt moras med en relativt gles men storslagen tallskog. Tallarna är här sannolikt omkring 400 år eller äldre och av mycket imponerande dimensioner. Trots en tydlig brandprägel är återväxten av tall begränsad och det är istället granen som expanderar. Skogen är till synes opåverkat av avverkningar och hyser både torrakor och lågor.
På södra sidan av Norr-Blåkölshuvudet är skogen just under toppen av berget huvudsakligen impedimentartad tallskog med en del tallöverståndare, tallågor och tallhögstubbar. Längre ner i sluttningen står en yngre självgallrande talldominerad barrblandskog som ännu längre ner övergår i urskogsartad granskog där är det rikligt med gamla träd och granlågor.
Blåkölen är känt som en av Norrbottens främsta skogsreservat när det gäller rödlistade insekter. Här är runt 400 skalbaggsarter funna och flera av dessa är rödlistade. Den största rariteten i området är större barkplattbagge som lever under barken på granlågor med grov bark. Arten påträffas främst i gammal, fuktig granskog som är av brandrefugial karaktär, det vill säga skogar som mycket sällan har brunnit. Populationen i Blåkölen är en av de största i landet av denna starkt hotade skalbagge.
Utökningen som är sydöst om den äldre reservatsavgränsningen består till stor del av kraftigt brandpräglad tallskog med stavakaraktär. Övervägande del är runt 120-150 år med ett varierande inslag av 250-300-åriga tallöverståndare. Överlag finns här god till riklig tillgång på död tallved i alla nedbrytningsstadier. I svackan väster om Lillberget finns ett par urskogsartade grandominerade bestånd med inslag av asp och sälg. Här draperas granarna av rikligt med garnlav och sälgarna av lunglav. På Lillbergets sydsluttning står en högproduktiv talldominerad bränna som är mycket lövrik medan den östligaste utlöparen utgörs av mestadels mager gammal tallskog. I båda dessa områden finns en stor förekomst av överståndare och död ved.
Vägbeskrivning
Se karta 26L SV
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Norrbottens län
IUCN-kategorisering
Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)
Areal skog (ha)
734,46
Areal vatten (ha)
0,00
Areal land (ha)
852,21
Areal totalt (hektar)
852,37
(Logga in för att skriva en kommentar)
